sälar. Två sälarter förekommer regelbundet vid Finlands kuster. Gråsälen ( Halichoerus grypus) kan bli upp till 3 m lång och väga 150-290 kg. Beståndet är störst i de marina delarna av Skärgårdshavet och kring Åland. Vikaren ( Phoca hispida) är maximalt ca 1,6 m lång och väger 50-80 kg. Den förekommer främst i Bottenviken och i den ö. delen av Finska viken, endast i litet antal i Skärgårdshavet. I Saimen och några angränsande sjöar har vikaren genom isolering från havet efter istiden gett upphov till en särskild ras, den s.k. saimenvikaren ( Phoca hispida saimensis). Denna har gått starkt tillbaka p.g.a. jakt och hög dödlighet bland kutarna i samband med fiske. Beståndet omfattade i mitten av 1980-t. endast ca 140 djur, numera dock drygt 220. Knubbsäl ( Phoca vitulina) är den allmännaste sälarten i s. Östersjön och kan möjligen tidvis nå landets s. skärgårdar. På Åland, i Närpes och i Uleåborg har man gjort subfossila fynd av grönlandssäl ( Phoca groenlandica), en arktisk art som dog ut i Östersjön redan under förhistorisk tid.
Både gråsäl och vikare har varit starkt hotade, främst på grund av att miljögifter som DDT och PCB inverkat negativt på honornas fortplantningsförmåga. Hos vikaren har troligen en stor del av honorna varit sterila och åldersstrukturen inom beståndet mycket ofördelaktig. I början av 1980-t. fanns det totalt ca 1 200 gråsälar och ca 10 000 vikare i Östersjön. En klar återhämtning har dock skett, och gråsälarnas antal är numera över 5 000, kanske betydligt fler.
Sälar har sedan urminnes tider varit föremål för ivrig jakt från skärgårdsbefolkningens sida. Under medeltiden var sälköttet särskilt eftertraktat, eftersom det av katolska kyrkan jämställdes med fisk, som fick förtäras även under fastetiden (som inföll under den bästa jakttiden på vårvintern). Förutom köttet tillvaratogs späcket och skinnet. Jakten skedde oftast på långfärder över isarna. Traditionell säljakt på vårisarna fortlevde i Bottenviken fram till 1970-t., då man även försökte lansera säljakten som turistattraktion. Höstjakt med nät förekom ungefär lika länge i framför allt Bottenviken.
Harpunspetsar av ben från förhistorisk tid har påträffats på boplatser vid Finska och Bottniska viken. Den grovkalibriga sälbössan togs i bruk på 1500-t., men blev allmän först på 1700-t. Också harpuner, klubbor, krokar och nät har utnyttjats. Befolkningen på utöarna i ö. Finska viken bedrev jakt på vikare med hjälp av för ändamålet dresserade hundar, s.k. hogländska sälhundar. På Åland försökte man under brunsttiden på våren locka sälar inom skotthåll, detta kallades att "ropa efter säl". Liknande jaktmetoder är kända bl.a. i Ladoga.
Skottpeng på s. infördes 1909 och avskaffades 1975, samma år då det första stadgandet om fridlysning av s. i Finland trädde i kraft. Gråsälen fridlystes helt 1982. Fridlysningen har dock luckrats upp i takt med sälstammarnas återhämtning: numera är licensjakt på gråsäl tillåten 16/4-31/12. Vikare får jagas under perioderna 1/9-15/10 och 16/4-31/5. (S. Pälsi, Suomenlahden jäiltä, 1924; A. Hämäläinen, Hylkeenpyynti keskisen Pohjanmaan suomenpuoleisella rannikolla, 1930; B. Masalin, I fälan, 1933; O. Tuomi-Nikula, Keskipohjalaisen kalastajan vuosi, 1982; E. Helle, Hylkeiden elämää, 1983; P. Becker, Saimaannorppa, 1984; L. Nyström, Alg, pytare och skridstång, 2000; B. Lerviks, På lodbössans tid - säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935, 2003, Bösssmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935, 2006; H. Hyvärinen m.fl., Hyle: Saimaan oma norppa, 2004; F. Negri, Som det grymmaste krig: en 1600-talsbeskrivning av säljakt i Kvarken, kommentar och översättning L. Finnäs, 2004)
Både gråsäl och vikare har varit starkt hotade, främst på grund av att miljögifter som DDT och PCB inverkat negativt på honornas fortplantningsförmåga. Hos vikaren har troligen en stor del av honorna varit sterila och åldersstrukturen inom beståndet mycket ofördelaktig. I början av 1980-t. fanns det totalt ca 1 200 gråsälar och ca 10 000 vikare i Östersjön. En klar återhämtning har dock skett, och gråsälarnas antal är numera över 5 000, kanske betydligt fler.
Sälar har sedan urminnes tider varit föremål för ivrig jakt från skärgårdsbefolkningens sida. Under medeltiden var sälköttet särskilt eftertraktat, eftersom det av katolska kyrkan jämställdes med fisk, som fick förtäras även under fastetiden (som inföll under den bästa jakttiden på vårvintern). Förutom köttet tillvaratogs späcket och skinnet. Jakten skedde oftast på långfärder över isarna. Traditionell säljakt på vårisarna fortlevde i Bottenviken fram till 1970-t., då man även försökte lansera säljakten som turistattraktion. Höstjakt med nät förekom ungefär lika länge i framför allt Bottenviken.
Harpunspetsar av ben från förhistorisk tid har påträffats på boplatser vid Finska och Bottniska viken. Den grovkalibriga sälbössan togs i bruk på 1500-t., men blev allmän först på 1700-t. Också harpuner, klubbor, krokar och nät har utnyttjats. Befolkningen på utöarna i ö. Finska viken bedrev jakt på vikare med hjälp av för ändamålet dresserade hundar, s.k. hogländska sälhundar. På Åland försökte man under brunsttiden på våren locka sälar inom skotthåll, detta kallades att "ropa efter säl". Liknande jaktmetoder är kända bl.a. i Ladoga.
Skottpeng på s. infördes 1909 och avskaffades 1975, samma år då det första stadgandet om fridlysning av s. i Finland trädde i kraft. Gråsälen fridlystes helt 1982. Fridlysningen har dock luckrats upp i takt med sälstammarnas återhämtning: numera är licensjakt på gråsäl tillåten 16/4-31/12. Vikare får jagas under perioderna 1/9-15/10 och 16/4-31/5. (S. Pälsi, Suomenlahden jäiltä, 1924; A. Hämäläinen, Hylkeenpyynti keskisen Pohjanmaan suomenpuoleisella rannikolla, 1930; B. Masalin, I fälan, 1933; O. Tuomi-Nikula, Keskipohjalaisen kalastajan vuosi, 1982; E. Helle, Hylkeiden elämää, 1983; P. Becker, Saimaannorppa, 1984; L. Nyström, Alg, pytare och skridstång, 2000; B. Lerviks, På lodbössans tid - säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935, 2003, Bösssmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935, 2006; H. Hyvärinen m.fl., Hyle: Saimaan oma norppa, 2004; F. Negri, Som det grymmaste krig: en 1600-talsbeskrivning av säljakt i Kvarken, kommentar och översättning L. Finnäs, 2004)
sälar. Saimenvikaren fridlystes 1955. Trots detta fortsatte antalet djur att minska ända fram till 1970-t., varefter stammen har vuxit långsamt. Idag är djuret eventuellt hotat av klimatförändringen, eftersom det behöver ett istäcke på insjövattnen för sin fortplantning. Foto: Lehtikuva Oy, J. Taskinen.