pansartrupper och pansarvärn. År 1919 organiserades Tanksregementet och förlades till Sandhamn, från 1921 till Tavastehus. Regementet reducerades till en bataljon och senare till ett kompani, från 1929 Avdelta stridsvagns-, senare pansarkompaniet. 1937 bildades Avdelta pansarskvadronen vid Kavalleribrigaden i Villmanstrand.
Under vinterkriget opererade en pansarbataljon, av vilken ett kompani kom att delta i strid. Huvudsakligen med stridsvagnar tagna som krigsbyte kämpade bataljonen under Avdelning Lagus på Aunusnäset 1941. Den utvidgades 1942 till Pansarbrigaden, som jämte Jägarbrigaden och motoriserat artilleri m.m. bildade Pansardivisionen, vars befälhavare var generalmajor Ruben Lagus. Till Pansardivisionen anslöts 1943 Stormartilleribataljonen.
Efter andra världskriget organiserades p. i Lätta brigaden, sedan 1952 Pansarbrigaden, som idag består av Tavastlands pansarbataljon (gr. 2003), Tavastlands luftvärnssektion (gr. 2003), Jägarartilleriregementet (fältartilleri), Pansarsignalbataljonen och Pansarskolan (gr. 1948), samtliga förlagda till Parola. Åren 1952-66 fanns ett särskilt pansarregemente, som bestod av en pansarvagnsbataljon och en pansarvärnsbataljon.
De första stridsvagnarna som inköptes till landet var trettiotvå 6,5 t Renaultvagnar. De var helt föråldrade vid krigsutbrottet 1939. Sexton från England anskaffade 9 t Vickersvagnar fick sitt elddop i februari 1940. Denna stridsvagn utgjorde jämte sovjetiska Vickerskopior (T-26), tagna som krigsbyte, p:s huvudvagnstyp under offensiven på Aunusnäset och mot Petrozavodsk hösten 1941. Andra typer, som togs som krigsbyte och senare insattes i strid var T-28 (vikt 30 t), den berömda T-34 (27 t, i Finland kallad "Sotka", även den förbättrade versionen T-34-85) och KV 1 A (40 t, "Klim"). Sommaren 1944 erhölls från Tyskland 15 Panzer IV Ausf J (24 t), men de hann aldrig fram till fronten och användes senare i utbildningen.
Efter andra världskriget skedde utbildningen inom truppslaget även med T-26 och engelska 33 t Cometvagnar från andra världskriget, anskaffade i slutet av 1950-t. Från andra världskrigets dagar härstammade även de tyska Stu 40, som prövats i strid på Karelska näset sommaren 1944; de gjorde tjänst fram till 1967. Antalet stridsvagnar i den finländska försvarsmakten uppgick 2001 till 269, vartill kom 1 245 andra bepansrade stridsfordon. Pansarbrigaden är i dag utrustad med bl.a. 160 sovjetiskbyggda T-72 (42 t), som anskaffades på 1980- o. 90-t., delvis ur östtyska arsenaler. 2002 fattades beslut om inköp av 124 begagnade Leopard 2A4 (vikt 55 t) från Tyskland, vilka inom loppet av tio år skall ersätta T 72:orna. De första Leopardvagnarna levererades 2003, samtidigt som Karelska brigaden fick sina första (av sammanlagt 57) vagnar av typen Stridsfordon 90, levererade av Patria Hägglunds Oy. 2004 inlade försvarsmakten en beställning på ytterligare 45 CV 90, att levereras åren 2006-07.
Pansarvärn. Hösten 1939 var läget beträffande pansarbrytande vapen prekärt, varför fiendens pansar under vinterkriget i stor utsträckning måste bekämpas med buntladdningar, brännflaskor (molotovcocktails) och minor. Ett i Finland konstruerat 20 mm gevär med pansarbrytande kulor blev inte färdigt i tid, och 1941 var detta vapen redan ineffektivt. Pansarvärnets huvudvapen var en Boforskanon (37 K/36), tillverkad på licens; avgörande var härvid ett hundratal utlånade svenska pjäser. I fortsättningskriget tillkom en från fienden i stort antal erövrad kanon (45 !PstK/32). Fr.o.m. april 1944 levererades från Tyskland stora mängder s.k. pansarnävar - ett rekylfritt engångsvapen - och pansarskräckar, ett raketdrivet vapen, vilket bidrog till att de massiva sovjetiska pansarattackerna på försommaren detta år kunde hejdas, trots att truppernas utbildning i deras användning var bristfällig.
