pensionssystemet i Finland bygger i första hand på arbets-, tjänste- och företagarpensioner (arbetspension, kommunala pensioner,statens pensioner och i andra hand på folkpension. Arbetspensionsbolagen ansvarar för arbetspensionerna. Till arbetspensionsbolagen hör bl.a. Pensions-Fennia, Pensions-Tapiola, Ilmarinen, Pensions- Alandia, Varma, Veritas pensionsförsäkring, Etera samt Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt LPA, Kommunernas pensionsförsäkring och Statskontoret.
Arbetspensionssystemet har en decentraliserad förvaltningsmodell. Pensionsskyddscentralen har hand om gemensamma uppgifter inom arbetspensionssystemet. Arbetspensionsförsäkrarna TELA sköter branschens intressebevakning.
Inom arbetspensionssystemet är pensionsåldern 63-68 år enligt den pensionsförsäkrades eget val. Vid 18-52 års ålder är pensionens intjäningsprocent 1,5 %, i 53-62 års ålder 1,9 %. Från och med 63 års ålder är intjäningsprocenten hela 4,5 % för dem som inte ännu har pension. För pensionstagarna är intjäningsprocenten 1,5 %.
Arbetspensionering före fyllda 63 år innebär permanent sänkt pension. Förtida ålderspension kan tas ut tidigast i 62 års ålder. För varje månad som pensioneringen tidigareläggs sänks arbetspensionen permanent med 0,6 %.
Folkpensionsanstalten (FPA) har hand om grundtryggheten för personer som helt saknar arbetspension eller vars arbetspension är för liten för en skälig utkomst. Folkpensionsåldern är, till skillnad från arbetspensionsåldern, 65 år. FPA kan som folkpension även utbetala invaliditetspension (också kallad sjukpension) till personer i åldern 16-64 år och förtida ålderspension från 62 år. Individuell förtidspension före 65 års ålder beviljas endast personer födda före år 1944. I samband med förtida folkpension sänks pensionsbeloppet permanent med 0,4 % för varje månad som återstår till pensionsåldern 65 år.
I p. ingår även familjepension som är avsedd att garantera en ekonomisk trygghet till efterlevande änkor, änklingar samt barnpension till barn under 18 år och 18-20-åriga heltidsstuderande. Privata försäkringsbolag säljer frivilliga pensionsförsäkringar. (Tua Kyrklund)
Historia. Pension för statstjänstemän infördes i svenska riket på 1600-t. Rätten till pension utsträcktes senare till andra personer i det offentligas tjänst, t.ex. till anställda i städernas förvaltning. Utanför detta pensionssystem stod prästerna, som i stället hade rätt att inneha sina ämbeten till döden; om arbetsoförmögenhet inträdde kunde deras tjänster skötas av vikarier. Familjepension åstadkoms i äldre tider genom medlemskap i särskilda pensionskassor, änke- och pupillkassor (till de mera betydande hörde civilstatens, gr. 1826, militärens, gr. 1819, och ecklesiastikstatens, gr. 1842), som beredde understöd för avliden medlems änka och barn. Den viktigaste formen av pension inom det civilrättsliga området var sytning, varigenom äldre personer av bondeklassen vid försäljning av sitt hemman till följande generation för sin återstående livstid förbehöll sig vissa förmåner av gården, t.ex. bostad och en viss mängd livsmedel.
Under senare delen av 1800-t. började pensionsanstalter grundas även för befattningshavare inom det privata näringslivet, för utövare av fria yrken etc.; äldst i Finland och hela världen på detta område var Farmaceuternas pensionskassa i Finland, gr. 1864. Fröet till senare tiders heltäckande pensionsskydd utgjordes av en s.k. arbetarförsäkring, som infördes på 1890-t. Förebilden var tagen från Bismarcks Tyskland.
Uppbyggnaden av den moderna välfärdsstaten inleddes 1937, då lagen om folkpension stiftades. Folkpensionens betydelse var dock ringa under de första decennierna, bl.a. beroende på att andra världskriget och dess påföljder slukade alla tillgängliga resurser. Folkpensionsreformen 1956 med dess stadganden om lika stora pensioner till alla innebar en politisk seger för agrarförbundet, men bar inom sig fröet till en pensionspolitisk tvist som var aktuell under de följande decennierna och ledde till att ett separat inkomstbaserat arbetspensionssystem byggdes upp under 1960-t. Arbetspensionen kom efter en dragkamp mellan tätorternas och landsbygdens intressenter (de förstnämnda gick som segrare ur kraftmätningen) att bli den primära pensionen, medan folkpensionen närmast fick karaktären av en kompletterande pension. Konkurrensen mellan pensionssystemen avtog mot slutet av 1970-t., sedan man 1976 uppnått enighet om en kommande folkpensionsreforms grundlinjer.
