pedagogisk forskning och undervisning. Pedagogiken som vetenskap tog sin början vid Kungliga Akademin i Åbo under biskop Gezelius den äldres (1615-1690) tid som vicekansler och dennes undervisningsplan och skolordning för Sverige (och Finland), Methodus Informandi. Under Åbo akademis begynnelseår var också J.A. Comenius under 1640-t. anknuten till landet som utvecklare av läroplaner för folkundervisningen.
Pedagogiken vid akademin präglades av en livlig verksamhet under hela 1700-t. Fram till 1827 försvarades hela 80 s.k. dissertationer vid akademin med varierande teman. Ett exempel på upplysningstidens nyttoorientering är Johan Snellmans avhandling från 1762 kallad Tankar om informationsverket i Österbotn, i synnerhet det privata, som starkt kritiserade den myckna latin- och kristendomsundervisningen. Ett annat uttryck för livaktigheten är att John Lockes Tankar om uppfostran (1693) redan 1709 översattes till svenska och utgavs i Åbo. Verket influerade bl.a. Henrik Gabriel Porthans arbete Utkast till undervisning för informatorer rörande deras skyldigheter och kloka förhållande (1783), avsett som ett arbete i Uppfostrings-Vetenskapen. Porthans arbete betonar en erfarenhetsgrundad kunskapssyn där det självständiga tänkandet framhålls. I likhet med Herder betonar han även känslans och viljans bildning. Värdet av Porthans arbete ligger närmast i att det inleder övergången från en teocentrisk till en antropocentrisk bildningssyn.
Vid 1800-talets början etablerades landets första pedagogiska seminarium i Åbo till vars första lektor utnämndes apologisten vid Vasa trivialskola, docent Henrik Snellman. Sedan Finland som resultat av 1808-09 års krig blivit storfurstendöme samt efter Åbo brand 1827 flyttades akademin 1828 till Hfrs och ombildades till Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland. Där inrättades 1852 landets och Nordens första professur i pedagogik. Finlands tidiga lärostol i "pedagogik och didaktik", som den hette, kan förklaras med den betydelse skola och utbildning tillmättes i Storfurstendömet Finland, en tradition som sedan dess levt vidare. Till professurens förste innehavare utnämndes 1855 teologen och rektorn för Vasa högre trivialskola, Lars Stenbäck. Stenbäck oroades av en för intellektualistisk undervisning och ville i stället betona kristen religiöst-sedlig fostran. J.V. Snellmans kritik av Stenbäck ledde till att Stenbäcks bana blev kort, blott en knapp termin.
Av 1800-talets professorer i pedagogik kan särskilt nämnas Z.J. Cleve, som var professurens andra egentliga innehavare och starkt stödd av J.V. Snellman, som även tillfälligt handhade professuren i pedagogik. Snellmans bidrag till den finska pedagogikteorin är tydlig i hans pedagogiska föreläsningar från 1861. Cleve var professorn som på hegeliansk och finsknationell grund mellan åren 1862-1882 utvecklade den teoretiska och praktiska pedagogiken. Med Cleve förnyades lärarutbildningen genom Normalskolans inrättande 1862, han bidrog aktivt tillsammans med Cygnaeus till folkskoleförordningen 1866, han grundade landets pedagogikvetenskapliga förening och dess tidskrift (Tidskrift utgifven av Pedagogiska Föreningen i Finland) 1863. Vidare ledde Cleve arbetet som resulterade i grundandet av landets skolöverstyrelse 1869 och skrev ytterligare den första egentliga läroboken i pedagogik 1884 (Grunddrag till skolpedagogik). Med Waldemar Ruin som skötte professuren 1887-1926 övergick den finska pedagogiken från hegelianism till herbartianism. Milstolpen utgörs av Ruins avhandling Om karaktärsbildningens didaktiska hjälpmedel (1887).
Innehavarna av professuren undervisade på svenska och finska under 1800-t. 1937 inrättades en parallell finskspråkig professur vid Helsingfors universitet vars första innehavare var J.A. Hollo. Under 1950- o. 60-t. grundades ytterligare lärostolar i pedagogik vid universiteten i Jyväskylä, Tfrs, Uleåborg och Åbo.
