Sillanpää, Frans Eemil

Sillanpää, Frans Eemil (f. 16/9 1888 Tavastkyro, d. 3/6 1964 Hfrs), författare. S. var son till backstugusittaren Frans S. (Koskinen) och Loviisa Mäkelä. Han tog studenten i Tfrs 1908 och studerade naturvetenskapliga ämnen vid Helsingfors universitet. I konstnärskretsar mottogs han som en begåvad bondestudent, men återvände 1913 till hembygden och ingick där 1916 äktenskap med Sigrid Salomäki.

Redan i S:s förstlingsroman Elämä ja aurinko (1916, sv. övers. Livet och solen, 1926) framträder det fundamentala draget i hans litterära alstring; en sammansmältning av den subjektiva, den biologiska och den kosmiska verkligheten. Han skildrar "människobarn på livets stråt" (Ihmislapsia elämän saatossa, novellsaml., 1917, sv. övers. s.å.) utan att fästa särskild vikt vid den sociala sidan av deras väsen. I bakgrunden finns ständigt ett naturvetenskapligt åskådningssätt (särsk. Wilhelm Ostwalds biologiska monism), till vilket ansluter sig en utvecklingsoptimism med inslag av mystik, en idealistisk tro på "grundmänniskans" möjligheter att förädlas och utveckla sig. Med detta som utgångspunkt intar S. en position som neutral iakttagare ovanför det samhälleliga skeendet, då han i romanen Hurskas kurjuus (1919, sv. övers. Det fromma eländet, 1920) skildrar inbördeskriget i Finland 1918. Väinö Linna kritiserade senare S:s sätt att enbart episodiskt återge den historiska och sociala verkligheten. I Det fromma eländet, som är hans kanske mest kända arbete, ligger tyngdpunkten på huvudpersonen, den handfallne, i alla skeden lottlöse torparen Juha Toivola, vars djuriskhet S. beskriver realistiskt; Toivola förverkligar sitt biologiska öde utan att ana de samhälleliga krafternas samtidiga sammanstötning.

Under 1920-t. koncentrerade sig S. på kortare prosaverk. Hiltu ja Ragnar (1923, sv. övers. Hiltu och Ragnar s.å.) berättar hur Juha Toivolas dotter går under bland herrskapsfolk i staden. Sina noveller, av vilka till svenska översatts samlingarna Enkelten suojelijat (1923, sv. övers. Änglarnas skyddslingar, 1925), Maan tasalta (1924, övers. Nära jorden, s.å.) och Töllinmäki (1925, övers. Stugbacken, 1927), och vilka även utkommit i urval, gav S. en bred, icke-dramatisk uppbyggnad. Hans subjektiva, patriarkaliska berättarkonst återger inte det individuella, utan presenterar människorna, i synnerhet barnen, som inkarnationer av ett gemensamt biologiskt-metafysiskt öde. Romanen Nuorena nukkunut (1931, sv. övers. Silja s.å.) börjar som en realistisk skildring av en bondesläkts förnedringstillstånd, men ändar i naturlyrik och mystik (Bergson, Maeterlinck). Det sista friska skottet på ett gammalt släktträd förmår i sjukdom och död frigöra sig från materiens bojor och uttrycka en "ren specifik mänsklighet". Motsatsen till ett idealistiskt sätt att se kommer till synes i den starkt biologiskt präglade romanen Miehen tie (1932, sv. övers. En mans väg, 1933), som förtäljer om rik lantlig sexualitet, livskraft och fruktsamhet. Ihmiset suviyössä (1934, sv. övers. Människor i sommarnatten, 1935) är det mest koncentrerade av S:s arbeten, men ger samtidigt i någon mån uttryck åt ett visst artisteri. Livets och dödens grundkrafter har där personifierats och blivit ställda på en naturens skådebana.

S. orienterade sig som offentlig person mot Skandinavien och motsatte sig äktfinnarnas vurmeri. Åren 1940-43 genomgick S. en psykisk kris. Dessförinnan hade desillusionsromanen Elokuu (1941, sv. övers. Skördemånad, s.å.) utkommit. Efter krisen riktade sig S:s intresse mot det förgångna. Ungdomens illusioner är åter en gång aktuella i romanen Ihmiselon ihanuus ja kurjuus (1945, sv. övers. Människolivets ljuvlighet och elände, 1946). Under sina sista år tillägnade han sig rollen som ett slags patriarkalisk "farfar" och blev en synnerligen uppskattad radiokåsör och minnesberättare. Hans mest betydande arbete från denna period är den förtjusande Poika eli elämäänsä (1953, sv. övers. Från unga år, 1954).

S. är en internationellt känd finländsk författare, hans arbeten har översatts till ett 20-t. språk. Erhöll statlig konstnärspension 1921 och tilldelades Nobels litteraturpris 1939. Fil.dr h.c. vid Helsingfors universitet 1936. (T. Vaaskivi, F.E.S., 1937; R. Koskimies, F.E.S., 1948; A. Laurila, F.E.S. vuosina 1888-1958, 1958, F.E. Sillanpään romaanitaide, 1979; P. Rajala, F.E.S. vuosina 1888-1923, 1983, Siljan synty. F.E.S. vuosina 1923-31, 1988, Korkea päivä ja ehtoo. F.E.S. vuosina 1931-64, 1993) (Pekka Tarkka)


FransEemilS.jpg

Sillanpää, Frans Eemil. Ende finländare som har erhållit nobelpriset i litteratur. Detta fick han "för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang". Nobelkommitténs avgörande torde ha påverkats av att Finland hösten 1939 befann sig i ett synnerligen trängt läge. Han hade dock varit påtänkt redan tidigare. Foto: Museiverket.
Aktörer
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
författare, personer (individer)
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 08.11.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 08.11.2010 av Import