Standertskjöld, Carola

Standertskjöld, Carola (f. 23/3 1941 Hfrs, d. 12/11 1997 Kyrkslätt), sångerska, artist. S. visade tidigt en sällsynt språkbegåvning och studerade efter studentexamen 1959 språk i Schweiz och Frankrike. Hennes kärlek till musik, särskilt jazz ledde till tidiga musikuppträdanden och 1962 inledde hon sin karriär som solist i Anssi och Esa Pethmans jazzorkester med en lång turné till Tjeckoslovakien och Polen. Ett år senare turnerade hon i Europa med Hazy Osterwalds orkester och hade under hela 1960-t. ett flertal uppträdanden och turnéer i Mellaneuropa. Sin första skivinspelning gjorde hon 1963 med den israeliska sången Hava Nagila; denna stora hit uppföljdes 1966 med en översättning av Miriam Makebas Forbidden Games, på finska Kielletyt leikit. Sången blev omåttligt populär och togs därefter upp i Sverige av Lill Lindfors. S. spelade också huvudrollen i det finska tv- underhållningsprogrammet Lumilinna, som vann Den gyllene rosen på festivalen i Montreux 1965. Trots sin stora kärlek till blues och jazz gled hon på 1960-t. in på populärmusiken och blev en av landets stora schlagerdrottningar; under åren 1965-73 gav hon ut ett album varje år. Ändå föredrog hon sånger med jazzbakgrund, som passade mot hennes mörka, sträva och bluesinfluerade röst. Till hennes största populärhits räknas bl.a. Jerusalem, Chico-mustalainen, Ei aina käy niin (översättning av James Bond-filmens titellåt You only live twice), liksom också megahitten Mä lähden stadiin (tills. m. Lasse Mårtenson, en översättning av Lee Hazelwoods låt Jackson).

S. gjorde en oväntad sorti från scenlivet 1973 och var borta från offentligheten i fyra år, men gjorde en stark comeback i tv-programmet Tänä iltana Lasse Mårtenson, varefter hon turnerade regelbundet fram till början av 1990-t. Slutet av hennes artistkarriär fick en tragisk dimension då hon drabbades av Altzheimers sjukdom, som då inte ännu kunde diagnostiseras. S. var en sällsynt naturbegåvning och hade en medfödd talang för dynamik och frasering. Som så många artister var hon en motstridig person, kärleken till musiken "tvingade" henne upp på scenen, samtidigt som hon kände sig osäker och led av svår rampfeber. På senare år gick hon allt mer tillbaka till jazz och uppträdde flera gånger på jazzfestivalerna i Björneborg och trivdes i allmänhet bäst i mindre jazzuppsättningar. Postumt utgavs 2004 ett album med ren jazz, inspelad tillsammans med Heikki Sarmantos orkester. (T. Wuori-Tabermann, Sydämeen jäi soimaan blues, 2004) (Patrick Eriksson)