Revell (t. 1961 Rewell), Viljo Gabriel (f. 25/11 1910 Vasa, d. 8/11 1964 Hfrs), arkitekt. Efter avslutad skolgång i Vasa inledde R. 1928 studier vid Tekniska högskolan och utexaminerades därifrån 1937. Han praktiserade i ett par repriser hos Alvar Aalto och ombesörjde byggandet av den finska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1936. Under 1930-t. hade den nya rationella, funktionalistiska arkitekturen slagit igenom i Finland. R. blev snabbt en av de ledande förespråkarna för denna stil, och redan under studietiden hade han gemensam byrå med studiekamraterna Niilo Kokko och Heimo Riihimäki, med vilka han planerade basarbyggnaden Glaspalatset i Hfrs (1935). Han ledde 1942-44 arkitektförbundets återuppbyggnadsbyrå (senare Finlands standardiseringsförbund) och var 1944-48 chef för Sato Oy:s kontor i Vasa.
R:s första egna projekt var en yrkesskola för krigstuberkulösa i Libelits (1948), varefter han fick ett nationellt genombrott med Industricentrum, senare Palace hotell i Hfrs (1953, tills. m. Keijo Petäjä, efter seger i arkitekttävling 1949 tills. m. Osmo Sipari, Eero Eerikäinen och Petäjä). Byggnaden blev epokgörande för landets nya rationella, modernistiska arkitektur. R:s strama, systematiska men storslagna helhetslösningar kan iakttas även i hans följande arbeten, Mejlans folkskola (1953, tills. m. Osmo Sipari), Hyvon- Kudeneule Oy:s fabriksbyggnader i Hangö (1955) och Gardeskasernens tillbyggnad (1960) i Hfrs. Han utförde också flera större bostadsprojekt i Hfrs och Esbo, bl.a. i Månsas (1949-53, tills. m. Keijo Petäjä) och särskilt i Hagalund, där han stod för många rad-, lamell- och tornhus, bl.a. de s.k. "fickpluntorna" med vingformade överbyggnader vid Tornplanet (1959-61). I hans storslagna tävlingsförslag Det blå bandet (1952) är bostäderna i en hel stadsdel koncentrerade till en bandliknande länga, upplyft på pelare; detta förslag förverkligades dock aldrig.
R. vann internationell berömmelse genom sitt segrande tävlingsförslag till stadshuset i Toronto 1958, tillsammans med Heikki Castrén, Bengt Lundsten och Seppo Valjus. De två bågformade tornen kring en kupolformad sessionssal blev en milstolpe för Finlands internationella anseende inom modern arkitektur, som i övrigt dominerades av Alvar Aalto. Projektet bröt dock ned R., som fick se sitt eleganta förslag söndermalt av den kanadensiska byråkratin till en klumpigare version, som han aldrig kunde godkänna. Trots detta befäste R. genom detta enda projekt sin ställning som en av landets genom tiderna mest kända arkitekter. Stadshuset stod färdigt 1964.
Under sina sista år var R. främst sysselsatt med enhetliga kvarterslösningar, bl.a. det s.k. Revell-centret i Vasa (1962) och City-kvarteret, det s.k. "korvhuset" i Hfrs, som fullbordades av Heikki Castrén (1964-67). Vidare märks den i terrängen skickligt anpassade privata villan och konstmuseet för Gunnar Didrichsen i Hfrs samt Vatiala begravningskapell i Kangasala (1961), som med sitt parabelformade tak och lågmält strikta formspråk utgör ett av den finländska betongarkitekturens yppersta verk. (Patrick Eriksson)
R:s första egna projekt var en yrkesskola för krigstuberkulösa i Libelits (1948), varefter han fick ett nationellt genombrott med Industricentrum, senare Palace hotell i Hfrs (1953, tills. m. Keijo Petäjä, efter seger i arkitekttävling 1949 tills. m. Osmo Sipari, Eero Eerikäinen och Petäjä). Byggnaden blev epokgörande för landets nya rationella, modernistiska arkitektur. R:s strama, systematiska men storslagna helhetslösningar kan iakttas även i hans följande arbeten, Mejlans folkskola (1953, tills. m. Osmo Sipari), Hyvon- Kudeneule Oy:s fabriksbyggnader i Hangö (1955) och Gardeskasernens tillbyggnad (1960) i Hfrs. Han utförde också flera större bostadsprojekt i Hfrs och Esbo, bl.a. i Månsas (1949-53, tills. m. Keijo Petäjä) och särskilt i Hagalund, där han stod för många rad-, lamell- och tornhus, bl.a. de s.k. "fickpluntorna" med vingformade överbyggnader vid Tornplanet (1959-61). I hans storslagna tävlingsförslag Det blå bandet (1952) är bostäderna i en hel stadsdel koncentrerade till en bandliknande länga, upplyft på pelare; detta förslag förverkligades dock aldrig.
R. vann internationell berömmelse genom sitt segrande tävlingsförslag till stadshuset i Toronto 1958, tillsammans med Heikki Castrén, Bengt Lundsten och Seppo Valjus. De två bågformade tornen kring en kupolformad sessionssal blev en milstolpe för Finlands internationella anseende inom modern arkitektur, som i övrigt dominerades av Alvar Aalto. Projektet bröt dock ned R., som fick se sitt eleganta förslag söndermalt av den kanadensiska byråkratin till en klumpigare version, som han aldrig kunde godkänna. Trots detta befäste R. genom detta enda projekt sin ställning som en av landets genom tiderna mest kända arkitekter. Stadshuset stod färdigt 1964.
Under sina sista år var R. främst sysselsatt med enhetliga kvarterslösningar, bl.a. det s.k. Revell-centret i Vasa (1962) och City-kvarteret, det s.k. "korvhuset" i Hfrs, som fullbordades av Heikki Castrén (1964-67). Vidare märks den i terrängen skickligt anpassade privata villan och konstmuseet för Gunnar Didrichsen i Hfrs samt Vatiala begravningskapell i Kangasala (1961), som med sitt parabelformade tak och lågmält strikta formspråk utgör ett av den finländska betongarkitekturens yppersta verk. (Patrick Eriksson)
Revell, Viljo. Stadshuset i Toronto, byggt 1961--65, representerar en av höjdpunkterna inom finländsk arkitekturexport. Foto: Sakari Niemi.