simundervisning

simundervisning. Simkunnigheten, som i forna dagar var rätt sällsynt, blev allmännare under senare delen av 1900-t. bl.a. tack vare en intensifierad upplysnings- och undervisningsverksamhet samt ett starkt ökat antal simhallar. Enligt den nordiska definitionen är en person som kan simma 200 m (varav 50 på rygg) simkunnig. En simskola upprätthölls redan på 1830-t. vid Ulrikasborgs brunns- och badinrättning i Hfrs, och 1880 omtalas en simskola i Åbo, som leddes av John Hofman.

Ledande organisation inom s. är i dag Finlands simundervisnings- och livräddningsförbund (Suomen uimaopetus- ja hengenpelastusliitto, Hfrs), som grundades 1956 av ett antal idrotts-, folkhälso- och barnskyddssammanslutningar (idag 12 medlemsorganisationer) för att förbättra medborgarnas simkunnighet och att minska antalet drunkningsolyckor genom utbildning och upplysning.

Simkurser, som är avsedda för såväl barn från 5-7 års ålder som vuxna, anordnas sommar- och vintertid över hela landet av städer och kommuner, simföreningar samt av den privata sektorn; i de svenskspråkiga bygderna handhas verksamheten bl.a. av Folkhälsan, vars lokalföreningar har upprätthållit simskolor sedan 1929.

Som avslutning på simskolornas simkurser anordnas ofta simpromotioner med bekransning som vid en akademisk promotion av dem som avlagt de stipulerade proven för simkandidat- eller simmagistergraden. Den första simpromotionen av detta slag uppges ha hållits 1796 i skämtsamt syfte i Uppsala, varifrån seden spritt sig till de övriga nordiska länderna.

S. ingår även på grundskolornas läroplan i lågstadiet. Enligt en undersökning från 2003 kan 66 % av de vuxna finländarna (15-64 år) simma. Utbildade simlärare lär årligen ut sim- och livräddningsfärdigheter åt över 300 000 personer. (C. Henriksdotter, Ett två tre, på det fjärde ska det ske, 2005)