renar och renskötsel. Renen (Rangifer tarandus) tämjdes i n. Skandinavien redan under förhistorisk tid och har ursprungligen använts som dragdjur. Skogsvildrenen ( Rangifer tarandus fennicus), som är något större än tamrenen, var på 1600-t. utbredd över hela n. och mellersta Finland ända till s. Österbotten, men utrotades senare på grund av intensiv jakt. Vildrenen fridlystes 1913, men då var stammen redan utplånad. I n. Lappland förekom tidigare sporadiskt vildrenens fjällras ( Rangifer tarandus tarandus), från vilken tamrenen i huvudsak härstammar.
I slutet av 1940-t. började skogsvildrenar åter visa sig regelbundet i Finlands ö. gränstrakter. Den från Östkarelen invandrade stammen har sedan början av 1980-t. ökat klart i antal. Från Kuhmo, som har det största beståndet, överfördes 1979 ett antal skogsvildrenar till skogsbygderna i Suomenselkä, ett område där arten en gång varit talrik, men utrotades i slutet av 1700-t.
Renskötsel omtalas i Finland första gången 1579. Näringen har kommit till landet västerifrån och förmodligen utövats tidigare av finnarna än av samerna, som först relativt sent började med renskötsel i köttproducerande syfte. Numera är ungefär en tredjedel av renägarna samer. I motsats till förhållandet i Sverige och Norge är näringen inte förbehållen ursprungsbefolkningen.
Renskötseln är en viktig näring främst i landets tre nordligaste kommuner, d.v.s. Enare, Enontekis och Utsjoki. Sydgränsen för det område, där renar med vissa inskränkningar får hållas utan hänsyn till äganderätten till marken, går strax n. om Uleåborg. Rengärden är dragna längs riksgränserna mot Ryssland och Norge. Skador som renarna förorsakat på odlingar skall ersättas av renbeteslagen (obligatoriska sedan 1898); dessa är sedan 1948 sammanslutna i Renbeteslagsföreningen (Paliskuntain yhdistys) med säte i Rovaniemi. För vart och ett av de 56 (2000) renbeteslagen har statsrådet fastställt ett högsta tillåtet antal renar som inte får överskridas. Det fanns ca 5 200 renägare i början av 2000-t. Totalbeståndet av tamrenar var hösten 2004 ca 203 000 djur (vid millennieskiftet 2000 ca 220 000). Årligen tas 50 000-70 000 djur ut till slakt, vilket ger 1,5-2 milj. kg kött. (Palkiselta palkiselle: Paliskuntain yhdistys 1948-1998, red. M. Torkko, 1998; Kuuluuko sääsken ääni taivaaseen: poromiesten analyysi poronhoidon muutoksista Suomen Lapissa 1900-luvulla, 2003)
I slutet av 1940-t. började skogsvildrenar åter visa sig regelbundet i Finlands ö. gränstrakter. Den från Östkarelen invandrade stammen har sedan början av 1980-t. ökat klart i antal. Från Kuhmo, som har det största beståndet, överfördes 1979 ett antal skogsvildrenar till skogsbygderna i Suomenselkä, ett område där arten en gång varit talrik, men utrotades i slutet av 1700-t.
Renskötsel omtalas i Finland första gången 1579. Näringen har kommit till landet västerifrån och förmodligen utövats tidigare av finnarna än av samerna, som först relativt sent började med renskötsel i köttproducerande syfte. Numera är ungefär en tredjedel av renägarna samer. I motsats till förhållandet i Sverige och Norge är näringen inte förbehållen ursprungsbefolkningen.
Renskötseln är en viktig näring främst i landets tre nordligaste kommuner, d.v.s. Enare, Enontekis och Utsjoki. Sydgränsen för det område, där renar med vissa inskränkningar får hållas utan hänsyn till äganderätten till marken, går strax n. om Uleåborg. Rengärden är dragna längs riksgränserna mot Ryssland och Norge. Skador som renarna förorsakat på odlingar skall ersättas av renbeteslagen (obligatoriska sedan 1898); dessa är sedan 1948 sammanslutna i Renbeteslagsföreningen (Paliskuntain yhdistys) med säte i Rovaniemi. För vart och ett av de 56 (2000) renbeteslagen har statsrådet fastställt ett högsta tillåtet antal renar som inte får överskridas. Det fanns ca 5 200 renägare i början av 2000-t. Totalbeståndet av tamrenar var hösten 2004 ca 203 000 djur (vid millennieskiftet 2000 ca 220 000). Årligen tas 50 000-70 000 djur ut till slakt, vilket ger 1,5-2 milj. kg kött. (Palkiselta palkiselle: Paliskuntain yhdistys 1948-1998, red. M. Torkko, 1998; Kuuluuko sääsken ääni taivaaseen: poromiesten analyysi poronhoidon muutoksista Suomen Lapissa 1900-luvulla, 2003)
renar. Renen har använts som lockdjur vid hjortjakt samt som pack- och dragdjur åtminstone sedan vår tideräknings början. De första skriftliga källorna som nämner djuret är från 499. Renskötsel med köttproduktion som mål anses ha fått sin början i Norden under senmedeltiden. Foto: Leuku, P. Antikainen.
Diagram: Magdalena Lindberg.