Sundström, Carl-Johan (Cay) (född 1/7 1902 Fredrikshamn, död 5/3 1959 Stockholm), politiker och diplomat, odont.kand. 1933. S. umgicks under mellankrigsdecennierna flitigt med sovjetiska diplomater och hade kontakter med den franska Clarté-rörelsen. Han var riksdagsman 1936-38, 1939-41 och 1944-45, uteslöts 1940 ur socialdemokratiska partiet som en av de s.k. sexlingarna och dömdes 1942 i samband med processen mot dessa till sex års tukthus. S. frigavs 1944 och var 1945 ordförande i DFFF samt huvudredaktör för Vapaa Sana och Folktidningen; tillhörde under efterkrigstiden Socialistiska enhetspartiet och valdes till riksdagens vicetalman 1945.
Efter kriget gjorde S. karriär som diplomat, först som sändebud i Moskva 1945-53, och sidoackrediterad i Bukarest (1949-53) och Sofia (1950-53), därefter sändebud i Peking (ambassadör från 1955). Som diplomat i Sovjetunionen var han tämligen benägen att beakta värdlandets önskemål. Både Paasikivi och Kekkonen underkände småningom hans verksamhet och rapportering från Moskva, varefter S. förflyttades till Peking. När de sovjetiska arkiven öppnades framkom det att S. helt villigt hade avslöjat Finlands interna regeringsdiskussioner och strategi inför förhandlingar med Sovjetunionen och vid den internationella fredskonferensen i Paris. Det har bl.a. framgått att inrikesminister Yrjö Leino och S. i hemlighet hade fört statsminister Mauno Pekkala till ett möte med utrikesminister Molotov på sovjetiska beskickningen i Paris. Pekkala vägrade därefter hålla Finlands anförande vid konferensen, vilket i stället framfördes av utrikesminister Carl Enckell. S. hade i sin ungdom tagit intryck av den vänsterradikale K.H. Wiik. Det har också blivit känt att det sovjetiska sändebudet i Hfrs 1929-32 Ivan Maiski påverkat honom i marxistisk riktning. S. utgav 1945 boken Romantikerns revolt (om Victor Hugo). Efter hans död framgick det att S. hade en omfattande samling antikviteter, som han testamenterat till staten. Vid en inventering 1990 visade den sig bestå av 700 föremål (silver, porslin, målningar, möbler).
Efter kriget gjorde S. karriär som diplomat, först som sändebud i Moskva 1945-53, och sidoackrediterad i Bukarest (1949-53) och Sofia (1950-53), därefter sändebud i Peking (ambassadör från 1955). Som diplomat i Sovjetunionen var han tämligen benägen att beakta värdlandets önskemål. Både Paasikivi och Kekkonen underkände småningom hans verksamhet och rapportering från Moskva, varefter S. förflyttades till Peking. När de sovjetiska arkiven öppnades framkom det att S. helt villigt hade avslöjat Finlands interna regeringsdiskussioner och strategi inför förhandlingar med Sovjetunionen och vid den internationella fredskonferensen i Paris. Det har bl.a. framgått att inrikesminister Yrjö Leino och S. i hemlighet hade fört statsminister Mauno Pekkala till ett möte med utrikesminister Molotov på sovjetiska beskickningen i Paris. Pekkala vägrade därefter hålla Finlands anförande vid konferensen, vilket i stället framfördes av utrikesminister Carl Enckell. S. hade i sin ungdom tagit intryck av den vänsterradikale K.H. Wiik. Det har också blivit känt att det sovjetiska sändebudet i Hfrs 1929-32 Ivan Maiski påverkat honom i marxistisk riktning. S. utgav 1945 boken Romantikerns revolt (om Victor Hugo). Efter hans död framgick det att S. hade en omfattande samling antikviteter, som han testamenterat till staten. Vid en inventering 1990 visade den sig bestå av 700 föremål (silver, porslin, målningar, möbler).