radon, radioaktiv gas som uppkommer när det uran som finns i jordmån och berggrund sönderfaller. Gasen förekommer allmänt i Finland och kan tränga upp genom marken, in i byggnader och bostäder. Höga halter av r. kan också förekomma i dricksvatten, särskilt från borrbrunnar. Radongasen är osynlig, luktlös och smaklös, men sönderfaller i radioaktiva partiklar, som svävar omkring i inneluften och vid inandning fastnar på lungornas inre slemhinnor. Risken för lungcancer ökar när lungorna bestrålas av partiklarna. I Finland upptäcks årligen ca 2 000 fall av lungcancer, och av dessa uppskattar man att r. förorsakar ca 200. Intagande av radonhaltigt vatten utsätter även matsmältningsorganen för radioaktiv strålning.
De byggnads- och ventilationstekniska lösningarna är avgörande för hur mycket r. som tränger in i en byggnad. Särskilt betonggolvbjälklag på mark i bostadshus utgör en betydande risk. Under byggnaden uppstår temperaturskillnader, som speciellt vid låga temperaturer leder till undertryck, varefter den radonhaltiga luften sugs upp från marken. Också dålig luftcirkulation kan öka radonhalten i bostaden. Byggnader med mekanisk utblåsning av luft och otillräckligt friskluftsintag ökar undertrycket och därmed radonhalten. En tillräcklig ventilation är därför viktig i bostaden. R. frigörs också i mindre utsträckning från byggnadsmaterial som betong och tegel, och gasen kan komma ut i inomhusluften även från dricksvattnet. I synnerhet vatten från borrbrunnar kan ha så höga radonvärden, att inomhusluftens radonhalt stiger då man duschar, tvättar byk eller diskar.
Enligt social- och hälsovårdsministeriets normer bör en bostads radonhalt i luften inte överstiga 400 becquerel per kubikmeter (Bq/m3). Nya bostäder skall planeras och byggas så, att radonhalten inte överstiger värdet 200 Bq/m3. Radonhalten på arbetsplatser, skolor, daghem och andra offentliga lokaliteter får inte överstiga värdet 400 Bq/m3. I vattenverksvatten och i vatten, som används för framställning av livsmedel, får radonhalten vara högst 300 Bq/l. Halten av r. i Svenskfinland är lägst i Österbotten och Åboland och högst i Östra Nyland. Information om mätning och bekämpning av r. i Finland fås av Strålsäkerhetscentralen (STUK). (Patrick Eriksson)
De byggnads- och ventilationstekniska lösningarna är avgörande för hur mycket r. som tränger in i en byggnad. Särskilt betonggolvbjälklag på mark i bostadshus utgör en betydande risk. Under byggnaden uppstår temperaturskillnader, som speciellt vid låga temperaturer leder till undertryck, varefter den radonhaltiga luften sugs upp från marken. Också dålig luftcirkulation kan öka radonhalten i bostaden. Byggnader med mekanisk utblåsning av luft och otillräckligt friskluftsintag ökar undertrycket och därmed radonhalten. En tillräcklig ventilation är därför viktig i bostaden. R. frigörs också i mindre utsträckning från byggnadsmaterial som betong och tegel, och gasen kan komma ut i inomhusluften även från dricksvattnet. I synnerhet vatten från borrbrunnar kan ha så höga radonvärden, att inomhusluftens radonhalt stiger då man duschar, tvättar byk eller diskar.
Enligt social- och hälsovårdsministeriets normer bör en bostads radonhalt i luften inte överstiga 400 becquerel per kubikmeter (Bq/m3). Nya bostäder skall planeras och byggas så, att radonhalten inte överstiger värdet 200 Bq/m3. Radonhalten på arbetsplatser, skolor, daghem och andra offentliga lokaliteter får inte överstiga värdet 400 Bq/m3. I vattenverksvatten och i vatten, som används för framställning av livsmedel, får radonhalten vara högst 300 Bq/l. Halten av r. i Svenskfinland är lägst i Österbotten och Åboland och högst i Östra Nyland. Information om mätning och bekämpning av r. i Finland fås av Strålsäkerhetscentralen (STUK). (Patrick Eriksson)
radon. Radonstrålningen i becquerel per kubikmeter på olika håll i landet. Karta: Arttu Parlahti.