runinskrifter. Runor kallas de gamla germanska skrivtecken som användes i Norden från 200-t. till 1100-t. e.Kr. Runalfabetet kallas futharken efter de sex första bokstäverna: f, u, Þ (ett läspljud), a (nasalt a), r, k. Det finns två typer av runor: Den äldre runraden som var i bruk mellan 200 och 800 e.Kr. har 24 tecken, medan den yngre runraden som kom i bruk under vikingatiden (800-) har bara 16 tecken. Runskriften var i Norden i bruk medeltiden igenom; fynd från medeltida städer visar att runskrift på trä, ben och metall kunde användas i många sammanhang, för t.ex. privata meddelanden och besvärjelser på amuletter. I Dalarna var traditionen att rista runor levande ända in på 1800-t.
R. är kända från nästan hela det område där germanska stammar och deras efterkommande vistats. De uppgår till mellan 5 000 och 6 000, varav över 3 000 finns i Sverige. Över 300 inskrifter med den äldre 24-typiga runraden är kända, de flesta korta och ristade på lösa föremål som vapen, mynt och smycken. Den yngre 16-typiga runraden användes under vikingatiden när det blev sed att resa minnesstenar över döda, ofta män som stupat under vikingatåg. Uppland är särskilt rikt på minnesinskrifter med kristna inslag på resta stenar eller jordfasta stenblock och berghällar.
Även i områden som vikingarna besökte har inskrifter med den yngre runraden påträffats, bl.a. i Ryssland, medan vikingatida inskrifter saknas på Island och inskrifter inte alls finns i Normandie. Det är inte klarlagt om runor har ristats i Finland. En inskrift på ett spänne som påträffats i Södra Savolax (Tuukkala i Hirvensalmi) nämner ett gotländskt kvinnonamn (Botwi) och är inte ristad i Finland. De s.k. Vörårunorna, som på 1980-t. väckte stor uppmärksamhet i Österbotten, har inte kunnat tidfästas till vikingatid.
På Stora Ängesön i Hitis, i ett kontaktfält i sjöfarten mellan Östersjökusterna, gjordes 1997 ett nyfynd av ett runstensfragment. Fragmentet förefaller vara övre högra hörnet av en större sten med ornamentik i form av ett rundjurshuvud med ovalt öga. Det som finns kvar av texten har i översättning tolkats som "Råde/tyde den man[?] Torfast", en text som har en parallell på en sten i Ågersta, Löts socken i Uppland. Runformerna på Hitisstenen är vikingatida; ristningen har sannolikt tillkommit på 1000-t., troligen dess senare del. Stenen kan ha hamnat i vattnet i Hitis efter att ha förts över från Sverige ombord på ett skepp, dock inte med nödvändighet ett vikingaskepp.
Trots att vikingarna på sina färder i österled passerade Finland, förekommer ortnamn därifrån sällan i r. Finland omtalas bara på en vikingatida runsten, en sten som var rest vid kyrkan i Söderby-Karl i ö. Uppland men som numera är försvunnen och finns bevarad bara på en teckning från 1638. Inskriften på stenen har tolkats som "Björn och Igulfrid reste stenen efter Otrygg, sin son. Han blev dräpt i Finland". Med Finland avses sannolikt det nuvarande Egentliga Finland. Tavastland omtalas återigen på en sten från Söderby s. om Gävle i Gästrikland. Inskriften på stenen, som förvaras i Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle, lyder i översättning: "Bruse lät uppresa denna sten efter Egil, sin bror. Och han blev död i Tavastland, då Bruse förde landskapets ledung [?] efter sin bror. Han for med Fröger. Gud hjälpe hans själ och Guds moder. Sven och Åsmund de ristade." (S.B.F. Jansson, R. i Sverige, 1963; M. Åhlén, Suomen ja Ruotsin viikinkiaikaiset yhteydet riimukivien valossa, i Suomen Museo, 1991; M. Åhlén/T. Tuovinen/H. Myhrman, Runstensfragmentet från Hitis - ett arkeologiskt nyfynd, i Skärgård 4/19 97; T. Snaedal/M. Åhlén, Svenska runor, 2004) (Carl-Eric Thors/Ann-Marie Ivars)
R. är kända från nästan hela det område där germanska stammar och deras efterkommande vistats. De uppgår till mellan 5 000 och 6 000, varav över 3 000 finns i Sverige. Över 300 inskrifter med den äldre 24-typiga runraden är kända, de flesta korta och ristade på lösa föremål som vapen, mynt och smycken. Den yngre 16-typiga runraden användes under vikingatiden när det blev sed att resa minnesstenar över döda, ofta män som stupat under vikingatåg. Uppland är särskilt rikt på minnesinskrifter med kristna inslag på resta stenar eller jordfasta stenblock och berghällar.
