skärgårdskryssare

skärgårdskryssare, segelbåt byggd till den svenska skärgårdskryssarregeln från 1908. Regeln mäter endast båtens segelyta, och leder därför till långa, smala skrov med hög, smal rigg. Etablerade klasser inom regeln har varit 22, 30, 40, 55, 75, 95, 120 och 150 m2. S. var populära i Sverige, Finland och Nordtyskland på 1920- o. 30-t. Båtarna var snabba och vackra, men i gengäld våta och trånga, med mycket begränsad livslängd. 1923 skapades den nordiska 22 m2-klassen.

Till regelns absoluta mästare räknas Finlandsfödde Gustaf Estlander, som egenhändigt vann ett stort antal pokaler med sin räcka av 'ärtskidor', kallade "Colibri" och "Zuleika". Hans 150 m2:s "Singoalla" lär ha varit Östersjöns snabbaste segelbåt på 1930-t. Kända finländska konstruktörer var även Gabriel Geitlin, Zake Westin och Einar Olofsson.

Bland de legendariska s. märks "Colibri"-serien, "Svanevit" och "Glory". Med "Colibri II", en 22 m2:s racer med minimal inredning, tog den unge Estlander 1917 och 1918 hem den eftertraktade, av Helsingfors segelsällskap 1912 instiftade 22 m2-pokalen, och upprepade bravaden 1919 med "Colibri III". Einar Olofssons konstruktion "Svanevit" hörde till 30 m2-klassen och tävlade på 1920-t. med Yngve Pacius vid rodret framgångsrikt vid regattorna kring Finska viken och i Sandhamn. Den stora Estlander-ritade 55 m2:s kryssaren "Glory" fördes på 1920-t. med framgång av den namnkunnige arkitekten och estetikern Sigurd Frosterus, och blev senare presidentfartyg på Gullranda.

Då skroven inte behövde precisionsbyggas för att gå i klass, var det många varv som kunde erbjuda s. Bland dem kan nämnas Andreé & Rosenqvist i Åbo, Petterssons varv på Örnholmen i Hfrs, samt båtvarven i Jakobstad och Kristinestad. Under den tid Estlander ägde Pabst-varvet i Berlin, byggde han många s. för tyska kunder. Numera konstrueras inte nya s., men många klassiska exemplar omhuldas av träbåtsentusiaster, speciellt i Sverige. (Henry Ericsson)