Schjerfbeck, Helene

Schjerfbeck, Helene Sofia (f. 10/7 1862 Hfrs, d. 28/1 1946 Saltsjöbaden), en av Finlands även internationellt sett främsta bildkonstnärer. S. tillhörde en gammal svensk ämbetsmannasläkt, som i slutet av 1700-t. flyttat till Finland. Hennes liv har betecknats som rätlinjigt, nästan enformigt, men samtidigt skiftande och rikt nyanserat. Hon studerade 1873-77 vid Finska konstföreningens ritskola och därefter några år hos Adolf von Becker. 1880 befann hon sig i Paris och studerade 1881-84 vid Academie Colarossi. Ännu i slutet av 1880-t. verkade S. i både Paris, i Bretagne och i St Ives i England. Allt emellanåt besökte hon hemlandet och tjänstgjorde under en stor del av 1890- t. som lärare vid Finska konstföreningens ritskola. Efter sekelskiftet vistades S. mest i Finland; av hälsoskäl valde hon 1901 Hyvinge som hemort och flyttade dit med sin mor. Med undantag av vissa perioder i Ekenäs fr.o.m. slutet av 1910-t. arbetade hon fram till 1925 i Hyvinge. Därifrån flyttade S. till Ekenäs, där hon bodde åren 1925-39. Efter några tillfälliga vistelseorter under kriget begav hon sig slutligen 1944 till Sverige och utförde sina sista arbeten på Saltsjöbadens badhotell.

Från en naturalism i 1880- talets anda utvecklades hennes konst under inflytande av modernismens olika riktningar till en mycket personlig stil. S. dokumenterade sig redan som barn som en stor tecknarbegåvning. Hennes ungdomsproduktion visar på en stor bredd i tematiken, från ypperliga porträtt, bl.a. av Helena Westermarck 1884 och det första självporträttet i olja från 1884-85, över ett historiemåleri i tidens anda (t.ex. Wilhelm von Schwerins död 1886), till okonventionellt friska naturimpressioner, huvudsakligen utförda i Bretagne (Skuggan på muren, Tvätt på tork, vardera 1883). Hennes genombrott skedde med Konvalescenten (1888; i Ateneum), för vilken S. belönades med guldmedalj på världsutställningen i Paris 1889; målningen är samtidigt en av de sista från hennes realistiska period. På 1890- t. var hon en kort tid påverkad av symbolismen och samtidigt av engelsmannen James Whistlers måleri, vilket bl.a. märks i porträtten av modern. Därefter började S. kring sekelskiftet utveckla sin egen karakteristiska stil.

Trots en isolerad tillvaro tog S. intryck från olika håll. Hon var mottaglig för moderna konstströmningar och gjorde sig genom konstböcker bekant också med äldre konstnärer såsom El Greco samt fann viktiga förebilder i den japanska konsten. Betecknande för S:s målningar från 1900-t. är att färgerna förtunnades och uttrycket förandligades. Utvecklingen mot en allt större förenkling framträder speciellt i självporträtten, som på 1930- o. 40-t. gick i en allt abstraktare riktning. Detsamma gäller också hennes stillleben. Redan tidigt nådde hon i dem ett koloristiskt mästerskap, men motiven återkom senare, i likhet med självporträtten och figurkompositionerna, i nyare och alltmer förenklade versioner.

S. ställde sällan ut; hennes första separatutställning ägde rum så sent som 1917 i konsthandlaren Gösta Stenmans salong i Hfrs. Stenman flyttade senare sin verksamhet till Stockholm och arrangerade där fr.o.m. 1937 utställningar av S:s konst, som därigenom blev bekant för den svenska publiken. Mot slutet av 1900-t. växte intresset för S:s konst enormt och hennes verk hör i dag till de högst betalda av en finländsk konstnär. Också litteraturen om S. har vuxit, och omfattar även flera mer eller mindre romantiserade levnadsskildringar. Hon har också uppmärksammats med några ambitiöst gjorda tv-program. (G. Johansson, H.S:s konst, 1940; H. Appelberg/E. Appelberg, H.S., 1949; H. Ahtela, H.S., 1953; R. Konttinen, Totuus enemmän kuin kauneus: naistaiteilija, realismi ja naturalismi 1880-luvulla, 1991, Oma tie, 2004; Utställningen H.S. i Ateneum, katalog 1992; L. Holger, H.S., teckningar och akvareller, 1995; L. Ahtola Moorhouse, Och ingen vet hurudan jag är. H.S:s självporträtt, 2000; L. Bergström/S. Cedercreutz- Suhonen, Helene Schjerfbeckin mallit, 2003, L. Holger red., H.S. Och jag målar ändå. Brev till Maria Wiik 1907-1928, 2011) (Bengt von Bonsdorff/Erik Kruskopf)