Saarikoski, Pentti Ilmari (f. 2/9 1937 Impilax, d. 24/8 1983 Joensuu), författare och översättare. S. är en av portalgestalterna i 1900-talets finska litteratur, i många avseenden förvandlad till en modern myt i självförbränningens tecken. Hans inflytande på finsk och finlandssvensk lyrik under sent 1900-t. har varit betydande. Redan under skoltiden, då blivande historieprofessorn Matti Klinge var en nära vän, visade S. prov på ovanlig litterär begåvning. Den postumt publicerade Nuoruuden päiväkirjat (1984, sv. övers. Ungdomsdagbok, 1987) ger fängslande inblickar i den utvecklingsprocess som likt en naturlag förde honom in i författarskapet.
S. debuterade med Runoja (1958) som samma år följdes av Toisia runoja, där han lät klassiska referenser möta ett modernistiskt språk. Genombrottet kom med Mitä tapahtui todella? (1962), med sin collageteknik betecknad som en milstolpe i finsk lyrik. Under 1960-t. sögs S. in i vänsterrörelsen, samtidigt som han i narcissismens tecken ägnade sig åt allt mera spektakulära offentliga framträdanden, där hans stormiga privatliv ofta stod i fokus. Om bohemlivet och ett äktenskap i kris berättar hans andra hustru, författaren Tuula-Liina Varis, osminkat i sin självbiografiska bok Kilpikonna ja olkimarsalkka (1994). Som kåsör under signaturen Nenä i studenttidningen Ylioppilaslehti framstod S. som sin generations främsta satiriker. Politiskt anslöt han sig till folkdemokraterna och kandiderade utan framgång i riksdagsvalet 1966. Diktsamlingarna Kuljen missä kuljen (1965) och Ääneen (1966) följdes av Katselen Stalinin pään yli (1969, sv. övers. Jag blickar ut över huvudet på Stalin, 1971), där han lämnat den politiska agitationen för ett intimare tonfall. Som kärlekslyriker firar han triumfer i Onnen aika (1971, sv. övers. Lyckans tid. 1973). Efter att 1975 ha flyttat till Sverige, där han snabbt blev en s.k. kändis, gav S. ut flera av sina främsta samlingar, den så kallade Tiarniaserien som består av Tanssilattia vuorella (1977, sv. övers. Dansgolvet på berget, 1977), Tanssiinkutsu (1980, sv. övers. Spela upp till dans, 1982) och Hämärän tanssit (1983, sv. övers. Den dunkles danser, 1984). Här ingår dikter som delvis skrevs på svenska i nära samarbete med den norskfödda författaren Mia Berner, hans tredje hustru.
Den lyriska stilen är ett genomgående drag även i S:s prosa, där snabba vardagsimpressioner och reseintryck växlar med lärda utläggningar om antikens klassiker. Till de främsta prosaböckerna hör Aika Prahassa (1967, sv. övers. Tiden i Prag, 1970), Kirje vaimolleni (1968, svensk översättning Brev till min hustru, 1969) och Euroopan reuna (1982, sv. övers. Vid Europas rand, 1984). Som översättare gav sig S. i kast med utmaningar på gränsen till det omöjliga. Han tolkade Homeros Odysséen, James Joyces Odysseus, gav Matteusevangeliet ny finsk språkdräkt, översatte klassiska greker som Sapfo och Aristoteles samt anglosachsiska diktare som J.D. Salinger, Henry Miller och Philiph Roth.
