Rautavaara, Eino Juhani (Einojuhani) (f. 9/10 1928 Hfrs), tonsättare. R. är elev till bl.a. Aarre Merikanto (Sibelius-Akademin, diplom 1957) samt Aaron Copland och Roger Sessions (USA). Han har varit lektor (1966-76) samt kompositionsprofessor (1976-90) vid Sibelius- Akademin och konstnärsprofessor 1971-76.
R. har en omfattande produktion med 10 operor, däribland Gruvan (1960), mysteriespelet Marjatta matala neiti (1975), Thomas (1985), Vincent (1987), Solens hus (1990), Aleksis Kivi (1996) samt Rasputin (2003), samtliga till egna libretton, som dramaturgisk röd tråd. Därutöver har han komponerat bl.a. 8 symfonier (1956-99) och andra orkesterverk som Angels and visitations (1978) och Book of visions (2003), 3 pianokonserter, konserter för violin, cello, kontrabas, flöjt, klarinett, harpa samt orgel och orkester, kammar- och pianomusik, talrika körverk. R. är en särpräglad pluralist, som obehindrat skiftat stil från verk till verk. Han övergick i slutet av 1950-t. från ett mer traditionellt uttryck till dodekafoni och serialism och fortsatte så småningom mot ett nästan nyromantiskt idiom, fr.o.m. 1970-t. stilistisk syntes, som ställvis resulterade i olika former av "postmoderna" yttringar. Mot slutet av 1980-t. växte R:s "sena", fritonala stil fram med sina karakteristiska brett utspunna stråkmelodier mot en fond av "sibelianska" bleckklanger och kapriciösa träblåsarabesker och nådde en första höjdpunkt i symfoni nr 7 (Angel of light, 1994), hans efter Cantus arcticus (1972) mest kända verk. Detta skapade en växande popularitet och R. är idag Finlands, jämte Magnus Lindberg, internationellt mest framförda nu levande tonsättare. Han har publicerat de självbiografiska arbetena Omakuva (1989), Mieltymyksestä äärettömään (1998) och Säveltäjä ja muusa (jte S. Rautavaara, 2001). (K. Aho, E. R. sinfoonikkona, 1988; P. Hako, Unien lahja: Einojuhani Rautavaaran maailma, 2000) (Mats Liljeroos)
R. har en omfattande produktion med 10 operor, däribland Gruvan (1960), mysteriespelet Marjatta matala neiti (1975), Thomas (1985), Vincent (1987), Solens hus (1990), Aleksis Kivi (1996) samt Rasputin (2003), samtliga till egna libretton, som dramaturgisk röd tråd. Därutöver har han komponerat bl.a. 8 symfonier (1956-99) och andra orkesterverk som Angels and visitations (1978) och Book of visions (2003), 3 pianokonserter, konserter för violin, cello, kontrabas, flöjt, klarinett, harpa samt orgel och orkester, kammar- och pianomusik, talrika körverk. R. är en särpräglad pluralist, som obehindrat skiftat stil från verk till verk. Han övergick i slutet av 1950-t. från ett mer traditionellt uttryck till dodekafoni och serialism och fortsatte så småningom mot ett nästan nyromantiskt idiom, fr.o.m. 1970-t. stilistisk syntes, som ställvis resulterade i olika former av "postmoderna" yttringar. Mot slutet av 1980-t. växte R:s "sena", fritonala stil fram med sina karakteristiska brett utspunna stråkmelodier mot en fond av "sibelianska" bleckklanger och kapriciösa träblåsarabesker och nådde en första höjdpunkt i symfoni nr 7 (Angel of light, 1994), hans efter Cantus arcticus (1972) mest kända verk. Detta skapade en växande popularitet och R. är idag Finlands, jämte Magnus Lindberg, internationellt mest framförda nu levande tonsättare. Han har publicerat de självbiografiska arbetena Omakuva (1989), Mieltymyksestä äärettömään (1998) och Säveltäjä ja muusa (jte S. Rautavaara, 2001). (K. Aho, E. R. sinfoonikkona, 1988; P. Hako, Unien lahja: Einojuhani Rautavaaran maailma, 2000) (Mats Liljeroos)
Rautavaara, Einojuhani. Är å en sidan en skicklig intellektuell konstruktivist och å andra sidan en intuitiv mystiker. Foto: Lehtikuva Oy, H. Saukkomaa.