Arbetspensionen blev småningom det dominerande underlaget för p. Genom en flerstegsreform av folkpensionen i början av 1980-t. fick denna en klart avgränsad uppgift som en icke inkomstbunden individuell grundpension. Slutpunkten för reformen sattes 1996, då även folkpensionens basdel blev pensionsavhängig, vilket innebär att ingen folkpension utbetalas sedan arbetspensionen nått en viss nivå.
Arbetspensionssystemet har en decentraliserad förvaltningsmodell. Pensionsskyddscentralen har hand om gemensamma uppgifter inom arbetspensionssystemet. Arbetspensionsförsäkrarna TELA sköter branschens intressebevakning.
Inom arbetspensionssystemet är pensionsåldern 63-68 år enligt den pensionsförsäkrades eget val. Vid 18-52 års ålder är pensionens intjäningsprocent 1,5 %, i 53-62 års ålder 1,9 %. Från och med 63 års ålder är intjäningsprocenten hela 4,5 % för dem som inte ännu har pension. För pensionstagarna är intjäningsprocenten 1,5 %.
Arbetspensionering före fyllda 63 år innebär permanent sänkt pension. Förtida ålderspension kan tas ut tidigast i 62 års ålder. För varje månad som pensioneringen tidigareläggs sänks arbetspensionen permanent med 0,6 %.
Folkpensionsanstalten (FPA) har hand om grundtryggheten för personer som helt saknar arbetspension eller vars arbetspension är för liten för en skälig utkomst. Folkpensionsåldern är, till skillnad från arbetspensionsåldern, 65 år. FPA kan som folkpension även utbetala invaliditetspension (också kallad sjukpension) till personer i åldern 16-64 år och förtida ålderspension från 62 år. Individuell förtidspension före 65 års ålder beviljas endast personer födda före år 1944. I samband med förtida folkpension sänks pensionsbeloppet permanent med 0,4 % för varje månad som återstår till pensionsåldern 65 år.
I p. ingår även familjepension som är avsedd att garantera en ekonomisk trygghet till efterlevande änkor, änklingar samt barnpension till barn under 18 år och 18-20-åriga heltidsstuderande. Privata försäkringsbolag säljer frivilliga pensionsförsäkringar. (Tua Kyrklund)
Historia. Pension för statstjänstemän infördes i svenska riket på 1600-t. Rätten till pension utsträcktes senare till andra personer i det offentligas tjänst, t.ex. till anställda i städernas förvaltning. Utanför detta pensionssystem stod prästerna, som i stället hade rätt att inneha sina ämbeten till döden; om arbetsoförmögenhet inträdde kunde deras tjänster skötas av vikarier. Familjepension åstadkoms i äldre tider genom medlemskap i särskilda pensionskassor, änke- och pupillkassor (till de mera betydande hörde civilstatens, gr. 1826, militärens, gr. 1819, och ecklesiastikstatens, gr. 1842), som beredde understöd för avliden medlems änka och barn. Den viktigaste formen av pension inom det civilrättsliga området var sytning, varigenom äldre personer av bondeklassen vid försäljning av sitt hemman till följande generation för sin återstående livstid förbehöll sig vissa förmåner av gården, t.ex. bostad och en viss mängd livsmedel.
Under senare delen av 1800-t. började pensionsanstalter grundas även för befattningshavare inom det privata näringslivet, för utövare av fria yrken etc.; äldst i Finland och hela världen på detta område var Farmaceuternas pensionskassa i Finland, gr. 1864. Fröet till senare tiders heltäckande pensionsskydd utgjordes av en s.k. arbetarförsäkring, som infördes på 1890-t. Förebilden var tagen från Bismarcks Tyskland.
Uppbyggnaden av den moderna välfärdsstaten inleddes 1937, då lagen om folkpension stiftades. Folkpensionens betydelse var dock ringa under de första decennierna, bl.a. beroende på att andra världskriget och dess påföljder slukade alla tillgängliga resurser. Folkpensionsreformen 1956 med dess stadganden om lika stora pensioner till alla innebar en politisk seger för agrarförbundet, men bar inom sig fröet till en pensionspolitisk tvist som var aktuell under de följande decennierna och ledde till att ett separat inkomstbaserat arbetspensionssystem byggdes upp under 1960-t. Arbetspensionen kom efter en dragkamp mellan tätorternas och landsbygdens intressenter (de förstnämnda gick som segrare ur kraftmätningen) att bli den primära pensionen, medan folkpensionen närmast fick karaktären av en kompletterande pension. Konkurrensen mellan pensionssystemen avtog mot slutet av 1970-t., sedan man 1976 uppnått enighet om en kommande folkpensionsreforms grundlinjer.
Arbetspensionen blev småningom det dominerande underlaget för p. Genom en flerstegsreform av folkpensionen i början av 1980-t. fick denna en klart avgränsad uppgift som en icke inkomstbunden individuell grundpension. Slutpunkten för reformen sattes 1996, då även folkpensionens basdel blev pensionsavhängig, vilket innebär att ingen folkpension utbetalas sedan arbetspensionen nått en viss nivå.