Pansarnäven gjorde tjänst i Finlands försvarsmakt ända fram till 1958, längre än i något annat land. Den ersattes med två i hemlandet utvecklade vapen, ett pansarskott, 95/S/55 ("lätt sinko"), och en rekylfri kanon, 95 S/58 ("tung sinko"). Efter modernisering är i synnerhet den senare fortfarande ett effektivt vapen. Därtill har engångsvapen importerats från Norge och Frankrike. Genom en omtolkning av fredsfördraget med Sovjetunionen fick försvarsmakten sedermera möjlighet att använda pansarvärnsrobotar; sådana anskaffades till en början från Sovjetunionen och från USA, senare även från Tyskland. (P. Hovilainen, Tankkirykmentistä Panssaripataljoonaan, 1949; H. Hohenthal, Med pansarförstörare i vinterkriget, 1955; R. Lehväslaiho, Panssarisotaa 1941-44, 1958; P. Kantakoski, Suomalaiset panssarivaunujoukot 1919-69, 1969; E. Pohjamo, Ihantalan murskattu teräs, 1981; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988; E. Käkelä, Laguksen miehet - marskin nyrkki: suomalainen panssariyhtymä 1941-1944, 1992, Marskin panssarintuhoojat: Suomen panssarintorjunnan kehitys ja panssariyhtymän panssarintorjuntayksiköiden historia, 2000, Lagus stormkanoner: stormkanonbataljonen i strid, 2005; J. Pura, Puoli vuosisataa nuolen kärjessä: Panssarikoulun historiikki 1948-1998, 1998)
Under vinterkriget opererade en pansarbataljon, av vilken ett kompani kom att delta i strid. Huvudsakligen med stridsvagnar tagna som krigsbyte kämpade bataljonen under Avdelning Lagus på Aunusnäset 1941. Den utvidgades 1942 till Pansarbrigaden, som jämte Jägarbrigaden och motoriserat artilleri m.m. bildade Pansardivisionen, vars befälhavare var generalmajor Ruben Lagus. Till Pansardivisionen anslöts 1943 Stormartilleribataljonen.
Efter andra världskriget organiserades p. i Lätta brigaden, sedan 1952 Pansarbrigaden, som idag består av Tavastlands pansarbataljon (gr. 2003), Tavastlands luftvärnssektion (gr. 2003), Jägarartilleriregementet (fältartilleri), Pansarsignalbataljonen och Pansarskolan (gr. 1948), samtliga förlagda till Parola. Åren 1952-66 fanns ett särskilt pansarregemente, som bestod av en pansarvagnsbataljon och en pansarvärnsbataljon.
De första stridsvagnarna som inköptes till landet var trettiotvå 6,5 t Renaultvagnar. De var helt föråldrade vid krigsutbrottet 1939. Sexton från England anskaffade 9 t Vickersvagnar fick sitt elddop i februari 1940. Denna stridsvagn utgjorde jämte sovjetiska Vickerskopior (T-26), tagna som krigsbyte, p:s huvudvagnstyp under offensiven på Aunusnäset och mot Petrozavodsk hösten 1941. Andra typer, som togs som krigsbyte och senare insattes i strid var T-28 (vikt 30 t), den berömda T-34 (27 t, i Finland kallad "Sotka", även den förbättrade versionen T-34-85) och KV 1 A (40 t, "Klim"). Sommaren 1944 erhölls från Tyskland 15 Panzer IV Ausf J (24 t), men de hann aldrig fram till fronten och användes senare i utbildningen.
