Ribbentropavtalet

Ribbentropavtalet, Ryti-Ribbentropavtalet, överenskommelse mellan president Risto Ryti och Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop vid midsommartid 1944. Finland befann sig i ett mycket trängt läge mellan ett Sovjetunionen som krävde villkorslös kapitulation, och ett Tyskland som var ute efter att Finland skulle ingå ett bindande politiskt avtal om att inte sluta separatfred (separatkrig).

Den lösning man i denna besvärliga situation tillgrep från finländsk sida var att Ryti i sitt eget namn i ett brev till Hitler deklarerade att han inte skulle sluta fred med Sovjetunionen annat än i samförstånd med Tyskland och att han inte skulle tillåta att en av honom utnämnd regering eller någon annan person skulle inleda förhandlingar om vapenstillestånd eller fred. Ryti gick efter påtryckningar från främst Mannerheim med på denna lösning. Presidenten hade avsevärda betänkligheter inför detta steg, närmast av den anledningen att han fruktade att han översteg sina konstitutionella befogenheter; själv hade han önskat koppla in riksdagen i detta för landet livsviktiga avgörande.

Ryti gav efter sedan expertisen efter åtskillig tvekan kommit fram till att han ägde befogenhet att avge deklarationen på egen hand. Detta var i själva verket en plan man tänkt ut långt tidigare för hur det skulle gå till att bryta med Tyskland: om det var presidenten personligen som avgett löftet, var hans efterträdare inte bunden av det.

Brevet överlämnades 26/6 av Ryti till von Ribbentrop. Den av ett auktoritärt system formade utrikesministern var uppenbarligen inte medveten om de bakdörrar den parlamentariska demokratin erbjöd, eftersom han betraktade sitt besök i Finland (som varade 22- 27/6) som en stor politisk seger; enligt hans uppfattning hade man nu uppnått det från tyskt håll länge eftersträvade formella bundsförvantskapet. För de kretsar i Finland och utomlands som motarbetade landets tyska orientering var R. ett svårt bakslag. En omedelbar konsekvens av R. var att Förenta staterna bröt de diplomatiska förbindelserna, vilket skedde 30/6. Så långt som till att förklara krig gick USA dock inte.

Ryti erhöll 4/7 ett svarsbrev av Hitler, som skrev att Tyskland enligt den finländska regeringens önskemål skulle komma att ge Finland allt tänkbart väpnat bistånd och även ställde ekonomiskt stöd i utsikt. Den hjälp i form av vapen och trupper som Tyskland tillhandahöll efter R. framställdes länge i finländsk historieskrivning som avgörande för att Finlands armé förmådde förhindra att ryssarna trängde in i landet. Detta är dock delvis en synvilla, eftersom t.ex. en stor del av de moderna pansarvärnsvapen som kom väl till pass när pansarmassorna vällde in mot de finländska linjerna hade levererats redan i början av april, nästan två månader innan det sovjetiska storanfallet inleddes. Dessa vapen magasinerades dock, och dessutom försummade man av någon anledning att ge trupperna utbildning i deras användning, vilket innebar att de sedan när vapnen behövdes till en början stod tämligen handfallna. Det finns heller inget samband mellan R. och den tyska flygavdelningen Kuhlmey, som med sina ca 70 plan gjorde en viktig insats i det avgörande slaget vid Tali-Ihantala, eftersom denna hade börjat anlända till Finland redan 16/6. Från psykologisk synpunkt hade R. däremot en uppenbarligen icke ringa betydelse, och därtill kom att leveranserna av vapen och spannmål från Tyskland kunde fortsätta ända fram till att relationerna bröts i början av september. (M. Jokisipilä, Aseveljiä vai liittolaisia, 2004) (Henrik Ekberg)