Pälkäne

Pälkäne, kommun i Birkaland 30 km s.o. om Tfrs, Västra och Inre Finlands region. Areal 738,59 km2 varav 181,34 vattendrag, invånare 6 882 (2011).

Pälkäne är en sjöbygd kring Mallasvesi och Pälkänevesi (längd ca 10 km, bredd ca 8 km, 84 m ö.h.); sjöarna står i förbindelse med varandra genom den långsamt flytande Kostianvirta ström. Den dominerande naturformationen är en ås, som löper genom kommunen från n.v. till s.o. På dess höga rygg (Syrjänharju, 151 m ö.h.) ligger Pälkäne kyrkby (2 326 inv. 2007). I kommunen finns teko-, metall- och livsmedelsindustri; bland företagen märks Tammet Oy (gr. 1946, 50 anst. i Pälkäne, 2005), vars fabrik i Pälkäne tillverkar armeringsprodukter.

Pälkäne var troligen ursprungligen förenat med Sääksmäki. Det nämns som kyrksocken 1405, men omtalas 1409 som kapell under Kangasala; blev självständig församling senast från 1445. Under stora ofreden försvarades Kostianvirta ström av en truppavdelning under befäl av Carl Gustaf Armfelt. Ryssarna överskred strömmen 6/10 1713 och kringgick även de svenska befästa ställningarna på andra stranden, varefter försvararna måste dra sig tillbaka. Vårvintern 1918 gick fronten i fem veckors tid genom Pälkäne; först i slutet av april lyckades de vita bryta igenom de röda linjerna. Den nuvarande kyrkan är uppförd av tegel 1836-39 (C.L. Engel); den gamla, åt S:t Mikael helgade stenkyrkan från decennierna kring sekelskiftet 1500 ödelades under 1800-talet och är idag en ruin. Vid ingången av 2007 förenades Luopioinen kommun med Pälkäne. (Pälkäneen historia, 2 bd, 1972-88; W-K. Kuuliala, Vanhaa Pälkänettä, 1949, 2:a uppl. 1982; P., red. K.J. Hakanen m.fl., 1978; L. Teivainen, Pälkäneen kirja, 1990)