socialvård

socialvård omfattar i vidsträckt bemärkelse s:s förvaltning, kommunens uppgifter inom s., socialservice, utkomststöd, sociala understöd och sociala krediter samt de allmänna principer och arbetsmetoder som tillämpas inom s. Om detta stadgas i 1982 års socialvårdslag, som sedan dess har reviderats ett flertal gånger. Enligt lagen skall s. i första hand lämnas i form av verksamhet som möjliggör självständigt boende och som för vederbörande skapar ekonomiska och andra förutsättningar att på egen hand klara de dagliga funktionerna. I lagen om klientens ställning och rättigheter inom s. av 2000 fastslogs bl.a. att s:s uppgift är att främja och upprätthålla enskilda personers eller familjers trygghet och funktionsförmåga.

Hjälp- och stödåtgärderna inom s. är följaktligen främst inriktade på enskilda personer och familjer, men samfund kan ges bidrag. Understöd, som gavs i form av pengar eller andra förmåner, kallades före 1984 socialhjälp.

Den allmänna planeringen, ledningen och övervakningen av s. handhas av social- och hälsovårdsministeriet, medan länsstyrelserna är regionala myndigheter. Sakkunnigt ämbetsverk för s. är Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes). På det lokala planet ankommer uppgiften att handha och utveckla s:s funktioner på kommunerna, som skall ha yrkesutbildad personal för detta ändamål, bl.a. tjänsteinnehavare som deltar i klientarbetet och har yrkesmässig behörighet bl.a. som barnatillsyningsman, socialarbetare och socialombudsman. Behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom s. fastställdes i en särskild lag 2005.

Den kommunala socialservicen omfattar socialarbete (ledning, rådgivning och utredning av sociala problem, som handhas av yrkesutbildad personal), rådgivning i uppfostrans- och familjefrågor (social, psykologisk och medicinsk sakkunnighjälp, uppfostringsrådgivning), hemservice (ÿhemvård), boendeservice (stöd och service för personer, som behöver hjälp eller stöd för att skaffa bostad eller ordna sina bostadsproblem), anstaltsvård (t.ex. ålderdomshem, barn- och ungdomshem m.m.) och familjevård (fortlöpande vård och uppehälle i privathem), stöd för närståendevård och verksamhet för handikappade. För socialarbete, uppfostrings- och familjerådgivning samt vissa andra i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården av 1992 nämnda former av socialservice uppbärs inga avgifter, men för annan socialservice kan detta ske. Avgiften fastställs vanligen i enlighet med klientens betalningsförmåga.

Utkomststödet är enligt lagen av 1997 ett ekonomiskt stöd inom s. som beviljas i sista hand, och syftet med det är att trygga en persons och familjs utkomst och främja möjligheterna att klara sig på egen hand. Med hjälp av utkomststödet tryggas minst den oundgängliga utkomst som en person och familj behöver för ett människovärdigt liv.

Social kreditgivning är enligt lagen av 2002 kreditgivning som hör till s. och vars syfte är att förebygga ekonomisk utslagning och överskuldsättning samt att främja en persons eller en familjs förmåga att klara sig på egen hand. (L. Eräsaari, Yksilöllistävä sosiaalityö: historian tarkastelua, 1991; P. van Aerschot, Köyhät ja laki: toimeentulotukilainsäädännön kehitys oikeudellistumisprosessien valossa, 1996; P-L. Rauhala, Miten sosiaalipalvelut ovat tulleet osaksi suomalaista sosiaaliturvaa, 1996; J. Sipilä m.fl., Sosiaalipalvelujen Suomi, 1996)