Runeberg, Johan Wilhelm

Runeberg, Johan Wilhelm (f. 8/2 1843 Borgå, d. 3/1 1918 Hfrs), läkare, med.o.kir.dr 1871, son till Johan Ludvig Runeberg. I början ägnade sig Runeberg åt kirurgi och fortsatte därmed (speciellt genom att dränera var ur lungsäcken) även medan han 1877-1907 verkade som professor i medicinsk klinik vid Helsingfors universitet. Runeberg ådagalade skicklighet som kliniker och klinisk lärare, och hans vetenskapliga verksamhet kom att bli banbrytande på det invärtesmedicinska området i Finland. Han intresserade sig för njursjukdomar, om äggvitans uppträdande i urinen och i lungsäcksvätska, syfilis, åderförkalkning, m.m. Runeberg offentliggjorde 1886 nästan samtidigt med estländaren Gustav Reyher sambandet mellan binnikemask och perniciös anemi. Bland hans arbeten märks Morbus Brightii (1900), som behandlar Brights sjukdom (kronisk nefrit, njurinflammation).

Runeberg åtnjöt stort medborgerligt anseende; han var t.ex. 1888-91 ordförande i Helsingfors stadsfullmäktige. Han var den ene av universitetets två representanter i prästeståndet vid nästan alla lantdagar 1882-1906 och invaldes även i den första enkammarlantdagen 1907. I motsats till majoriteten inom ståndet var han frisinnad. Bl.a. verkade Runeberg för religionsfrihet, för beviljande av medborgerliga rättigheter åt judarna (en uppmärksammad polemik med Alfred Kihlman ägde rum 1882), för jämställdhet för kvinnor vid universitetet och för en representationsreform. Erhöll statsråds titel 1907. Finska läkaresällskapets största pris bär hans namn (Runebergspriset). (R. Tigerstedt, J.W.R., 1918)

Hans son, med.o.kir.dr (1908) Birger Runeberg (1875-1938), var e.o. professor i kirurgi vid Helsingfors universitet 1921-30 och ordinarie professor i detta ämne 1930-38.