ortnamn

ortnamn. Med o. avses namn på alla slags lokaliteter, från stora land- och vattenområden till odlingar, mossar, stenar, träd, grund, källor o.s.v. Man brukar ofta, beroende på namnens syftning, indela dem i bebyggelsenamn och naturnamn. De förra syftar primärt på bebyggelser, de senare på naturlokaler, men gränsen är flytande. Många naturnamn blir sekundärt namn på bebyggda orter. Termen ägonamn används om de odlade markernas namn, terrängnamn om namn på skogar, mossar, berg o.s.v. Namn på artefakter (byggnader, broar m.m.) bildar en egen kategori bland o. Som territoriella namn kan man beteckna de officiellt registrerade namnen på länder, län, kommuner, byar, hemman och lägenheter. De är ofta äldre bebyggelse- eller naturnamn.

Ortnamnsforskningen har till uppgift att språkligt och sakligt förklara alla slag av o. Den finner sitt material dels i den muntliga traditionen, dels i skriftliga källor, som medeltida brev, gamla kartor och lantmäterihandlingar, räkenskapssamlingar, domböcker, jordeböcker och kyrkböcker. I många länder har det upprättats särskilda ortnamnsarkiv, där systematiskt gjorda uppteckningar av o. förvaras och bearbetas. De finska och samiska o. insamlas av namnbyrån vid Forskningscentralen för de inhemska språken i Hfrs, som 2005 hade 2 580 000 namnkort i sina samlingar, därav 11 000 samiska.

Namnuppteckningarna från de finlandssvenska bygderna förvaras i Svenska litteratursällskapets arkiv i Hfrs. De uppgår 2005 till ca 370 000. Detta material har av Kurt Zilliacus bearbetats till ett namnledsregister som förvaras på Forskningscentralen och är tillgängligt för forskare även som cd-rom. Registret omfattar ca 300 000 kort, uppställda landskapsvis i alfabetisk ordning.

Systematisk uppteckning av o. inleddes redan på 1890-t. av Svenska litteratursällskapet i Finland. Ursprungligen antecknades endast namnens uttalsformer, men senare infördes kartfästning av alla namn. Även traditioner kring namnen och uppfattningar om deras betydelse tas tillvara av upptecknarna. Många namn har upptecknats flera gånger under olika tider.

Sentida uttalsformer ger inte alltid besked om hur namnen ursprungligen har kommit till och vilken betydelse de har haft. Då kan äldre belägg ur skriftliga källor vara klarläggande. Finlands medeltida urkunder innehåller stora mängder namn, men först med Gustav Vasas fogderäkenskaper blir det möjligt att kontinuerligt följa framförallt bynamnens utveckling (från ca 1540 framåt). Kartor över olika delar av Finland finns i någon mån från 1600-t.; kartmaterialet blir rikligt fr.o.m. storskiftet under senare delen av 1700-t. och början av 1800-t. När det gäller medeltida och andra äldre handlingar, är det viktigt att notera om handlingen är ett original eller en avskrift; avskrifternas namnformer innehåller ofta fel eller är moderniseringar.

Flera samlingar med äldre skriftformer av o. har utgetts i tryck. Särskilt kan nämnas Greta Hausens Nylands ortnamn. Deras former och förekomst intill år 1600 och hennes Ålands ortnamn. Deras former och förekomst intill år 1600. Bägge verken ingår i Svenska litteratursällskapets skriftserie. Namnbyrån vid Forskningscentralen för de inhemska språken har därtill kortregister över ortnamnsbeläggen i 1500-talets räkenskapssamlingar m.m., ordnade landskapsvis.

