skärgårdszoner

skärgårdszoner. Utgående från Ernst Häyréns botanisk-geografiska undersökning av Ekenäs skärgårds längszoner från år 1900 identifierar man tre längszoner i den finländska skärgården; en inre skärgård (kustskärgård), en mellanskärgård och en utskärgård eller yttre skärgård. Zonerna avgränsas på basis av förhållandet mellan vatten och land samt vegetationens och bosättningens karaktär. Den inre zonen kännetecknas av stora skogsbevuxna land, smala sund och grunda vikar med vass längs stränderna. Traditionellt har lantbruket i denna zon varit av fastlandskaraktär med ett mindre inslag av fiske. I mellanskärgården är inslaget av land och hav ungefär lika stort och smärre fjärdar förekommer. Fiskets betydelse var inom de traditionella näringarna större än i den inre skärgården. Lantbruket dominerades av kreatursskötsel med bete på öarna. Utskärgården präglas av karga förhållanden och stora fjärdar och öppet hav. Ekonomin grundade sig på fiske utgående från fisketorp på skär och holmar med naturliga hamnar.

Att märka är att zongränserna är mycket flytande och att avfolkningen i yttre och mellanskärgården har nedtonat zonernas kulturgeografiska betydelse, även om mellanskärgården idag uppvisar en allt tätare sommarstugebebyggelse. (E. Häyrén, Längszonerna i Ekenäs skärgård. Geografiska föreningens tidskrift 12, 1900; Skärgårdsboken, 1948; Atlas över Skärgårds-Finland, 1960) (John Westerholm)