påsk

påsk. Den kristna p. firas till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. P. föregås av fastan, som inleds dagen efter fastlagstisdagen och avslutas på påsklördagen (i Sverige påskafton), d.v.s. omfattar 40 vardagar före påskdagen. Matrestriktioner har inte påbjudits från kyrkligt håll under fastan efter reformationen, men till in på 1900-t. har det dock ansetts vara olämpligt att dansa, fira bröllop eller delta i ett alltför livligt nöjesliv under fastan.

P. är en rörlig helg och följer de regler som kyrkomötet i Nicea fastställde 325, d.v.s. att påskdagen är den första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen. Under medeltiden firades p. i Finland inom den katolska kyrkans ram med processioner och med välsignande av vide- och sälgkvistar till minne av berättelserna om Jesu intåg i Jerusalem, då folket mötte honom med palmkvistar. Fromhetsbruk av detta slag förbjöds i 1571 års kyrkoordning, vilken stadfäste reformationens riktlinjer. Sälg och vide som påsksymboler har dock levat kvar in i vår tid.

P. har genom århundraden varit en stor kyrkhelg, och speciellt långfredagen har präglats av lugn och stillhet. Påskdagen var däremot en glädjedag. Man gick upp på höga berg för att "få se solen dansa". Solen sades dansa av glädje över att Kristus var uppstånden.

I folktraditionen har p. under århundraden präglats av skräcken för det onda. Ondskans makter ansågs kunna härja fritt under p., från skärtorsdag till påskdagens morgon, d.v.s. under den tid Jesus låg i graven. Här finns både teologiska idéer och folktro. Jakten på personer som hade kontakt med djävulen bedrevs under 1600- o. 1700-t. av myndigheter och kyrka, och detta gjorde att uppfattningarna om häxorna och deras karaktär ytterligare befästes i folktraditionen. I den finlandssvenska folktraditionen omnämndes under 1800-t. de onda övernaturliga väsendena, bl.a. häxor, påskkäringar, trollpackor och påsktroll. Den fasta trosföreställningen var att de onda väsendena på skärtorsdagsaftonen flög omkring i ladugårdarna och klippte ull av fåren. Ullen var skatt som häxorna skulle betala till djävulen. För att få se häxorna skulle man sitta på taket till ett hus som flyttats tre gånger. Också många andra övernaturliga föreställningar hörde ihop med p. Det fanns exempelvis olika sätt att påverka skörden och djurlyckan, sätt att slippa flugor och insekter under sommaren och att ta reda på vem ens blivande make skulle bli.

I den äldre folkliga traditionen var begreppet "att göra påskilla" välkänt. På bestämda dagar var det tillåtet för ungdomarna att visa sitt missnöje och att göra ofog inom bestämda ramar. Ibland var ungdomarna också utklädda till häxor, troll eller andra skrämmande väsen. I Österbotten tände man eldar på påsklördagen. Påskeldarna var ofta en del av ofoget, d.v.s. man stal halm och brände brasor på vägarna. Tävling mellan byarna om brasans storlek förekom ofta. I dag har bysamfunden eller lokalföreningarna tagit över ansvaret för påskbrasan, men tävlingsmomentet finns på många håll fortfarande kvar. Påskbrasan har blivit en programpunkt och en samlingsplats i bysamfunden.

Under 1900-talets lopp importerades många nya påsksymboler, främst från Tyskland. Därifrån kommer påskharen och påskkycklingarna, liksom också överraskningsäggen. Via påskkycklingarna blev påskens färg gul, och de gula narcisserna blev påskens blomma. Att ta in kvistar som slår ut eller att odla påskgräs är traditioner som hör till senare delen av 1900-t. Detta är ett sätt att hälsa våren välkommen.

Under 1900-t. förändrades p. i grunden. Från att ha varit en helg som präglades av skräcken för det onda har p. allt mera fått karaktär av en semesterperiod. Långfredagen präglades i massmedierna fram till 1970-t. av en viss dysterhet; i medierna behandlades personliga frågor som sorg och död, och offentliga nöjen förekom sparsamt. I dag är långfredagen en vanlig helgdag.

P. har å ena sidan sekulariserats, men å andra sidan har i kyrkliga kretsar många äldre fromhetsbruk åter tagits till heders. Fastetiden har bland många kyrkligt aktiva blivit en tid då man äter sparsamt och strävar efter balans med sig själv och med sin omgivning. P. är trots allt även i dag en stor kyrkhelg, och påskkonserterna i kyrkorna är synnerligen välbesökta. Den ortodoxa kyrkans påskfirande får stort utrymme i massmedierna under p.