Under sina sista år sjönk S. in i en allt svårare alkoholism, som i förtid bröt ner honom även om hans skaparkraft mirakulöst nog bestod. Han sökte sig till Karelens mytiska landskap och fick sin sista vila på kyrkogården vid klostret Nya Valamo, där graven blivit något av ett vallfärdsmål för hans beundrare. S:s verk utkommer ständigt i nya utgåvor, även på svenska. (H. Salama, P.S.: legenda jo eläessään, 1975, sv. övers. P.S., 1977; M. Berner, P.S.: anteckningar från ett sorgeår, 1985; H.K. Riikonen, Töitä ja päiviä. Tutkielmia Pentti Saarikosken myöhäistuotannosta, 1992; P. Tarkka, P.S. Vuodet 1937-1963, 1996, sv. övers. P.S. Åren 1937-1963, 2002, P.S. Vuodet 1964-1983, 2002, sv. övers. P.S. Åren 1964-1983, 2004) (Gustaf Widén)
S. debuterade med Runoja (1958) som samma år följdes av Toisia runoja, där han lät klassiska referenser möta ett modernistiskt språk. Genombrottet kom med Mitä tapahtui todella? (1962), med sin collageteknik betecknad som en milstolpe i finsk lyrik. Under 1960-t. sögs S. in i vänsterrörelsen, samtidigt som han i narcissismens tecken ägnade sig åt allt mera spektakulära offentliga framträdanden, där hans stormiga privatliv ofta stod i fokus. Om bohemlivet och ett äktenskap i kris berättar hans andra hustru, författaren Tuula-Liina Varis, osminkat i sin självbiografiska bok Kilpikonna ja olkimarsalkka (1994). Som kåsör under signaturen Nenä i studenttidningen Ylioppilaslehti framstod S. som sin generations främsta satiriker. Politiskt anslöt han sig till folkdemokraterna och kandiderade utan framgång i riksdagsvalet 1966. Diktsamlingarna Kuljen missä kuljen (1965) och Ääneen (1966) följdes av Katselen Stalinin pään yli (1969, sv. övers. Jag blickar ut över huvudet på Stalin, 1971), där han lämnat den politiska agitationen för ett intimare tonfall. Som kärlekslyriker firar han triumfer i Onnen aika (1971, sv. övers. Lyckans tid. 1973). Efter att 1975 ha flyttat till Sverige, där han snabbt blev en s.k. kändis, gav S. ut flera av sina främsta samlingar, den så kallade Tiarniaserien som består av Tanssilattia vuorella (1977, sv. övers. Dansgolvet på berget, 1977), Tanssiinkutsu (1980, sv. övers. Spela upp till dans, 1982) och Hämärän tanssit (1983, sv. övers. Den dunkles danser, 1984). Här ingår dikter som delvis skrevs på svenska i nära samarbete med den norskfödda författaren Mia Berner, hans tredje hustru.
Den lyriska stilen är ett genomgående drag även i S:s prosa, där snabba vardagsimpressioner och reseintryck växlar med lärda utläggningar om antikens klassiker. Till de främsta prosaböckerna hör Aika Prahassa (1967, sv. övers. Tiden i Prag, 1970), Kirje vaimolleni (1968, svensk översättning Brev till min hustru, 1969) och Euroopan reuna (1982, sv. övers. Vid Europas rand, 1984). Som översättare gav sig S. i kast med utmaningar på gränsen till det omöjliga. Han tolkade Homeros Odysséen, James Joyces Odysseus, gav Matteusevangeliet ny finsk språkdräkt, översatte klassiska greker som Sapfo och Aristoteles samt anglosachsiska diktare som J.D. Salinger, Henry Miller och Philiph Roth.
Under sina sista år sjönk S. in i en allt svårare alkoholism, som i förtid bröt ner honom även om hans skaparkraft mirakulöst nog bestod. Han sökte sig till Karelens mytiska landskap och fick sin sista vila på kyrkogården vid klostret Nya Valamo, där graven blivit något av ett vallfärdsmål för hans beundrare. S:s verk utkommer ständigt i nya utgåvor, även på svenska. (H. Salama, P.S.: legenda jo eläessään, 1975, sv. övers. P.S., 1977; M. Berner, P.S.: anteckningar från ett sorgeår, 1985; H.K. Riikonen, Töitä ja päiviä. Tutkielmia Pentti Saarikosken myöhäistuotannosta, 1992; P. Tarkka, P.S. Vuodet 1937-1963, 1996, sv. övers. P.S. Åren 1937-1963, 2002, P.S. Vuodet 1964-1983, 2002, sv. övers. P.S. Åren 1964-1983, 2004) (Gustaf Widén)
Saarikoski, Pentti. Studerade grekiska, latin, historia och allmän språkvetenskap men avlade aldrig någon formell examen. Foto: Lehtikuva Oy, T. Hämäläinen.