släktnamn

släktnamn. Med släktnamn förstås i svenskan i Finland ett namn som läggs till förnamn och som i regel går i arv inom en släkt. Det är också den juridiska termen hos oss och den motsvarar finskans sukunimi. I Sverige övergick man däremot 1982, då en ny namnlag utfärdades, till att använda ordet efternamn, som bättre motsvarar dagens namnpraxis. Ordet vinner spridning också i Finland. Svenskarna, liksom norrmän och danskar, införde därtill termen mellannamn för det efternamn som bärs efter det sista förnamnet men före det egentliga efternamnet, t.ex. Svensson i namnfrasen Kristina Svensson Berg (jfr Kristina Svensson - Berg i Finland). Förr användes i svenskan också tillnamn och familjenamn som alternativ till släktnamn.

Att bära fasta släktnamn är i Norden en rätt sen företeelse frånsett den finska befolkningen i ö. Finland, där släktnamn haft gammal tradition (Arhippainen , Ruotsalainen). Traditionen i v. Europa uppstod i de norditalienska städerna på 700-800-talet och spred sig västerut till Frankrike och norrut över Alperna. Med hanseaterna kom det nya modet till Norden. Under medeltiden i Åbo påträffas t.ex. borgmästare och rådmän med tyska namn som Nyendorp och Skerebek.

När det under medeltiden och senare fanns behov att skilja personer med samma förnamn från varandra, bifogades karaktäriserande binamn. Hemort eller härstamning åsyftas i fall som Paetar Aleninge, Niclis i Gamsbøle, Dansk Olaff, Mikael Rusconpoica; yrke i Magnus Smidh, Olaff Timberman; olika egenskaper i Lisle Mickil, Magnus Langabeen och frater Symonis, dicti Flaxøghae, Gertrud Karwotaske. Allt oftare identifierades personer likväl med hjälp av uppgifter om släktskap. Vanligast var bruket av patronymikon, farsnamn på -son/-poika och -dotter/-tytär: Magnus Kaetilson, Henrich Heykanpoycha, Ingeborg Ragualdzdotter. Gifta kvinnor eller änkor benämndes genom sin far och/eller make: gamble Dolleskan, hustrv Anna Skønebergx, Ragnild Hannus dotter, Hannus klokkares hustrv. Patronymika förblev i officiella handlingar ett gängse tillägg till förnamn på landsbygden ända in på 1900-talet, antingen ensamt eller i kombination med ett släktnamn eller gårdsnamn. Metronymika, morsnamn, kunde förr anges om modern var av förnäm släkt. Senare betecknade ett Annasson, Annasdotter att fadern var okänd. Patronymika och i någon mån metronymika har på nytt tagits i bruk, men nu kategoriseras de som förnamn.

Antagandet av släktnamn var en modeföreteelse som i v. Finland följde ett klart hierarkiskt mönster. Först möter man släktnamn inom frälset men stegvis sprider de sig till de övriga samhällsklasserna: präster, borgare, rotesoldater, hantverkare, allmogen.

Till de äldsta frälsenamnen av främmande ursprung i Finland hör Bitz och Fleming. Finska är Kurck och Karpalainen. De svenska bestod till stor del av binamn som övergått till släktnamn, såsom Bonde , Posse 'påse', Puke 'djävul', Sture 'den surmulne'. I slutet av 1500-talet var släktnamn i Sverige och v. Finland fortfarande så ovanliga att konung Johan III i en släktutredning tvingades konstatera "att her i Swerige icke haffwer varitt icke heller är thet bruk som i fremmande landh medh tillnampnn eller Slechtnampnn, vndentagendes någre fhå Slechter, sampt the som nyligen haffwe tagitt sigh tillnampnn, the andre haffwe altijdh waritt nämpnde efther faders nampnet..."

Ett viktigt år i släktnamnens historia i Sverige är 1626. Då instiftades riddarhuset i Stockholm varvid ätterna skulle introduceras. Någon skyldighet att ta ett fast släktnamn påbjöd riddarhusordningen inte, men då det stipulerades att "ingen tage vpp annars slächt nampn eller wapn, hon ware lefwandes eller uthdödd" ledde det i praktiken till att ätterna bestämde sig för ett visst namn. Det gamla frälset tog gärna namn efter sköldemärket (Creutz, Horn, Stålarm), medan nyadlade ofta bildade släktnamn som kunde ges en heraldisk motsvarighet i vapenskölden (Gyllenbögel, Pistolekors, Tandefelt). 1600- o. 1700-talens adelsnamn var i regel tvåledade, ibland bildade till tidigare burna borgerliga s., t.ex. Grotenfelt till Groth, Langenskjöld till Lang. Efter tysk förebild kunde ett von, översatt till af, fogas till namnet: von Wright, af Hällström, Wrede af Elimä. På 1800- talet behöll nyadlade allt oftare sina ursprungliga släktnamn: Estlander, Mechelin, Ramsay, Snellman. Endast 3 finska släktnamn registrerades på Finlands riddarhus: Yrjö - Koskinen (tid. Forsman), Wuorenheimo (Bergbom) och Soisalon - Soininen (Johnsson). När Finland 1917 blev republik, upphörde adlandet.