Som exempel på de äldre beläggens värde för namntolkningen kan nämnas namnen Sonröda, Tiskärs sund och Kökar . Det första, som är ett bynamn på Åland, skrivs 1430 Sonarffödhom och har tolkats som Sones arvinges öde; ordet öde torde avse "ödegård" eller "ödejord" (även om andra tolkningar har föreslagits). Tiskärs sund, ett skärgårdsnamn i Nykarleby, skrivs 1626 dijsterskärssund . Förleden utgår utan tvivel från ordet tistron, "svarta vinbär". Kökar skrivs ca 1250 Thiyckaekarl och antas vara ett jämförande namn på en naturformation.

Ortnamnens formella typologi var under 1960- o. 70-t. föremål för inträngande diskussioner. Den är viktig och intressant i och för sig, men också på grund av att den fungerar som underlag för bedömningar om vad som är tänkbart och mindre tänkbart i fråga om svårtydbara namn. Det finns dels osammansatta namn, dels sammansatta eller sammanställda. Osammansatta är namn som Mossen, Rödslan, Gräftlandet och Predikstolen (en sten i vattnet). De två senare är sammansatta ord, vilka som sådana tagits i bruk som osammansatta namn.

Vanligast är de tvåledade namnen, såsom Sandören, Bockholmen, Storåkern, Gubbas hagen, Larsholmen . De består av en huvudled och en bestämningsled , som ofta även kallas efterled och förled beroende på positionen i namnet. Huvudleden anger vad slags ort det är fråga om (-ören, holmen, ängen o.s.v.), bestämningsleden något för orten karakteristiskt (Sand-, kanske förekomsten av sand på platsen, Bock-, att holmen någon gång använts som betesplats för bockar). Ibland är bestämningsleden efterställd: Stenen mitt i fjärden, Stycket i skogen . Vissa namn saknar huvudled: Bakom träsket, Nedanför backen, Vipplustig - ett gammalt krognamn, av utropen vipp och lustig(t). Att namn förkortas är inte ovanligt i dagligt bruk. Dunders ängen (efter soldaten Dunder) blir Dundran (dial. Dundrun), Stormossen heter bland dem som bor närmast bara Mossen . Man talar i dylika fall om ellips och elliptiska namn . Motsatsen, att namn förses med tillägg, kallas epexeges ; detta förefaller vara särskilt vanligt på kartor. Åkern Backen kan på kartor heta Backgärdet med epexegetisk huvudled, för klarhetens skull. Då finska namn förekommer i trakter som numera är svenskspråkiga, eller svenska namn på orter som förfinskats - båda vanliga företeelser i Finland - tillfogas ofta en ny huvudled med samma betydelse som den ursprungliga, t.ex. Hirvlax viken (av Hirvilaksi = Älgviken) och Preiviikinlahti (Preiviikki av Bredviken).

Flera namn med samma förled kan uppträda inom samma område. Då har nybildning skett utgående från det äldsta av dem, som senare kan ha fallit i glömska. I närheten av det försvunna Digerberget , belagt på gamla kartor, finns Digerviken , som kanske ursprungligen har hetat Digerbergsviken , men reducerats. Vid Abborrvattnet kan Abborrmossen och Abborrbacken ligga. Nybildningar kan förmodligen ske även direkt till den givna förleden, utan reducerat mellanstadium.

I fornspråklig tid kunde o. bildas även genom avledning med olika suffix. Denna möjlighet finns i någon mån kvar i svenskan, liksom också i finskan. Gårdsnamn bildas fortfarande med ändelsen -(a)s av för- eller tillnamn: Erikas, Blomqvistas . Finskan använder för samma ändamål -la, -lä (Erkkilä) eller -nen (Pekkanen) .

Den gamla kasusändelsen -om (dativ pluralis) lever kvar i ett antal finlandssvenska namn såsom Sundom, Bergom, Mickelspiltom . Det sista namnet har, enligt Åke Granlunds uppfattning, egentligen avseende på folket i gården: Mickels karlarnas gård. Ändelsen -ans är vanlig i gårdsnamn i Västnyland, och består av en husbondsbeteckning i bestämd form jämte ändelsen -s. Mejlans utgår från tillnamnet Meile, Stubbans från personnamnet Stubbe (Granlund, Folkmålsstudier XIX).