Även i områden som vikingarna besökte har inskrifter med den yngre runraden påträffats, bl.a. i Ryssland, medan vikingatida inskrifter saknas på Island och inskrifter inte alls finns i Normandie. Det är inte klarlagt om runor har ristats i Finland. En inskrift på ett spänne som påträffats i Södra Savolax (Tuukkala i Hirvensalmi) nämner ett gotländskt kvinnonamn (Botwi) och är inte ristad i Finland. De s.k. Vörårunorna, som på 1980-t. väckte stor uppmärksamhet i Österbotten, har inte kunnat tidfästas till vikingatid.
På Stora Ängesön i Hitis, i ett kontaktfält i sjöfarten mellan Östersjökusterna, gjordes 1997 ett nyfynd av ett runstensfragment. Fragmentet förefaller vara övre högra hörnet av en större sten med ornamentik i form av ett rundjurshuvud med ovalt öga. Det som finns kvar av texten har i översättning tolkats som "Råde/tyde den man[?] Torfast", en text som har en parallell på en sten i Ågersta, Löts socken i Uppland. Runformerna på Hitisstenen är vikingatida; ristningen har sannolikt tillkommit på 1000-t., troligen dess senare del. Stenen kan ha hamnat i vattnet i Hitis efter att ha förts över från Sverige ombord på ett skepp, dock inte med nödvändighet ett vikingaskepp.
Trots att vikingarna på sina färder i österled passerade Finland, förekommer ortnamn därifrån sällan i r. Finland omtalas bara på en vikingatida runsten, en sten som var rest vid kyrkan i Söderby-Karl i ö. Uppland men som numera är försvunnen och finns bevarad bara på en teckning från 1638. Inskriften på stenen har tolkats som "Björn och Igulfrid reste stenen efter Otrygg, sin son. Han blev dräpt i Finland". Med Finland avses sannolikt det nuvarande Egentliga Finland. Tavastland omtalas återigen på en sten från Söderby s. om Gävle i Gästrikland. Inskriften på stenen, som förvaras i Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle, lyder i översättning: "Bruse lät uppresa denna sten efter Egil, sin bror. Och han blev död i Tavastland, då Bruse förde landskapets ledung [?] efter sin bror. Han for med Fröger. Gud hjälpe hans själ och Guds moder. Sven och Åsmund de ristade." (S.B.F. Jansson, R. i Sverige, 1963; M. Åhlén, Suomen ja Ruotsin viikinkiaikaiset yhteydet riimukivien valossa, i Suomen Museo, 1991; M. Åhlén/T. Tuovinen/H. Myhrman, Runstensfragmentet från Hitis - ett arkeologiskt nyfynd, i Skärgård 4/19 97; T. Snaedal/M. Åhlén, Svenska runor, 2004) (Carl-Eric Thors/Ann-Marie Ivars)
runinskrifter. Runstensfragment funnet i strandvattnet vid Stora Ängesön i Hitis. Platsen har undersökts av dykare, men några ytterligare fynd har inte påträffats. Foto: Museiverket.