Sjundby, egendom i Sjundeå med huvudbyggnad i gråsten från 1560-t., ca 2 km från Sjundeå station invid Sjundbyforsen vid Sjundeå ås nedre lopp. Vattenkraften i forsen har sedan urminnes tider utnyttjats för kvarn-, såg-, tegelbruks- och smedjeverksamhet, sedermera även för produktion av elektricitet. Åns segelbarhet från Finska viken ända till Sjundby var avgörande för att gården anlades på denna plats. Skeppsfarten var en viktig näringsgren i flera sekler.
Sjundby är en medeltida sätesgård, nämnd första gången 1417, då ägd av Lasse Skytte. Gården var 1555-58 kungsgård, varifrån ett fögderi (Sjundbygårds län), omfattande Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt förvaltades. Ägare före och efter denna period var amiralen, fältöversten Jakob Henriksson Hästesko (d. 1567), skapare av storgodset Sjundby. Genom äktenskap övergick detta till släkten Tott och förblev i släktens ögo i fyra generationer fram till 1650-talet, ägt av bl.a. Henrik Tott, gift med Sigrid Vasa, och deras son fältmarskalken Åke Tott. Under senare delen av 1600-talet hade egendomen flera ägare, bl.a. drottning Kristina, riksrådet Gustav Larsson Sparre och riksrådet Ernst Johan Creutz.
Sedan 1698 har Sjundby varit släktgård inom ätten Adlercreutz (Tomas Teuterström, adlad Adlercreutz, kunglig räntmästare), sedermera på kvinnolinjen. Av godsets ägare fr.o.m. denna tid kan nämnas assessor Henrik Adlerceutz i slutet av 1700-talet, lagman Carl Henrik Adlercreutz i början av 1800-t. samt Henrik Lindeberg, son till Selma Lindeberg, f. Adlercreutz, långvarig förvaltare/ägare på 1900-talet. Ägare från 1962 var den sistnämndes syster Alma Lindén, f. Lindeberg, och sedan 1979 Margareta Segersven, f. Lindén (huvudgården).
I början av 1900-talet var egendomens totalareal ca 4 000 ha. Sedan 39 självständiga hemman bildats i enlighet med den s.k. torparlagen hade arealen reducerats betydligt på 1920-talet. Efter generationsväxlingar omfattar huvudgården idag ca 620 ha. Slottsbyggnaden i två våningar med ställvis två meter tjocka murar, samt djupa valvkällare har iståndsatts efter en brand 1723 och efter Porkalaparentesen 1944-56.(G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; R. Ahlbäck, Gods och herresäten i Finland, 1946; A. Brenner, S. gård, Sjundeå sockens historia II, 1955; C.J. Gardberg, Finländska herrgårdar, 1989, H. Lindeberg, Torparliv. En skildring av torpväsendet på Sjundby gård, 2011)
Sjundby är en medeltida sätesgård, nämnd första gången 1417, då ägd av Lasse Skytte. Gården var 1555-58 kungsgård, varifrån ett fögderi (Sjundbygårds län), omfattande Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt förvaltades. Ägare före och efter denna period var amiralen, fältöversten Jakob Henriksson Hästesko (d. 1567), skapare av storgodset Sjundby. Genom äktenskap övergick detta till släkten Tott och förblev i släktens ögo i fyra generationer fram till 1650-talet, ägt av bl.a. Henrik Tott, gift med Sigrid Vasa, och deras son fältmarskalken Åke Tott. Under senare delen av 1600-talet hade egendomen flera ägare, bl.a. drottning Kristina, riksrådet Gustav Larsson Sparre och riksrådet Ernst Johan Creutz.
Sedan 1698 har Sjundby varit släktgård inom ätten Adlercreutz (Tomas Teuterström, adlad Adlercreutz, kunglig räntmästare), sedermera på kvinnolinjen. Av godsets ägare fr.o.m. denna tid kan nämnas assessor Henrik Adlerceutz i slutet av 1700-talet, lagman Carl Henrik Adlercreutz i början av 1800-t. samt Henrik Lindeberg, son till Selma Lindeberg, f. Adlercreutz, långvarig förvaltare/ägare på 1900-talet. Ägare från 1962 var den sistnämndes syster Alma Lindén, f. Lindeberg, och sedan 1979 Margareta Segersven, f. Lindén (huvudgården).
I början av 1900-talet var egendomens totalareal ca 4 000 ha. Sedan 39 självständiga hemman bildats i enlighet med den s.k. torparlagen hade arealen reducerats betydligt på 1920-talet. Efter generationsväxlingar omfattar huvudgården idag ca 620 ha. Slottsbyggnaden i två våningar med ställvis två meter tjocka murar, samt djupa valvkällare har iståndsatts efter en brand 1723 och efter Porkalaparentesen 1944-56.(G. Nikander/E. Jutikkala, Säterier och storgårdar i Finland I, 1939; R. Ahlbäck, Gods och herresäten i Finland, 1946; A. Brenner, S. gård, Sjundeå sockens historia II, 1955; C.J. Gardberg, Finländska herrgårdar, 1989, H. Lindeberg, Torparliv. En skildring av torpväsendet på Sjundby gård, 2011)