Påskens mattraditioner. Memma är en specialitet för Finland och påskmemma lagades redan under katolska tiden. Memma är egentligen inte en enda rätt, utan en sammanfattande beteckning för en hel grupp olika rätter. Memma var i den folkliga mathushållningen en kokt eller surnad mjölbaserad maträtt, i vilken man kunde blanda t.ex. bär (bärmemma), blod (blodmemma, en sorts blodpalt), potatis (potatismemma), eller man kunde låta memman stå och surna (sur memma). Påskmemman var däremot varken kokt eller surnad. En blandning av rågmjöl, malt och vatten fick länge stå och badda i näverrivor i ugn under låg temperatur. Maltet gjorde att memman blev söt och betraktades därför som en delikatess. Påskmemmans gamla utbredningsområde var s.v. Finland, d.v.s. den del av landet som katolska kyrkan hade inflytande över före reformationen. Memman var långfredagens festrätt. Den åts tillsammans med bröd. Påskmemman spreds först under 1900-t. till hela landet i och med att recept på memma ingick i kokböcker och att bagerierna började tillverka den. Memman blev då en efterrätt som äts med mjölk eller grädde.

Bland överklassen var lutfisk långfredagens maträtt fram till slutet av 1800-t., medan lutfisken bland de lägre samhällsklasserna alltid företrädesvis har hört till julen. Långfredagens stillhet gjorde att det ansågs opassande att frossa i fet mat. Traditionsuppteckningarna visar dock att långt ifrån alla familjer höll på denna tradition. Även feta kötträtter åts allmänt på långfredagen. Vid sekelskiftet 1900 var festrätter som korv, köttsoppa, risgrynsgröt och nybakt bröd med smör allmänt förekommande.

Ägg som en typisk påskrätt var känd i Finland under 1700-t. Hönor blev vanliga på herrgårdarna i Finland under 1600- o. 1700-t. I enlighet med sedvänjorna i den övriga kristna världen blev det tradition också i Finland att äta ägg vid p. Då hönor blev vanliga bland bondebefolkningen mot slutet av 1800-t. blev ägg en påskrätt även där. Fågelägg, som åts innan man hade hönor, fanns på grund av det kalla klimatet inte att tillgå i Norden vid p. Uppfattningen om ägget som symbol för livet och uppståndelsen är en gammal teologisk tanke, men denna uppfattning har nått gemene man först under de senaste årtiondena.

Att måla ägg är i Finland en tradition från sent 1800-t. I landet finns en västlig och en östlig äggmålningstradition, av vilka den västliga närmast är en barntradition. Seden att måla ägg var känd i England på 1200-t. I Danmark målade man påskägg på 1600-t., och seden kom till Skåne i slutet av 1700-t. I Finland kan seden knappast härledas längre bakåt än till slutet av 1800-t. Också den var först en högreståndssed, som bl.a. via skolorna förmedlades till vanligt folk.

Den östliga traditionen, som var förhärskande i de slaviska ortodoxa länderna, är i högre grad konsthantverk än en påsktradition. Sedan 1980-t. har de två traditionerna i Finland förenats, och man ordnar många kurser i konsten att måla ägg före p.

Att äta pasha till p. är en sed som fortfarande sprids i Finland. Pashan är en del av det ryska kulturinflytandet under storfurstendömets tid 1809-1917. Pashan skall enligt ortodox sed ätas efter påskens midnattsgudstjänst. Pashan höll sig först inom ett tunt överklasskikt fram till 1970-t., men blev sedan känd bland den stora allmänheten via dam- och dagstidningar. Pasha är en söt anrättning gjord på kvarg, grädde, smör, socker, ägg, suckat och mandel. Pasha äts tillsammans med bulle eller som dessert.

Under 1950- o. 60-t. började kyckling uppfattats som påskmat (p.g.a. kopplingen till äg-gen). Sedan 1980-t. har lammkött hört till påskens meny. Eftersom en stor gemensam påskmåltid inte hör till de "obligatoriska" påsktraditionerna, är variationerna vad beträffar påskmaten större än i fråga om julmaten.

Utklädda påskhäxor. Seden att barn klär ut sig till påskhäxor, och på påsklördagen går omkring och önskar glad p. för att få godsaker och slantar, kom till Finland från Sverige i början av 1900-t. Seden hade uppstått i Västsverige vid mitten av 1800-t. ur traditionerna att "göra påskilla" (d.v.s. klä ut sig till häxor för att skrämma). I Finland slog seden först rot bland de svenskspråkiga i de österbottniska städerna. Seden är känd i Österbotten sedan 1910-t. och i Nyland sedan 1930-t. (städer och förorter). Den största spridningen skedde dock mellan 1950-t. och 1970-t. Under 1970-t. spriddes bruket också till finskspråkiga trakter. Det kombinerades då med den ortodoxa lyckönskningsseden, d.v.s. att på palmsöndagen önska vänner och bekanta lycka och välgång genom att läsa en lyckönskningsramsa och överlämna en prydd videkvist. Denna sed hade blivit känd i Finland via de evakuerade karelarna. Traditionerna spreds mycket snabbt på grund av att de lärdes ut i skolor och daghem.

Under 1990-t. kom olika karnevals- och clownelement in i utklädningen. Många "häxor" har närmast maskeradutstyrsel. Dagens fantasifulla klädsel har gjort att också pojkarna kan vara med och "gå påskhäxa". Seden har samtidigt på många orter blivit en del av offentliga tillställningar med program och traktering. (S. Karjalainen/T. Korhonen/J.U.E. Lehtonen, Uusi ajantieto, 1989; J. Nirkko, Pääsiäinen, 1997; A. Bergman, Påskhäxor i Finland. Hembygden 2/20 03) (Anne Bergman)