Katolska kyrkans, de lärdas och skolornas språk var under medeltiden och långt framöver latin. Till en början identifierades en prästman genom sin titel: biscop Biorn j Abo (1431), her ['kyrkoherde'] Nicles j Sundom (1397). Men med humanismen spred sig modet att latinisera namnen, något som våra studenter lärde sig vid utländska universitet, bland dem bondesonen från Pernå Mikael Agricola.

Latiniseringarna är av tre huvudtyper. En första metod var att latinisera förnamn och patronymikon: Eschillus Henrici, Sigfridus Jacobi. Enligt ett senare mönster fogades latinets -(i)us till namnet på bärarens hemort: Toppelius, av en gren stavat Topelius, till Toppila ; Anthelius till Anttila, medan Carlebyensis och Nycopensis var härkomstbetecknande epitet. Översättningar av olika slag förekom också: Castrenius av bynamnet Linnainen, vars stam översattes till latinets castrum; Frosterus av gårdsnamnet Pakkala, vars stam översattes till sv. frost. Också grekiskan och hebreiskan utnyttjades. Så härrör ändelsen -ander från en form för grekiskans ord för 'man'. Namnet Nylander tolkas således som 'mannen från Nyland'. Efter förebild av präster skapade också klockare och tjänstemän latiniserade och greciserande släktnamn, och så sent som på 1800-talet följde hantverkare och torpare efter.

I början av 1700-talet ersatte franskan latinet som högreståndsspråk. Det kommer till synes också i släktnamn. Många prästsläkter strök latinets (i)us-ändelse och förlade huvudtrycket på slutstavelsen, som ibland pryddes med fransk accent. Så förkortades Castrenius till Castrén, Anthelius till Antell. Rätt snart kom dessa nya slutstavelser -an, -én, -in och -ell att uppfattas som suffix med vars hjälp nya namn kunde bildas.

Mot slutet av 1600-talet började det infödda borgerskapet anta släktnamn, ofta efter tysk förebild. Namnen var företrädesvis tvåledade och den tidigaste efterleden är -man, såsom i Backman, Bergman, Ekman. Härnäst följde släktnamn på -berg, sedan -ström, -lund och -qvist och därefter blev fältet fritt för utnyttjande av allehanda naturbetecknande leder. Av dem lämpade sig berg, blom, dal, gren, holm, lund, roos och ström både som för- och efterleder. Sammansatta släktnamn av nyssnämnda typ har betecknats som typiskt svenska. Också enledade släktnamn förekom i städerna: Gieting, Gröön, Holm, Lax, Uhrwäder; Juti, Krapu, Närfwä, Soro, Ticka, av vilka en del kan gå tillbaka på binamn, andra på hemmansnamn. Borgarnamn från 1700-talet som Alvin, Indrell, Jerfwelin visar att de nya suffixen blivit produktiva.

En kategori släktnamn speciell för svenskan är soldatnamnen - Dufva, Hurtig, Lod, Munter, Stål för att nämna exempel ur Runebergs Fänrik Ståls sägner. De är namn som av befälet tilldelades såväl svenska som finska soldater, båtsmän och dragoner som tog tjänst i den svenska indelta armén. Som soldatnamn känner man bäst igen de korta namnen Modig, Käck, Hjerpe, Lejon, Lilja, Palm, Fält , Malm, Kämpe, Spelman, Spring, Gåpå, Granat, Kruut, Sabel och Svärd. Ett faktum är likväl, att de tvåledade namnen var i flertal - Backström, Kullberg, Löfman, Nyström - men de är inte lika kännspaka och de sammanfaller ofta med likalydande borgerliga namn. Många soldatnamn lever fortfarande kvar med undantag för fantasirika skapelser som Gyllenåhl, Hiärtskräck, Mustfält, Krabbstjärt, Wackerbart och liknande.

Borgerskapets och soldaternas släktnamn tjänade i svenska och tvåspråkiga trakter ofta som förebild för landsbygdens befolkning, vilken såsom sista samhällsgrupp antog fasta namn. Det var en lång process, som tog sin början i mitten av 1700-talet och i vissa fall fullbordades så sent som 1/1 1921, då lag om släktnamn trädde i kraft. De regionala variationerna var stora. I det svenska v. och mell. Nyland kom borgerliga namn att dominera (Fagerström, Lindqvist, Westerlund). I Östra Nyland liksom i Österbotten, där de kamerala hemmansnamnen länge fungerat som identifikation, stannade många familjer 1921 för hemmansnamnet som s. (Antas, Djupsjöbacka, Klockars, Mattfolk, Nygård, Slotte, Södergrann). Åland är känt för sina son-namn. I det finska Finland dominerade hemmansnamnen i v. (Alatalo, Heikkilä, Nelimarkka , Seppälä), namn på -nen i ö. (Makkonen, Kukkonen, Pulkkinen).

