SS-bataljonen, trupp bestående av finländska frivilliga, som försommaren 1941 överfördes till Tyskland, sammanlagt 1 408 man (inkl. 200 man komplettering sommaren 1942). Ca 400 man som hade krigserfarenhet anslöts i små grupper till regementen och kompanier i Division Wiking, som i juni 1941 sändes till fronten. De övriga utbildades i Wien, Stralsund och Gross- Born i Ostpommern samt deltog från januari 1942 i striderna på östfronten som en del av Division Wiking.
Bataljonen, som hade tyskt befäl och underbefäl, stred bl.a. vid floden Mius i Ukraina samt vid Lineinaja, Terek och Malgobek i v. Kaukasien. Sedan manskapets tjänstgöringskontrakt gått ut, sändes bataljonen sommaren 1943 hem till Finland, där den upplöstes. Den hade då förlorat 256 man i stupade. Efter återkomsten till Finland skickades medlemmarna (bland dem 300 officerare) ut till den finländska fronten, där sedermera ytterligare 113 man stupade. Bland forna medlemmar av bataljonen verkar föreningen Veljesapu, en organisation för ömsesidigt bistånd, bildad 1955.
Den finländska bataljonen var bland övriga nationers motsvarigheter ett undantag i flera avseenden; den var bl.a. den enda som ställdes upp av ett land som inte var ockuperat av tyskarna. Bland dem som mest energiskt arbetade för att en finländsk frivilligbataljon skulle kämpa på Tysklands sida i det stora fälttåget mot ö. märktes utrikesminister Rolf Witting, professor Rolf Nevanlinna och de fåtaliga inhemska nazisterna. Att bataljonen kunde återbördas till Finland var till stor del marskalk Mannerheims förtjänst. (U. Parvilahti, Terekille ja takaisin, 3:e uppl. 1959; J. Tyrkkö, Suomalaisia suursodassa, 1960; M. Jokipii, Panttipataljoona, 1968, Hitlerin Saksa ja sen vapaaehtoisliikkeet: Waffen-SS:n suomalaispataljoona vertailtavana, 2002; W. Tieke, Das finnische Freiwilligen- Bataillon der Waffen-SS, 1979, fi. övers. Suomalainen SS-pataljoona, 2002; J. Korjus, Otsassa kuoleman kuva, 1981, Wikingin hurjat, 1982; V. Elo, Pantin lunastajat, 1993; N. Lappalainen, Vaarallisilla teillä: viimeiset suomalaiset SS-miehet, 1998; O. Wikberg, Meine Ehre heisst Treue?: suomalaisten SS-vapaaehtoisten asepuvut 1941-43, 1999) (Henrik Ekberg)
Bataljonen, som hade tyskt befäl och underbefäl, stred bl.a. vid floden Mius i Ukraina samt vid Lineinaja, Terek och Malgobek i v. Kaukasien. Sedan manskapets tjänstgöringskontrakt gått ut, sändes bataljonen sommaren 1943 hem till Finland, där den upplöstes. Den hade då förlorat 256 man i stupade. Efter återkomsten till Finland skickades medlemmarna (bland dem 300 officerare) ut till den finländska fronten, där sedermera ytterligare 113 man stupade. Bland forna medlemmar av bataljonen verkar föreningen Veljesapu, en organisation för ömsesidigt bistånd, bildad 1955.
Den finländska bataljonen var bland övriga nationers motsvarigheter ett undantag i flera avseenden; den var bl.a. den enda som ställdes upp av ett land som inte var ockuperat av tyskarna. Bland dem som mest energiskt arbetade för att en finländsk frivilligbataljon skulle kämpa på Tysklands sida i det stora fälttåget mot ö. märktes utrikesminister Rolf Witting, professor Rolf Nevanlinna och de fåtaliga inhemska nazisterna. Att bataljonen kunde återbördas till Finland var till stor del marskalk Mannerheims förtjänst. (U. Parvilahti, Terekille ja takaisin, 3:e uppl. 1959; J. Tyrkkö, Suomalaisia suursodassa, 1960; M. Jokipii, Panttipataljoona, 1968, Hitlerin Saksa ja sen vapaaehtoisliikkeet: Waffen-SS:n suomalaispataljoona vertailtavana, 2002; W. Tieke, Das finnische Freiwilligen- Bataillon der Waffen-SS, 1979, fi. övers. Suomalainen SS-pataljoona, 2002; J. Korjus, Otsassa kuoleman kuva, 1981, Wikingin hurjat, 1982; V. Elo, Pantin lunastajat, 1993; N. Lappalainen, Vaarallisilla teillä: viimeiset suomalaiset SS-miehet, 1998; O. Wikberg, Meine Ehre heisst Treue?: suomalaisten SS-vapaaehtoisten asepuvut 1941-43, 1999) (Henrik Ekberg)
SS-bataljonen marscherar genom Hangös gator i början av juni 1943. Truppen var i flera avseenden unik bland alla de utländska förbanden inom Waffen-SS. Foto: Försvarsmaktens bildcental.