stjärngossar

stjärngossar är idag benämningen på de vitklädda pojkar som följer med i luciatåget och som bär vita, höga huvor försedda med guldstjärnor. Under 1800-t. och början av 1900-t. hade däremot s. en annan betydelse i Finland och avsåg de kringvandrande tiggare som sjöng visor för att få mat och pengar. De hade med sig en stor stjärna och uppförde ofta fragment av ett spel, som handlade om händelserna kring Jesu födelse. Traditionen byggde på den tyska s.k. stjärnsjungningen, vilken i sin tur var en folklig omformning av de mysteriespel som sedan 900-t. uppförts i kyrkorna. De kringvandrande sångarna kunde också klä ut sig till olika personer. Ofta hade de korgossarnas dräkt, d.v.s. långa, vita skjortor. Ibland föreställde de tre kungar, d.v.s. den medeltida formen av de tre vise männen.

Då seden nådde Norden var det skoldjäknarna som upptog traditionen. Stjärnsjungning är känd i Sverige sedan 1600-t. och förekom i alla skolstäder under 1700-t. Seden kom till Finland senast vid sekelskiftet 1800, och är tidigast känd bland den svenskspråkiga befolkningen i de österbottniska städerna. I Finland och Sverige sammanblandades stjärngossespelen med den tiggande julbocken och staffanstraditionerna, vilka var fast rotade traditioner långt innan stjärnsjungning började förekomma.

Under 1800-talets första hälft tog den finskspråkiga befolkningen över traditionen. Stjärnsångare har förekommit både i Savolax och Karelen, men kärnområdet var Österbotten, speciellt Uleåborgstrakten. I början av 1900-t. utgavs både på finska och svenska upputsade och redigerade versioner av de folkliga stjärngossespelen för skolornas bruk. De finska stjärngossespelen sammanställdes med utgångspunkt från den uleåborgska traditionen. De svenskspråkiga spelen undanträngdes på grund av att luciatraditionen (där även stjärngossarna hade en roll) vid samma tid kom till Finland. Bland den finskspråkiga befolkningen har stjärngossespelen däremot nått stor popularitet. I dag är de dels ett programnummer på olika slag av fester, men lever också som folkkultur och gatukonst. Herodes, morianen, knekten och stjärnbäraren kan uppenbara sig på restauranger och i köpcentra och samla in pengar som tack för sången. (H. Celander, Stjärngossarna, deras visor och julspel, 1950; R. Myllylä, Tähti se kulukeepi, 1991) (Anne Bergman)