statare

statare, tidigare årsanställd arbetare med eget hushåll vid större lantbruk; avlönades dels kontant, dels med olika naturaförmåner, s.k. stat. Statarinstitutionen, som uppenbarligen har sitt ursprung i de tyska storgodsdominerade provinserna ö. om Elbe på 1800-t., förekom i Finland främst i landets s. och s.v. delar, där antalet stora jordegendomar var större än på andra håll. I slutet av 1910 fanns i Finland 14 344 stattorpare, s. och drängar med eget hushåll. Deras antal ökade i och med torparfrigörelsen och det bortfall av arbetskraft som denna innebar. 1920 uppgick antalet s. sålunda till ca 20 000 (inkl. familjemedlemmar inemot 69 000), och 1930 var de ungefär lika många. Av s. var flertalet bosatta i de tre sydligaste länen.

Statarklassen, i många avseenden ett slags högre skikt inom forna tiders lantbruksproletariat, bestod främst av gift folk i mogen ålder (1910 var 89,3 % gifta och 82,8 % över 25 år). I naturadelen av lönen, som varierade från ort till ort, beroende på lokala sedvänjor etc. (1919-20 varierade den mellan 39 och drygt 80 % av hela lönen), ingick bostad, bränsle, spannmål, mjölk och andra animaliska produkter samt potatisland och därtill inte sällan betesmark för någon ko. Efter andra världskriget har man, i den mån främmande arbetskraft fortfarande förekommer, övergått till kontantavlöning, varigenom statarsystemet avskaffats. Se även lantarbetare. (T. Kallio, Suomen muonamiesjärjestelmä, Sosiaalinen Aikakauskirja 1921; Kommittébetänkande 1943:1, Maataloustyöväen palkkojen järjestely, 1943)

| Statarna 1910 || | Län | Antal | | Nylands | 5 566 | | Tavastehus | 3 504 | | Åbo och Björneborgs | 3 382 | | Viborgs | 823 | | S:t Michels | 602 | | Övriga | 467 | | Totalt | 14 344 |