Bebyggelsenamn som utgår på -a är antingen bildade med efterleder, som slutar på denna vokal, eller har försetts med en, för bebyggelsenamn utvecklad, ursprunglig pluraländelse, som spritt sig från Sverige till Finland. Exempel på sådana namn är Svartsmara, Västersunda, Ingarskila, Hulta. Ändelsens uppkomst har behandlats bl.a. av Börje Tjäder i Studier över de plurala bebyggelsenamnens morfologiska utveckling (1967).

O. brukar grupperas även med hänsyn till deras huvudleder. Många ord som kan bilda huvudled i o. gör det endast i avgränsade områden eller under vissa tidsperioder. Det finns ett flertal namngeografiska undersökningar inom svensk ortnamnsforskning. Carl-Eric Thors har behandlat ett femtiotal huvudledstyper i Finlands svenskbygder (Finlandssvenska ortnamnstyper, Studier i nordisk filologi 42, 1953)

De äldsta kända svenska huvudledstyperna har en ålder, som närmar sig tvåtusen år, och har i regel för länge sedan förlorat sin ortnamnsbildande förmåga. Sådana gamla namnleder med växlande ålder är -stad, -hem, -vin, -lösa, -inge, -löv, -lev. Ingen av dessa har anträffats bland finlandssvenska o. (Kumlinge m.fl. hör inte till de "äkta" inge-namnen), vilket har tagits som ett bevis för att den kontinuerliga svenska bosättningen i Finland är av medeltida datum. På motsvarande sätt har olika namntypers förekomst i de av nordbor koloniserade områdena i England använts vid bestämning av namnens ålder.

Flera andra metoder används för bedömning av o:s ålder. Om ett namn kan identifieras i en skriftlig källa från äldre tid är det naturligtvis minst lika gammalt som källan. O. som innehåller kristna personnamn kan knappast härstamma från hednisk tid. I Finland och Sverige, där landhöjningen särskilt vid Bottniska viken är snabb, har platsernas höjd över havet använts som beräkningsgrund för namnens ålder. Om ett önamn har efterleden -holmen och om öns högsta punkt ligger 10 m över havsytan, kan namnet, om landhöjningens hastighet är ca en meter på hundra år, inte ha bildats tidigare än för 700-800 år sedan, eftersom platsen givetvis måste ha nått en viss höjd över havet, innan den kunde kallas holme.

Om holmen är sammanvuxen med fastlandet, kan man mäta höjden över havet för den lägsta punkten på landhalsen. Ligger den t.ex. fyra meter över havet, måste holmen ha fått sitt namn åtminstone för ungefär 400 år sedan. Genom att sammanställa nivåsiffrorna t.ex. för alla namn som har huvudleden -skär(et) i ett område kan man bilda sig en ganska säker uppfattning om hur länge denna huvudledstyp har varit i bruk i trakten. Som grund för relativa dateringar har man använt t.ex. byarnas inbördes storlek och rådragningen mellan dem.

Ortnamnsforskningen i Finland kompliceras av att svenskt och finskt förekommer sida vid sida i namnmaterialet. Finska namn påträffas bland de svenska i alla finlandssvenska landskap, också i Ålandsområdet, där de dock förekommer mera sällan än annorstädes. På motsvarande sätt kan man finna svenska o. långt inne i de finska bygderna. Slutlederna i de finska namn som har upptecknats i svenskbygderna är mestadels naturbetecknande. Till de vanligaste hör -saari (-sår, -sor; 'holme'), -salo (salö, -sal, säl; 'ö'), -maa (-ma, -mo; 'ö'), -luoto (-loi , -låot; 'skär'), -järvi (-järv, -jär; 'sjö'), -neva (-ne, -ni; 'mosse'), -laksi (-lax; 'vik'), - pää (-pi; 'udde'); de finska ordens svenska dialektala former är angivna inom parentes).

