Raseborgs slott, fi. Raasepori, borgruin i Snappertuna (Raseborg) vid Raseborgsån, som i forna tider var segelbar; omtalas första gången 1378. Borgen reser sig på en 13,6 m hög klippa vid den viktiga färdled norrut som ån utgjorde under medeltiden. Vid färdledens s. ända, n. om borgen, låg Tuna "stad", en marknadsplats som nämns första gången 1414. Borgens ålder är okänd, men den antas ha grundlagts på 1370-t., då riksdrotsen Bo Jonsson Grip var herre över R. Efter hans död indrogs den 1388 till kronan och innehades senare av flera stormän, som styrde sitt län genom fogdar. Borgen upplevde en storhetstid 1465-67, då Karl Knutsson Bonde, Sveriges avsatte konung, var bosatt där.
R. berördes flera gånger av striderna under unionstiden. Det erövrades 1487 av Knut Posse och förblev i sturepartiets händer till 1520, då det temporärt kom under danskt välde; Kristian II lät detta år avrätta biskop Hemming Gadh och Nils Eskilsson Banér på Galgbacken invid R. Borgen intogs hösten 1523 på Gustav Vasas befallning av bröderna Erik och Ivar Fleming.
Belägringarna 1520 och 1523 åstadkom stor förstörelse, varför Erik Fleming, som innehade R:s län 1528-40, lät göra vissa reparationer på byggnaderna. Kungens fogdar, som därefter bodde på R., gjorde likaså ansatser till att iståndsätta dem. Borgens militära betydelse var vid det laget ringa; den spelade en roll främst för den lokala administrationen, som emellertid upphörde på 1550-t. (Raseborgs län). Från 1553 var slottet helt utlämnat åt förfallet.
Intresset för R. vaknade på nytt på 1880-t., då stora folkfester började anordnas invid borgen. Festerna blev en tradition som fortsatte seklet ut. Ruinen öppnades för allmänheten 1893, sedan Arkeologiska kommissionen - som övertog vården av denna fornlämning 1905 - utfört röjnings- och iståndsättningsarbeten. Den har därefter restaurerats i flera repriser, bl.a. på 1930-t. och på 1980-t., då bl.a. murkrönen erhöll skyddstak.
Huvudborgen består av en 3-5 m tjock ringmur, uppförd av gråsten. Den löper kring slottskullens krön och når på sydsidan där den är högst och tjockast 13 m över berget. I sydöstra hörnet höjer sig det dominerande kärntornet. Innanför ringmuren låg bostads- och ekonomibyggnader av olika slag, som i mitten lämnade rum åt en i det närmaste rektangulär borggård. Slottsherrens bostadsvåning var belägen vid ringmurens sydsida och omfattade bl.a. riddarsalen, som numera delvis iståndsatts. R. har i s., s.o. och ö. omgivits av förborgar.
Slottet utgör i våra dagar en betydande turistattraktion. Invid borgen uppförs sedan 1966 varje sommar under några veckors tid ett friluftsskådespel, som växlar från år till år . Ruinen förvaltas av en förvaltningsnämnd i vilken representanter för bl.a. Ekenäs stad och Museiverket ingår. (T. Hartman, R:s slotts historia, 1896; S. Heinrichs, R.: historik och kort beskrivning av slottsruinen, 1:a uppl. 1944; H. Rask/K. Drake, Snappertuna: en kustbygds hävder I, Ekenäs 1991; C.J. Gardberg, Finlands medeltida borgar, 1993)
R. berördes flera gånger av striderna under unionstiden. Det erövrades 1487 av Knut Posse och förblev i sturepartiets händer till 1520, då det temporärt kom under danskt välde; Kristian II lät detta år avrätta biskop Hemming Gadh och Nils Eskilsson Banér på Galgbacken invid R. Borgen intogs hösten 1523 på Gustav Vasas befallning av bröderna Erik och Ivar Fleming.
Belägringarna 1520 och 1523 åstadkom stor förstörelse, varför Erik Fleming, som innehade R:s län 1528-40, lät göra vissa reparationer på byggnaderna. Kungens fogdar, som därefter bodde på R., gjorde likaså ansatser till att iståndsätta dem. Borgens militära betydelse var vid det laget ringa; den spelade en roll främst för den lokala administrationen, som emellertid upphörde på 1550-t. (Raseborgs län). Från 1553 var slottet helt utlämnat åt förfallet.
Intresset för R. vaknade på nytt på 1880-t., då stora folkfester började anordnas invid borgen. Festerna blev en tradition som fortsatte seklet ut. Ruinen öppnades för allmänheten 1893, sedan Arkeologiska kommissionen - som övertog vården av denna fornlämning 1905 - utfört röjnings- och iståndsättningsarbeten. Den har därefter restaurerats i flera repriser, bl.a. på 1930-t. och på 1980-t., då bl.a. murkrönen erhöll skyddstak.
Huvudborgen består av en 3-5 m tjock ringmur, uppförd av gråsten. Den löper kring slottskullens krön och når på sydsidan där den är högst och tjockast 13 m över berget. I sydöstra hörnet höjer sig det dominerande kärntornet. Innanför ringmuren låg bostads- och ekonomibyggnader av olika slag, som i mitten lämnade rum åt en i det närmaste rektangulär borggård. Slottsherrens bostadsvåning var belägen vid ringmurens sydsida och omfattade bl.a. riddarsalen, som numera delvis iståndsatts. R. har i s., s.o. och ö. omgivits av förborgar.
Slottet utgör i våra dagar en betydande turistattraktion. Invid borgen uppförs sedan 1966 varje sommar under några veckors tid ett friluftsskådespel, som växlar från år till år . Ruinen förvaltas av en förvaltningsnämnd i vilken representanter för bl.a. Ekenäs stad och Museiverket ingår. (T. Hartman, R:s slotts historia, 1896; S. Heinrichs, R.: historik och kort beskrivning av slottsruinen, 1:a uppl. 1944; H. Rask/K. Drake, Snappertuna: en kustbygds hävder I, Ekenäs 1991; C.J. Gardberg, Finlands medeltida borgar, 1993)
Raseborgs slott. Slottsruinen är trots att den i många hundra år var utlämnad åt förfallet, den västnyländska regionens ståtligaste historiska byggnad. Att återställa borgen i dess ursprungliga skick torde dock enligt experterna inte bli aktuellt, eftersom man i detalj inte vet hur den sett ut. Foto: Schildts bildarkiv, K. Nyström.