Det finsknationella uppvaknandet på 1800-talet kom att sätta sina spår också i namnskicket. Finsksinnade propagerade för förfinskning av svenska och främmande släktnamn. En slogan lydde "olen mieleltäni, kieleltäni ja nimeltäni suomalainen" ('jag är till sinne, språk och namn finne'). Bland föregångarna för förfinskningen fanns ett flertal kulturpersoner: Aleksis Kivi (Alexis Stenvall), Yrjö-Koskinen (G.Z. Forsman), Kivekäs (Stenbäck), Kuusi (Granfelt). Ett första massbyte av släktnamn skedde i samband med J.V. Snellmans 100-årsdag 1906, då omkring 100 000 personer antog ett nytt släktnamn. Ett andra följde vid Kalevalas 100-årsjubileum 1934. Också då bytte ca 100 000 medborgare släktnamn, denna gång genom en speciallag. I dag skymtar man en svag motsatt trend, förfädernas svenska och tyska släktnamn återtas, delvis kanske för att de är internationellt gångbarare.

Fram till 1921 stod det för den stora allmänheten fritt att byta släktnamn i Finland. Friheten upphörde genom lagen om släktnamn av 1920, som föreskrev bl.a. att varje medborgare skulle ha ett visst släktnamn och att byte kunde ske endast genom ansökan hos länsstyrelsen. Tvånget för hustrun att anta mannens släktnamn infördes med äktenskapslagen 13/6 1929. Samtidigt gavs hustrun rätt att bära ett s.k. dubbelnamn, Svensson - Berg, där Svensson var hennes flicknamn, Berg mannens släktnamn. Ett sådant dubbelnamn kunde och kan inte gå i arv.

En ny släktnamnslag bereddes på 1970-talet. Den gamla upplevdes som könsdiskriminerande. Med släktnamnslagen av 1985 blev det möjligt för makar att antingen anta makens eller makans släktnamn som familjens gemensamma namn, för maken eller makan att anta ett dubbelnamn eller för parterna att behålla sina resp. släktnamn vid ingående av äktenskap. Lagen försvårade däremot ändring av släktnamn: förutsättningar för namnbyte krävdes, både hinder och synnerliga skäl för godkännande av ett namn preciserades, liksom begreppet skyddade namn. Ett sakkunnigorgan, kallat nämnden för namnärenden, tillsattes (se nedan). 1991 ändrades släktnamnslagen i någon mån, den slogs samman med lagen om förnamn från 1945 men i moderniserad form och gavs rubriken namnlag. Fr.o.m. 1/6 1999 inlämnas en anmälan/ansökan om ändring av namn hos magistraten. Namnändringar kungörs i Officiella tidningen.

I slutet av 1998 fanns i Finland 128 000 olika släktnamn, av vilka ca 40 % uppskattades vara finska, 35 % icke-finska och 25 % dubbelnamn. Av de icke-finska namnen kan man räkna med att de svenska stod för merparten. De tio vanligaste finska släktnamnen var i mars 2005 Virtanen, Korhonen, Nieminen, Mäkinen, Mäkelä, Hämäläinen, Laine, Koskinen, Heikkinen, Järvinen; de vanligaste svenska Johansson, Lindholm, Nyman, Karlsson, Lindström, Andersson, Eriksson, Lindroos, Lindqvist, Lindberg.

Nämnden för namnärenden, Hfrs, är ett sakkunnigorgan som är underställt justitieministeriet och som styrs av förordningen om nämnden för namnärenden (1985) och dess ändring (1999). Till dess uppgifter hör att åt myndigheter ge utlåtanden om släkt- och förnamn, att följa med namnbruket i landet och att till justitieministeriet komma med förslag till utvecklingen av namnlagstiftningen. Nämndens ordförande och vice ordförande är jurister, de fyra övriga medlemmarna är insatta i folkbokföring, genealogi, finska språket och finsk namnforskning resp. svenska språket och svensk namnforskning. (M. Blomqvist, Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö, 1988, Personnamnsboken, 1993; E. Brylla, Ursäkta, hur var namnet? Personnamn i praktiskt bruk, 2002; P. Mikkonen/S. Paikkala, Sukunimet, 2000; S. Paikkala, Se tavallinen Virtanen. Suomalaisen sukunimikäytännön modernisoituminen 1850-luvulta vuoteen 1921, 2004) (Marianne Blomqvist)


finskanamn.jpg

släktnamn. I samband med J.V. Snellmans 100-årsdag 1906 förfinskade omkring 100 000 personer sitt släktnamn. Bilden visar byrån för förfinkning av släktnamn i gamla studenthuset. Foto: Museiverket.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
bönder
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 17.11.2010 av Johan Lindberg
Uppdaterat 17.11.2010 av Import