shanties

shanties är arbetssånger som sjöngs av manskapet på segelfartygen under olika arbetsmoment. Denna speciella sångtradition har gamla anor och är rätt likartad i hela Norden. Genom att England var i en särställning som sjöfarande nation kom de engelska sjömanssångerna att sätta sin prägel på de visor som de nordiska sjömännen sjungit. I England finns belägg på sådan shantysång från ca 1450. Manskapet ombord var ofta blandat, och engelska uttryck och utrop spred sig både i yrkesspråket och i visorna. Arbetsvisor sjöngs när ankaret skulle hivas, seglen hissas eller pumparna skulle gå, och därtill i en mängd andra arbetssituationer ombord eller vid kaj. Sången svetsade samman arbetslaget och krafttagen kunde sättas in samtidigt. Ofta har man haft en försångare, shantyman, som sjungit de rimmade sekvenserna, medan besättningen fallit in i refrängen. En rutinerad och förslagen shantyman kunde lägga in egna ord och tankar i sitt soloparti. På detta sätt kom han åt att föra fram sin och besättningens åsikt om fartyg och befäl.

I Norden hör shanties till segelsjöfartens epok med tyngdpunkten lagd på 1800-talet. Vid sidan av shanties sjöngs det också en mängd andra visor; under frivakten, t.ex. sjöng man sjömansvisor om livet på skeppet, i hamnarna, om kärlek och om längtan till hemmet och flickan därhemma. Visorna trycktes och spreds i skillingtryck, vilket bidrog till att hålla sångtraditionen levande hos sjöfolk.

Under 1900-talets sista decennier specialiserade sig flera sånggrupper på att framföra shanties, bl.a. gruppen Shanty Singers i Åbo, som bestod av en grupp sjökaptener som rundat Kap Horn och som utgav kassetten Homeward bound 1985. På Åland har shantysången upplevt en renässans med bl.a. sånggrupperna Rolling home och Åländska sångare. (Sjömansvisor, red. M. Lantz, 1980; Blow boys blow. Sjanties frå Diderik Brochmanns samlingar, red. V. Espeland, 1981; Merimies merta rakastaa - En sjöman älskar havets våg 1-3, red. A. Hongelin, 1979-80) (Ann-Mari Häggman)