Ett betydande steg i landets pedagogiska forskning och högre undervisning togs genom grundandet av pedagogiska fakulteter 1974 som idag bl.a. ansvarar för i stort sett all lärarutbildning.
De gångna tre decennierna har kännetecknats av kraftig kvantitativ expansion och innehållslig differentiering av pedagogisk forskning och undervisning. Professurernas antal uppgick 2004 till 126, eller ca 5 % av landets professorskår medan ca 12 % av de årligen universitetsexaminerade magistrarna är pedagoger. 2004 avlade 1 550 personer magisterexamen i pedagogik (pedagogiska examina) medan 120 personer disputerade för doktorsgraden. Ytterligare 500 avlade en lägre högskoleexamen. Under 1985-2005 har antalet doktorer per år fyrdubblats och antalet magistrar fördubblats, personalen vid universiteten har emellertid ökat enbart med 10 % under samma tidsperiod.
Som vetenskaplig disciplin har pedagogiken innehållsligt differentierats i många olika huvudämnen, t.ex. allmän-, vuxen- och specialpedagogik. Magisterstudier erbjuds även i förskole-, slöjd-, idrotts- och musikpedagogik liksom i pedagogisk psykologi. En betydande del av professurerna är ämnesdidaktiskt inriktade och knutna till lärarutbildningen, men ämnesdidaktiken utgör inte egna huvudämnen. Professurer finns även i pedagogisk filosofi, utbildningssociologi, pedagogikens historia och mediapedagogik. Den finländska pedagogiska forskningen är internationellt sett av hög kvalitet och täcker alla pedagogikens delområden. Omkring 40 % av forskningsresultaten publiceras utomlands. På svenska språket erbjuds studier i pedagogik av Åbo Akademi och Helsingfors universitet. I landet verkar ett pedagogikvetenskapligt samfund, Samfundet för pedagogisk forskning i Finland (Suomen kasvatustieteellinen seura , Hfrs, gr. 1967) som är utgivare av tidskriften Kasvatus och medlemsorganisation i Vetenskapliga samfundens delegation . (P. Päivänsalo, Suomen kasvatusopillisen tutkimuksen historia, 1954; T. Iisalo, The science of education in Finland 1828 -1918, M. Uljens; Kasvatustiede Suomessa 150 vuotta - Pedagogiken i Finland 150 år, 2002) (Michael Uljens)
Pedagogiken vid akademin präglades av en livlig verksamhet under hela 1700-t. Fram till 1827 försvarades hela 80 s.k. dissertationer vid akademin med varierande teman. Ett exempel på upplysningstidens nyttoorientering är Johan Snellmans avhandling från 1762 kallad Tankar om informationsverket i Österbotn, i synnerhet det privata, som starkt kritiserade den myckna latin- och kristendomsundervisningen. Ett annat uttryck för livaktigheten är att John Lockes Tankar om uppfostran (1693) redan 1709 översattes till svenska och utgavs i Åbo. Verket influerade bl.a. Henrik Gabriel Porthans arbete Utkast till undervisning för informatorer rörande deras skyldigheter och kloka förhållande (1783), avsett som ett arbete i Uppfostrings-Vetenskapen. Porthans arbete betonar en erfarenhetsgrundad kunskapssyn där det självständiga tänkandet framhålls. I likhet med Herder betonar han även känslans och viljans bildning. Värdet av Porthans arbete ligger närmast i att det inleder övergången från en teocentrisk till en antropocentrisk bildningssyn.
Vid 1800-talets början etablerades landets första pedagogiska seminarium i Åbo till vars första lektor utnämndes apologisten vid Vasa trivialskola, docent Henrik Snellman. Sedan Finland som resultat av 1808-09 års krig blivit storfurstendöme samt efter Åbo brand 1827 flyttades akademin 1828 till Hfrs och ombildades till Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland. Där inrättades 1852 landets och Nordens första professur i pedagogik. Finlands tidiga lärostol i "pedagogik och didaktik", som den hette, kan förklaras med den betydelse skola och utbildning tillmättes i Storfurstendömet Finland, en tradition som sedan dess levt vidare. Till professurens förste innehavare utnämndes 1855 teologen och rektorn för Vasa högre trivialskola, Lars Stenbäck. Stenbäck oroades av en för intellektualistisk undervisning och ville i stället betona kristen religiöst-sedlig fostran. J.V. Snellmans kritik av Stenbäck ledde till att Stenbäcks bana blev kort, blott en knapp termin.