De finska namnen måste vara jämförelsevis gamla, eftersom de har påverkats av en del tidiga ljudövergångar, t.ex. övergången från långt a-ljud till å, som torde ha skett före 1400. De berörs också av bortfallet av obetonad slutvokal, en företeelse som är flera hundra år gammal. Därtill har de finska namnen varit med om förmjukningen av k, g framför främre vokal (i de finlandssvenska dialekter där förmjukning sker), t.ex. Kivilös, utt. tjivilöös, möjligen av fi. Kivenalus, "stället vid stenen", ett vanligt namn på bl.a. notvarp. Att dessa namn förekommer i de svenska dialekterna tyder på nära kontakter mellan svenskt och finskt i äldre tid. Man får säkert räkna med att vissa ursprungligen finska bygder har försvenskats under konungarikets tid.

Den moderna ortnamnsforskningen strävar inte bara efter en språklig klarläggning av namnen, utan också efter att fastslå deras sakliga bakgrund. Det senare har visat sig förenat med avsevärda svårigheter. Vilken är den sakliga bakgrunden till ett språkligt enkelt namn som Sandskär? Är det ett skär som består mest av sand, har man någon gång tagit sand där eller har en sandskuta någon gång gått på grund vid skäret? Eller är det fråga om ett skär med helt litet sand, som dock skiljer det från ett närbeläget Stenskär? Det är inte alltid säkert att namnen har full täckning för sitt språkliga budskap. Har Rönnskäret varit övervuxet av rönnar eller har där, när namnet uppstod, funnits bara en enda liten rönn?

Vid jämförelser av ortnamnssamlingar från olika trakter kan man finna att en stor del av namnen i en samling också uppträder i en annan. Detta är naturligt, om man betänker att näringarna har varit likartade. Dessutom kan man räkna med att namnskapelserna vandrar från trakt till trakt. Det är lättare att ta i bruk ett namn, som man hört någonstans än att hitta på ett alldeles nytt; detta gäller inte bara de sakligt beskrivande namnen, utan kanske i ännu högre grad de lustiga, humoristiska skapelserna. Till dem hör jämförelse- och likhetsnamnen. Trånga sund kan heta Jungfrusund, små holmar Loppan och Lusen, en långt utskjutande udde Kattrumpan, en sten med en upphöjning Kyrkan eller Kyrkstenen, ett stenigt grund Bastuugnen o.s.v. På jämförelse grundar sig också många uppkallelsenamn, t.ex. namnet Amerika, som förekommer på minst ett par hundra ställen i Finland. Det kan avse platser på andra sidan ett vattendrag, åkrar som gett god avkastning eller små grund vid stranden, som barn brukat vada ut till. Barnens insats som ortnamnsskapare är för övrigt betydande. Sibirien och Marstrand är vanliga namn på åkrar, där man fått slita hårt (lika hårt som straffångar) eller som har legat långt borta. Alaska kallas kalla platser också i Finland.

Ett vetenskapligt intresse för o. framträdde tidigt i Finland. A.O. Freudenthal publicerade redan på 1860-t. uppsatser om Nylands, Egentliga Finlands och Ålands o. Efter sekelskiftet kom en livlig debatt igång mellan Hugo Pipping, Ralf Saxén och T.E. Karsten. Deras intresse riktade sig i hög grad mot finska namn, som ansågs återgå på urnordiska eller ännu äldre namn. I debatten deltog från finsk sida Heikki Ojansuu (1873-1923), som polemiserade mot de föregående och gav "finska" förklaringar till många namn, också i svenskbygderna.

Debatten har fortsatt in i våra dagar i tidningarnas insändarspalter. Den svensk-finska språkblandningen i namnskicket är ett faktum som är svårsmält i vissa kretsar. Många finska o., särskilt i v. Finland, innehåller obestridligen urnordiskt och urgermanskt språkmaterial. Namnen har fortlevat endast i finsk tradition.

