Ruin, Hans Waldemar (född 18/6 1891 Helsingfors, död 3/11 1980 Stockholm), författare och filosof, fil.dr 1923. R. verkade 1912-30 som tjänsteman vid Helsingfors universitetsbibliotek, var 1927-36 docent i psykologi vid Helsingfors universitet och 1936-44 i konst- och litteraturpsykologi. Tidigt blev han även en tongivande litteraturkritiker i Nya Argus. Efter att ha utnämnts till professor i filosofi vid Åbo Akademi 1945, en tjänst som han aldrig tillträdde, flyttade R. till Sverige, där han länge var knuten till Lunds universitet. Åren 1952-57 var han forskningsstipendiat med professors titel. I sitt nya hemland blev han dessutom en populär föredragshållare i radio och skrev länge teaterkritik i Sydsvenska Dagbladet.
R. var en av sin tids ledande humanister, berömd inte minst för sin uttolkning av lyrikens språk. Hans mest kända verk, Poesiens mystik (1935), tränger in i diktens innersta rum, dess "samlande nu", med tonvikt på romantiken och den tidiga modernismen. I sin essäistik bländar R. läsaren med lysande formuleringar, antingen det handlar om litteratur, teater eller bildkonst. Ständigt söker han efter de sanna uttrycken för den estetiska känslan. Hans sätt att psykologiskt nalkas dikt och diktare har få motstycken i nordisk essäistik. Ofta berättar R. också om resor i Europa med kulturintryck som fond. Till hans främsta essäistiska verk räknas Gycklare och apostlar (1934), Det finns ett leende (1943), Drömskepp i torrdocka (1951), Det skönas förvandlingar (1962) och Världen i min fickspegel (1969). Litterärt mest betydande är de självbiografiska böckerna Rummet med de fyra fönstren (1940) och Hem till sommaren (1960), som med utgångspunkt från sommarvistet på Härligö i Ingå skärgård ger belysning åt en borgerlig finlandssvensk släktsaga med mörka undertoner. Han gav också ut den grundläggande biografin Arvid Mörne, liv och diktning (1946) och framträdde som en knivskarp aforistiker i Makt och vanmakt (1940) och Den mångtydiga människan (1966). R:s sista bok, Uppbrott och återkomst (1977), redigerad av sonen Olof R., innehåller dagboksblad från fyrtio år. Här ges bl.a. rörande minnesbilder av ungdomsvännen Jarl Hemmer. R. belönades med en rad litterära priser i Sverige och Finland. (T. Ek, En människas uttryck. Studier i H.R:s självbiografiska essäistik, 2003) (Gustaf Widén)
R. var en av sin tids ledande humanister, berömd inte minst för sin uttolkning av lyrikens språk. Hans mest kända verk, Poesiens mystik (1935), tränger in i diktens innersta rum, dess "samlande nu", med tonvikt på romantiken och den tidiga modernismen. I sin essäistik bländar R. läsaren med lysande formuleringar, antingen det handlar om litteratur, teater eller bildkonst. Ständigt söker han efter de sanna uttrycken för den estetiska känslan. Hans sätt att psykologiskt nalkas dikt och diktare har få motstycken i nordisk essäistik. Ofta berättar R. också om resor i Europa med kulturintryck som fond. Till hans främsta essäistiska verk räknas Gycklare och apostlar (1934), Det finns ett leende (1943), Drömskepp i torrdocka (1951), Det skönas förvandlingar (1962) och Världen i min fickspegel (1969). Litterärt mest betydande är de självbiografiska böckerna Rummet med de fyra fönstren (1940) och Hem till sommaren (1960), som med utgångspunkt från sommarvistet på Härligö i Ingå skärgård ger belysning åt en borgerlig finlandssvensk släktsaga med mörka undertoner. Han gav också ut den grundläggande biografin Arvid Mörne, liv och diktning (1946) och framträdde som en knivskarp aforistiker i Makt och vanmakt (1940) och Den mångtydiga människan (1966). R:s sista bok, Uppbrott och återkomst (1977), redigerad av sonen Olof R., innehåller dagboksblad från fyrtio år. Här ges bl.a. rörande minnesbilder av ungdomsvännen Jarl Hemmer. R. belönades med en rad litterära priser i Sverige och Finland. (T. Ek, En människas uttryck. Studier i H.R:s självbiografiska essäistik, 2003) (Gustaf Widén)
Ruin, Hans. Svenska kulturfonden instiftade 2003 Hans Ruin-tävlingen i essäskrivande. Den arrangeras vartannat år. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.