påsaryssar, kontryssar, "laukkuryssar", kringvandrande fjärrkarelska gårdfarihandlare, som förr uppträdde i Finland. Jordägoförhållandena i Fjärrkarelen var sådana att jordbruket, för vilket de klimatiska förutsättningarna var lika goda som på motsvarande breddgrader i Finland, tedde sig mindre attraktivt än handel. Sina varor skaffade p. bl.a. i Archangelsk och S:t Petersburg, senare även på olika orter i Finland. De gav sig i väg om hösten, stannade borta hela vintern och återvände om våren till hembyarna för att sköta sådden.
P. spelade en viktig roll för varuförsörjningen på den finländska landsbygden (särskilt i ö. Finland), så länge lanthandeln var förbjuden, d.v.s. fram till 1859. Att p. kunde konkurrera berodde även på att de kunde anskaffa sina varor billigt i Archangelsk, som redan på 1600-t. anlöptes av fartyg från många europeiska länder, och på att varorna därtill ofta var av hög kvalitet. Denna form av handel hade uråldriga anor i Finland och på Nordkalotten (bjarmer). Den uppfattades till en början som nyttig av de svenska myndigheterna, men redan på 1600-t. började statsmakten försöka stävja p:s verksamhet, bl.a. för att de bedrev smuggling.
P. sålde bl.a. linne och vadmal, allsköns kram samt tobak, som var särskilt eftertraktad, och köpte i sin tur upp pälsverk. Deras handel motarbetades även av städernas borgare, som med statsmaktens hjälp sökte förmå dem att slå sig ned i städerna och att sälja endast på marknaderna.
Kampen mot denna olagliga gårdfarihandel fortsattes under den autonoma tiden, som var kontryssarnas guldålder, eftersom Finland och Fjärrkarelen då hörde till ett och samma rike. Näringsfånget blev nu ett av de viktigaste i Östkarelen, där Vuokkiniemi socken framstod som ett centrum för p:s handel.
Särskilt våren 1899 fanns det enligt envisa rykten i Finland bland p. sådana som hade låtit värva sig som agenter för ochranan, den ryska hemliga polisen, med uppdrag att så misstro hos den enkla landsbygdsbefolkningen med grundlösa löften om att dess villkor skulle förbättras om landet helt lades under ryskt styre. Ryktenas sanningsenlighet har dock inte kunnat bekräftas av ryska källor. Generalguvernör Bobrikov tog p. under sitt beskydd och lät 1900 kungöra en förordning om infödda ryssars rätt att bedriva bl.a. gårdfarihandel i Finland. Dessa händelser bidrog till att göra p. mindre välsedda i bygderna, där deras ankomst tidigare hade utgjort ett välkommet avbrott i den dagliga rutinen.
Den karelska gårdfarihandeln upphörde först sedan Finland skilts från Ryssland. Även därefter fortsatte många östkarelska flyktingar sina förfäders näringsfång, nu försedda med vederbörligt tillstånd att bedriva gårdfarihandel. Inte så få p. gifte sig med flickor de hade träffat under sina handelsfärder och slog sig ned i Finland, efter näringsfrihetens införande inte sällan som lanthandlare. - Som p. uppträdde även turkar (tatarer) från trakterna kring mellersta Volga.
P. spelade en viktig roll för varuförsörjningen på den finländska landsbygden (särskilt i ö. Finland), så länge lanthandeln var förbjuden, d.v.s. fram till 1859. Att p. kunde konkurrera berodde även på att de kunde anskaffa sina varor billigt i Archangelsk, som redan på 1600-t. anlöptes av fartyg från många europeiska länder, och på att varorna därtill ofta var av hög kvalitet. Denna form av handel hade uråldriga anor i Finland och på Nordkalotten (bjarmer). Den uppfattades till en början som nyttig av de svenska myndigheterna, men redan på 1600-t. började statsmakten försöka stävja p:s verksamhet, bl.a. för att de bedrev smuggling.
P. sålde bl.a. linne och vadmal, allsköns kram samt tobak, som var särskilt eftertraktad, och köpte i sin tur upp pälsverk. Deras handel motarbetades även av städernas borgare, som med statsmaktens hjälp sökte förmå dem att slå sig ned i städerna och att sälja endast på marknaderna.
Kampen mot denna olagliga gårdfarihandel fortsattes under den autonoma tiden, som var kontryssarnas guldålder, eftersom Finland och Fjärrkarelen då hörde till ett och samma rike. Näringsfånget blev nu ett av de viktigaste i Östkarelen, där Vuokkiniemi socken framstod som ett centrum för p:s handel.
Särskilt våren 1899 fanns det enligt envisa rykten i Finland bland p. sådana som hade låtit värva sig som agenter för ochranan, den ryska hemliga polisen, med uppdrag att så misstro hos den enkla landsbygdsbefolkningen med grundlösa löften om att dess villkor skulle förbättras om landet helt lades under ryskt styre. Ryktenas sanningsenlighet har dock inte kunnat bekräftas av ryska källor. Generalguvernör Bobrikov tog p. under sitt beskydd och lät 1900 kungöra en förordning om infödda ryssars rätt att bedriva bl.a. gårdfarihandel i Finland. Dessa händelser bidrog till att göra p. mindre välsedda i bygderna, där deras ankomst tidigare hade utgjort ett välkommet avbrott i den dagliga rutinen.
Den karelska gårdfarihandeln upphörde först sedan Finland skilts från Ryssland. Även därefter fortsatte många östkarelska flyktingar sina förfäders näringsfång, nu försedda med vederbörligt tillstånd att bedriva gårdfarihandel. Inte så få p. gifte sig med flickor de hade träffat under sina handelsfärder och slog sig ned i Finland, efter näringsfrihetens införande inte sällan som lanthandlare. - Som p. uppträdde även turkar (tatarer) från trakterna kring mellersta Volga.
påsaryssar var efterlängtade gäster i det stillastående agrarsamhällets händelselöshet, men uppfattades kring sekelskiftet 1900 som agenter för den ryska förtrycksregimen. Foto: Museiverket.