Efter andra världskriget skedde utbildningen inom truppslaget även med T-26 och engelska 33 t Cometvagnar från andra världskriget, anskaffade i slutet av 1950-t. Från andra världskrigets dagar härstammade även de tyska Stu 40, som prövats i strid på Karelska näset sommaren 1944; de gjorde tjänst fram till 1967. Antalet stridsvagnar i den finländska försvarsmakten uppgick 2001 till 269, vartill kom 1 245 andra bepansrade stridsfordon. Pansarbrigaden är i dag utrustad med bl.a. 160 sovjetiskbyggda T-72 (42 t), som anskaffades på 1980- o. 90-t., delvis ur östtyska arsenaler. 2002 fattades beslut om inköp av 124 begagnade Leopard 2A4 (vikt 55 t) från Tyskland, vilka inom loppet av tio år skall ersätta T 72:orna. De första Leopardvagnarna levererades 2003, samtidigt som Karelska brigaden fick sina första (av sammanlagt 57) vagnar av typen Stridsfordon 90, levererade av Patria Hägglunds Oy. 2004 inlade försvarsmakten en beställning på ytterligare 45 CV 90, att levereras åren 2006-07.
Pansarvärn. Hösten 1939 var läget beträffande pansarbrytande vapen prekärt, varför fiendens pansar under vinterkriget i stor utsträckning måste bekämpas med buntladdningar, brännflaskor (molotovcocktails) och minor. Ett i Finland konstruerat 20 mm gevär med pansarbrytande kulor blev inte färdigt i tid, och 1941 var detta vapen redan ineffektivt. Pansarvärnets huvudvapen var en Boforskanon (37 K/36), tillverkad på licens; avgörande var härvid ett hundratal utlånade svenska pjäser. I fortsättningskriget tillkom en från fienden i stort antal erövrad kanon (45 !PstK/32). Fr.o.m. april 1944 levererades från Tyskland stora mängder s.k. pansarnävar - ett rekylfritt engångsvapen - och pansarskräckar, ett raketdrivet vapen, vilket bidrog till att de massiva sovjetiska pansarattackerna på försommaren detta år kunde hejdas, trots att truppernas utbildning i deras användning var bristfällig.
Pansarnäven gjorde tjänst i Finlands försvarsmakt ända fram till 1958, längre än i något annat land. Den ersattes med två i hemlandet utvecklade vapen, ett pansarskott, 95/S/55 ("lätt sinko"), och en rekylfri kanon, 95 S/58 ("tung sinko"). Efter modernisering är i synnerhet den senare fortfarande ett effektivt vapen. Därtill har engångsvapen importerats från Norge och Frankrike. Genom en omtolkning av fredsfördraget med Sovjetunionen fick försvarsmakten sedermera möjlighet att använda pansarvärnsrobotar; sådana anskaffades till en början från Sovjetunionen och från USA, senare även från Tyskland. (P. Hovilainen, Tankkirykmentistä Panssaripataljoonaan, 1949; H. Hohenthal, Med pansarförstörare i vinterkriget, 1955; R. Lehväslaiho, Panssarisotaa 1941-44, 1958; P. Kantakoski, Suomalaiset panssarivaunujoukot 1919-69, 1969; E. Pohjamo, Ihantalan murskattu teräs, 1981; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988; E. Käkelä, Laguksen miehet - marskin nyrkki: suomalainen panssariyhtymä 1941-1944, 1992, Marskin panssarintuhoojat: Suomen panssarintorjunnan kehitys ja panssariyhtymän panssarintorjuntayksiköiden historia, 2000, Lagus stormkanoner: stormkanonbataljonen i strid, 2005; J. Pura, Puoli vuosisataa nuolen kärjessä: Panssarikoulun historiikki 1948-1998, 1998)
pansartrupper. Det finländska pansarvapnet har utrustats med stridsvagnar av typen Leopard 2A4, framtagen i Tyskland på 1970-t. Vagnen är försedd med en motor på 1 500 hk (toppfart på väg 72 km/h, i terräng 45 km/h) och bestyckad med en 120 mm kanon samt två kulsprutor. Besättningen uppgår till fyra man. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.