Namnskicket i de finlandssvenska bygderna har blivit vetenskapligt behandlat i många avhandlingar och hundratals uppsatser, många av dem publicerade i Namn och Bygd, som utges i Uppsala och är den ledande svenska tidskriften inom namnforskningen. I början av 1980-t. påbörjades med stöd av Finlands Akademi ett projekt som syftade till sammanfattande presentationer av vad namnforskningen kommit fram till om namnen i Finlands svenskbygder. Resultatet har presenterats i fyra skrifter 1989 -2001. En lista över ett antal viktiga arbeten inom finlandssvensk namnforskning följer i slutet av artikeln.

Den finska namnforskningens ledande namn är Viljo Nissilä, som 1969 blev den förste professorn i namnforskning vid Helsingfors universitet. Nissiläs handbok Suomalaista nimistöntutkimusta (1962) är en introduktion till den finska namnforskningen. Till hans sjuttioårsdag utkom ett register över alla de namn han dittills behandlat. Nissilä efterträddes av Eero Kiviniemi som professor i ämnet. Denne har bl.a. behandlat participiella namnbildningar i finskan. Professor i ämnet är 2005 Ritva Liisa Pitkänen. Saulo Kepsu har disputerat på bebyggelsenamn i norra Kymmenedalen och behandlat även många till ursprunget svenska namn. Ett viktigt hjälpmedel även för finlandssvensk namntolkning är uppslagsverket Uusi suomalainen nimikirja ('Nya finska namnboken', 1988, flera tid. uppl. under annan titel) som behandlar förnamn och släktnamn i Finland. De senare utgår ofta från by- och gårdsnamn.

Skriften Svenska ortnamn i Finland, som har utkommit i fyra upplagor sedan 1926 (4:e uppl. 1984, omtryckt 1995), ger upplysningar om viktigare namn med uppgift om vedertaget skrivsätt och om namnens finska motsvarigheter. Listan är ett värdefullt hjälpmedel i ortnamnsvården. Det har blivit allt uppenbarare att det officiella namnbruket inte i vårt samhälle kan få florera helt fritt, godtyckliga översättningar göras o.s.v. Det är Forskningscentralen för de inhemska språken som har anförtrotts uppdraget att övervaka namnskicket i Finland. (T.E. Karsten, Svensk bygd i Österbotten nu och fordom I-II, 1921 och 1923; I. Westman, Nyländska önamn I-II, i Folkmålsstudier III, VII, 1935 och 1940; C-E. Thors, Studier över finlandssvenska ortnamnstyper, i Studier i nordisk filologi 42, 1953; Å. Granlund, Östnyländska ortnamnsstudier, 1956, En västnyländsk namntyp. Folkmålsstudier XIX, 1965; Finländska personnamnsstudier, 1959; B. Pamp, Ortnamnen i Sverige, 1974, 1988 (Med bibliografi även för Finland); R. Valtavuo-Pfeifer, Svenska skärgårdsnamn i norra Satakunta, 1975; A. Kartano, Ortnamnen i Mörskom, 1977; P. Slotte, Sjönamn i Karlebynejden, 1978; R.L. Pitkänen, Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö (De finska lånenamnen i Åbolands skärgård), 1985; L. Hellberg, Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland, 1987; L. Huldén, Klassiska problem inom finlandssvensk namnforskning, 1987; K. Zilliacus, Ortnamnen i Houtskär, Studier i nordisk filologi 55, 1966; Skärgårdsnamn, 1989; G. Harling-Kranck, Åkrar, ängar och hagar, 1990; A. Naert, Ortnamn i språkkontakt, 1995; Terrängnamn i Svenskfinland, 1998; B. Fortelius, Ortnamnen i Korpo, 1999; L. Huldén m.fl., Finlandssvenska bebyggelsenamn, 2001; A-M. Ivars/L. Huldén, När kom svenskarna till Finland?, 2002) (Lars Huldén)