schack. Det är okänt när schackspelet infördes i Finland. Särskilt stor utbredning torde det inte ha vunnit i äldre tider, eftersom någon schackorganisation veterligen inte existerade före 1886, då Helsingfors schackklubb stiftades (Öhquist, Johannes). Efter detta år gick utvecklingen i raskt tempo. En mera markerad organisation fick landets schackliv 1922, då Finlands schackförbund (Suomen shakkiliitto) bildades med uppgift att föranstalta schackkongresser och -turneringar, utge schacklitteratur, inkalla utländska schackmästare samt att i övrigt främja schackverksamheten. Landets arbetarschackföreningar fick 1934 en egen centralorganisation i Arbetarschackförbundet (Työväen shakkiliitto).
Finlands schackförbund och Arbetarschackförbundet bildade 1948 Finlands centralschackförbund (Suomen keskusshakkiliitto SKSL, medlemsorganisation i Finlands idrott) som idag är finländsk topporganisation för s., medan de två äldre organisationerna idag snarast existerar på papperet. SKSL sköter internationella representationsuppgifter (stod bl.a. som arrangör för schackolympiaden i Hfrs 1952) och anordnar nationella mästerskapsturneringar. Till centralschackförbundet har senare en rad specialorganisationer anslutit sig, bl.a. Finlands korrespondensschackförbund (Suomen kirjeshakkiliitto, gr. 1961). Finland har även stolta traditioner inom schackproblemlösningar, vars utövare 1935 organiserade sig i föreningen Suomen tehtäväniekat, också en av SKSL:s stiftande medlemmar. 2005 fanns det ca 100 schackklubbar runt om i landet.
Tävlingsverksamheten i Finland liksom annorstädes följer världsorganisationen FIDE:s (Federation Internationale des Echecs, gr. 1924) schackregler med tävlingsmeriter och rankingsystem som bärande element. Internationella topptitlar är stormästare, internationell mästare, FIDE-mästare o.s.v. FM-turneringar i lagschack har ordnats sedan 1974-75, finska personliga mästerskap har arrangerats sedan 1922, då Anatol Tschepurnoff (1871-1942) vann det första finländska mästerskapet, en titel som han återtog även vid den följande turneringen 1928. Tschepurnoff hade även framgångar i storturneringar utomlands. Kaarle Ojanen (1918-2009) blev internationell mästare 1952 och vann flest finländska mästerskap (tretton segrar 1950-83). Osmo Kaila (1916-91) och Eero E. Böök (1910-90) blev också internationella mästare i början av 1950-t. Böök, även känd som schackskriftställare, blev sedermera stormästare i s. Andra finländare som vunnit denna titel är Heikki Westerinen (f. 1944), Yrjö Rantanen (f. 1950), Jouni Yrjölä (f. 1959) och Heikki Kallio (f. 1980) samt Tomi Nybäck (f. 1985), den för tillfället mest framstående finländska spelaren; 2002 vann han europeisk bronsmedalj i serien under 18 år och följande år brons i världsmästerskapen i samma åldersklass. Risto Kauranen (f. 1937) kvalificerade sig 1976 för titeln internationell stormästare i korrespondensschack. (P. Palamaa, Suomen shakkiliiton 70-vuotishistoriikki, 1992; Suomen keskusshakkiliiton historiikki, 2002)
Finlands schackförbund och Arbetarschackförbundet bildade 1948 Finlands centralschackförbund (Suomen keskusshakkiliitto SKSL, medlemsorganisation i Finlands idrott) som idag är finländsk topporganisation för s., medan de två äldre organisationerna idag snarast existerar på papperet. SKSL sköter internationella representationsuppgifter (stod bl.a. som arrangör för schackolympiaden i Hfrs 1952) och anordnar nationella mästerskapsturneringar. Till centralschackförbundet har senare en rad specialorganisationer anslutit sig, bl.a. Finlands korrespondensschackförbund (Suomen kirjeshakkiliitto, gr. 1961). Finland har även stolta traditioner inom schackproblemlösningar, vars utövare 1935 organiserade sig i föreningen Suomen tehtäväniekat, också en av SKSL:s stiftande medlemmar. 2005 fanns det ca 100 schackklubbar runt om i landet.
Tävlingsverksamheten i Finland liksom annorstädes följer världsorganisationen FIDE:s (Federation Internationale des Echecs, gr. 1924) schackregler med tävlingsmeriter och rankingsystem som bärande element. Internationella topptitlar är stormästare, internationell mästare, FIDE-mästare o.s.v. FM-turneringar i lagschack har ordnats sedan 1974-75, finska personliga mästerskap har arrangerats sedan 1922, då Anatol Tschepurnoff (1871-1942) vann det första finländska mästerskapet, en titel som han återtog även vid den följande turneringen 1928. Tschepurnoff hade även framgångar i storturneringar utomlands. Kaarle Ojanen (1918-2009) blev internationell mästare 1952 och vann flest finländska mästerskap (tretton segrar 1950-83). Osmo Kaila (1916-91) och Eero E. Böök (1910-90) blev också internationella mästare i början av 1950-t. Böök, även känd som schackskriftställare, blev sedermera stormästare i s. Andra finländare som vunnit denna titel är Heikki Westerinen (f. 1944), Yrjö Rantanen (f. 1950), Jouni Yrjölä (f. 1959) och Heikki Kallio (f. 1980) samt Tomi Nybäck (f. 1985), den för tillfället mest framstående finländska spelaren; 2002 vann han europeisk bronsmedalj i serien under 18 år och följande år brons i världsmästerskapen i samma åldersklass. Risto Kauranen (f. 1937) kvalificerade sig 1976 för titeln internationell stormästare i korrespondensschack. (P. Palamaa, Suomen shakkiliiton 70-vuotishistoriikki, 1992; Suomen keskusshakkiliiton historiikki, 2002)
schack. Kaarle Ojanen hörde med sina tretton personliga finländska mästerskap till Finlands mest framgångsrika spelare genom tiderna. Mellan åren 1937 och 1972 deltog han även i elva schackolympiader, bl.a. då tävlingarna ordnades i Hfrs 1952. Foto: Lehtikuva Oy, M. Kainulainen.