slang

slang. Med s. avses en språkvariant som medlemmar av en social grupp använder som en del av det vardagliga språket. S. hänför sig främst till ord- och frasnivå, men numera uppfattas också stavning, byte av språk och uttal vara delar av s. Syftet med slanganvändning kan vara att markera en grupps inbördes gemenskap och egenart, upprätthålla en informell samtalssituation och gäcka formella normer. Ofta används s. också om tabubelagda områden och begrepp.

Tidigare indelades s. ofta i högre och lägre s. De varianter som talades i storstäder, av socialt lägrestående grupper kallades lägre s. eller gatuslang, medan skolelevers och studerande kretsars s. kallades högre s. I Finland uppstod gatuslang mot slutet av 1800-t. i Hfrs, medan skolslangen faller tillbaka på ett informellt språkbruk som redan på 1600-t. användes av ungdomar i akademiska kretsar i Åbo.

Utmärkande för s. i Hfrs är dess flerspråkighet. Den har speglat slangtalarnas behov att anpassa sig till olika flerspråkiga situationer. Till en början blandades främst svenska och finska ord i den tvåspråkiga s. som fram till 1920-t. utgjorde ett slags lingua franca i det flerspråkiga samhälle Hfrs var. I de nya stadsdelarna i utkanten av den kraftigt växande staden var den tvåspråkiga gatuslangen en central del av det dagliga informella umgänget. Bägge språkgrupperna använde då samma slangord och ett och samma ord kunde få antingen svensk eller finsk böjning beroende på vilket språk som talades: svenska former var exempelvis fisur 'fiskar', båtskina 'båtarna' , döfär 'luktar, doftar', i skutsin 'i skogen', flindare 'flaska'. Motsvarande finska former var då fisuja 'fiskar', botskit 'båtarna' , döfää 'luktar, doftar', skutsissa 'i skogen', flindari 'flaska'. Dessutom fanns det former som var gemensamma för de båda språken: dorka 'dum', rööki 'rök, cigarett' o.s.v.

Samtidigt med att den svenskspråkiga befolkningen proportionellt har minskat, har den finska Helsingforsslangen med åren alltmer förfinskats och ord med svenskt ursprung har fått finska ersättare. Motskari 'motorcykel' har blivit prätkä, skoro eller spåra 'spårvagn' har blivit ratikka eller raitsikka o.s.v.

Typiskt för Helsingforsslangen är inflytanden från andra håll. Under ryska tiden användes ett antal ryska lånord och vissa av dem ingår fortfarande i både svensk och finsk Helsingforsslang. Ryskt ursprung har bl.a. safka 'mat', snaija 'uppfatta', lafka 'butik', mesta 'plats', voda 'vatten'. De ryska orden kom vanligen först in i gatuslangen via soldater, handlare och arbetare. Tyska ord kommer in via skolslangen redan tidigare och då från ett borgerligt skikt i ord som slafa 'sova, schlafen' och grode 'stor, gross'. Latinet har likaså en given plats i finländsk s. med ordet krapula 'baksmälla' som användes av studerande ynglingar så tidigt som på 1600-t. I s. blandas också ursprung i ett och samma ord, såsom i donmesta eller duunimesta 'arbetsplats' där den förra delen kommer från svenskan och den andra från ryskan, eller i 1990-talsordet killefrendi 'pojkvän' med en del från sverigesvensk s. och en från engelskan.

Efter det andra världskriget sker en vändning i och med att engelskan och den amerikanska engelskan gör inträde på allvar. Place eller pleis och pleisi 'plats', beibi 'baby', fiilis 'feeling', sound och soundi 'ljud', beach och biitsi 'strand', joke och tsoukki 'vits' är exempel på hur engelska ord anpassas på olika sätt till svensk och finsk s. Det engelska inflytandet har sedan dess bara ökat såväl på svenskt som på finskt håll, och man kan säga att engelskan i dag har fått status som lingua franca i den finländska s. Den finlandssvenska s. utvecklas för sin del i två olika riktningar. Å ena sidan blir de finska inslagen i södra Finland allt fler, å andra sidan orienterar sig den finlandssvenska s. allt närmare den sverigesvenska med försvenskade former av engelska ord som paya 'betala' nördig 'töntig', hipt 'tufft, modernt' och med sverigesvenska slangord som tjej 'flicka', fika '(dricka/gå på) kaffe', kul 'roligt' o.s.v.

Den finlandssvenska s. finns än så länge inte dokumenterad i samlad form, även om flera mindre verk och artiklar har skrivits om den. Den finska Helsingforsslangen har däremot noggrant och omfattande dokumenterats av Heikki och Marjatta Paunonen i den stora slangordboken Tsennaaks stadii, bonjaaks slangii ('Känner du staden, förstår du slangen'). Av den framgår hur den finska och den svenska s. var enhetliga fram till 1940-t. Sedan dess har s. differentierats, också inom de två språkgrupperna. Fram till 1970-t. var både den finska och den svenska skolslangen ganska enhetliga var för sig, men efter det har olika ungdomsgrupper utvecklat sin speciella vokabulär.

Utmärkande för s. är att delar av den snabbt förändras och anpassar sig till aktualiteter och nya fenomen. Men s. återupptar också slangord använda av tidigare generationer. Så har exempelvis ord som kis, jeppe och jätkä 'pojke' kommit och gått i den finlandssvenska s. genom generationer av slangtalare. Föränderligheten och det normbrytande draget i s. innebär inte att den är regellös. Det finns ofta relativt fasta regler för var, med vem och hur s. kan och skall användas.

Den gemensamma trenden i dag, för både finsk och svensk s. i Finland, är att den är gränsbrytande, och då innebär det både att gränser mellan språk och stilnivåer, men också mellan domäner bryts ner. S. både talas och skrivs i dag i kontexter och på platser där det tidigare hade varit fullständigt otänkbart att använda s. (G. Bergman, S. och hemliga språk, 1970; L. Nyholm, Svenskan i Helsingfors. Finlandssvenskan, fakta och debatt, 1978; Stadin snadi sanakirja, 1997; H. Paunonen/M. Paunonen, Tsennaaks stadii, bonjaaks slangii, 2000; M. Forsskåhl, Mitt emellan eller strax utanför. Språkkontakt i finlandssvensk s., 2005) (Erik Allardt/Mona Forsskåhl)