Av 1800-talets professorer i pedagogik kan särskilt nämnas Z.J. Cleve, som var professurens andra egentliga innehavare och starkt stödd av J.V. Snellman, som även tillfälligt handhade professuren i pedagogik. Snellmans bidrag till den finska pedagogikteorin är tydlig i hans pedagogiska föreläsningar från 1861. Cleve var professorn som på hegeliansk och finsknationell grund mellan åren 1862-1882 utvecklade den teoretiska och praktiska pedagogiken. Med Cleve förnyades lärarutbildningen genom Normalskolans inrättande 1862, han bidrog aktivt tillsammans med Cygnaeus till folkskoleförordningen 1866, han grundade landets pedagogikvetenskapliga förening och dess tidskrift (Tidskrift utgifven av Pedagogiska Föreningen i Finland) 1863. Vidare ledde Cleve arbetet som resulterade i grundandet av landets skolöverstyrelse 1869 och skrev ytterligare den första egentliga läroboken i pedagogik 1884 (Grunddrag till skolpedagogik). Med Waldemar Ruin som skötte professuren 1887-1926 övergick den finska pedagogiken från hegelianism till herbartianism. Milstolpen utgörs av Ruins avhandling Om karaktärsbildningens didaktiska hjälpmedel (1887).
Innehavarna av professuren undervisade på svenska och finska under 1800-t. 1937 inrättades en parallell finskspråkig professur vid Helsingfors universitet vars första innehavare var J.A. Hollo. Under 1950- o. 60-t. grundades ytterligare lärostolar i pedagogik vid universiteten i Jyväskylä, Tfrs, Uleåborg och Åbo.
Ett betydande steg i landets pedagogiska forskning och högre undervisning togs genom grundandet av pedagogiska fakulteter 1974 som idag bl.a. ansvarar för i stort sett all lärarutbildning.
De gångna tre decennierna har kännetecknats av kraftig kvantitativ expansion och innehållslig differentiering av pedagogisk forskning och undervisning. Professurernas antal uppgick 2004 till 126, eller ca 5 % av landets professorskår medan ca 12 % av de årligen universitetsexaminerade magistrarna är pedagoger. 2004 avlade 1 550 personer magisterexamen i pedagogik (pedagogiska examina) medan 120 personer disputerade för doktorsgraden. Ytterligare 500 avlade en lägre högskoleexamen. Under 1985-2005 har antalet doktorer per år fyrdubblats och antalet magistrar fördubblats, personalen vid universiteten har emellertid ökat enbart med 10 % under samma tidsperiod.
Som vetenskaplig disciplin har pedagogiken innehållsligt differentierats i många olika huvudämnen, t.ex. allmän-, vuxen- och specialpedagogik. Magisterstudier erbjuds även i förskole-, slöjd-, idrotts- och musikpedagogik liksom i pedagogisk psykologi. En betydande del av professurerna är ämnesdidaktiskt inriktade och knutna till lärarutbildningen, men ämnesdidaktiken utgör inte egna huvudämnen. Professurer finns även i pedagogisk filosofi, utbildningssociologi, pedagogikens historia och mediapedagogik. Den finländska pedagogiska forskningen är internationellt sett av hög kvalitet och täcker alla pedagogikens delområden. Omkring 40 % av forskningsresultaten publiceras utomlands. På svenska språket erbjuds studier i pedagogik av Åbo Akademi och Helsingfors universitet. I landet verkar ett pedagogikvetenskapligt samfund, Samfundet för pedagogisk forskning i Finland (Suomen kasvatustieteellinen seura , Hfrs, gr. 1967) som är utgivare av tidskriften Kasvatus och medlemsorganisation i Vetenskapliga samfundens delegation . (P. Päivänsalo, Suomen kasvatusopillisen tutkimuksen historia, 1954; T. Iisalo, The science of education in Finland 1828 -1918, M. Uljens; Kasvatustiede Suomessa 150 vuotta - Pedagogiken i Finland 150 år, 2002) (Michael Uljens)