Suvorov, Alexander Vasiljevitj (1729-1800), rysk fältmarskalk och fortifikationsofficer. S. deltog i sjuårskriget 1756-63 mot Preussen, 1768-72 i den polska kampanjen och därefter i kriget mot turkarna. Hans analytiska förmåga att träna trupper och föra dem i strid väckte Katarina II:s uppmärksamhet och han steg i graderna. Han förde befäl på Krim och i Kaukasus samt befäste gränsen i Kaukasus. 1787-1790 fortsatte S. kampen mot det osmanska riket, bl.a. i slaget om Izmail 1790. Han förde befälet i den polska kampanjen 1794 som ledde till Polens sista delning följande år. Då Ryssland 1798 gick med i den andra koalitionen mot Frankrike (med Storbritannien, Österrike och Neapel) utnämndes S. till överbefälhavare, men då krigsansträngningarna sommaren 1799 inte bar frukt hemkallades han, avsattes och dog snart därefter.
Uppenbarligen delvis på grund av hovintriger kom S. 1772 att för ett drygt år kommenderas till S:t Petersburg, där han fick huvudansvaret för att befästa gränsen mot Sverige. S:s far, Vasilij S., hade översatt den franske fortifikationsmästaren Vaubans skrifter till ryska, så intresse för fortifikationsteori fanns sedan gammalt. S. planerade en fästningskedja längs gränsen, men lät experter sköta detaljerna. S:s plan innefattade tre fästningskedjor, av vilka den första utgjordes av Olofsborg samt gränsfästningar i Partakoski, Kärnäkoski, Järvitaipale, Uttis, Liikala, Kymmenegård och Svensksund. En andra linje utgjordes av befästningar i Davidsstad, Villmanstrand och Fredrikshamn. Närmast S:t Petersburg fanns sedan fästningarna Viborg, Kexholm, Schlüsselburg (Nöteborg) och Kronstadt. För att försvaret av Saimen skulle gå smidigare, lät S. gräva fyra kanaler mellan sjöarna och inrättade en liten flotta bestående av kanonslupar på Saimen. Arbetet fortsatte fram till att freden i Fredrikshamn 1809 gjorde försvarsverket obehövligt.
S. utgav också ett antal skrifter, bl.a. Suzdal-reglementet om hur han utvecklade en egen metod för att träna soldaterna i sitt infanteriregemente på 1760-t. och Konsten att segra ( Nauka Pobezhadt, 1796). (Joachim Mickwitz)
Uppenbarligen delvis på grund av hovintriger kom S. 1772 att för ett drygt år kommenderas till S:t Petersburg, där han fick huvudansvaret för att befästa gränsen mot Sverige. S:s far, Vasilij S., hade översatt den franske fortifikationsmästaren Vaubans skrifter till ryska, så intresse för fortifikationsteori fanns sedan gammalt. S. planerade en fästningskedja längs gränsen, men lät experter sköta detaljerna. S:s plan innefattade tre fästningskedjor, av vilka den första utgjordes av Olofsborg samt gränsfästningar i Partakoski, Kärnäkoski, Järvitaipale, Uttis, Liikala, Kymmenegård och Svensksund. En andra linje utgjordes av befästningar i Davidsstad, Villmanstrand och Fredrikshamn. Närmast S:t Petersburg fanns sedan fästningarna Viborg, Kexholm, Schlüsselburg (Nöteborg) och Kronstadt. För att försvaret av Saimen skulle gå smidigare, lät S. gräva fyra kanaler mellan sjöarna och inrättade en liten flotta bestående av kanonslupar på Saimen. Arbetet fortsatte fram till att freden i Fredrikshamn 1809 gjorde försvarsverket obehövligt.
S. utgav också ett antal skrifter, bl.a. Suzdal-reglementet om hur han utvecklade en egen metod för att träna soldaterna i sitt infanteriregemente på 1760-t. och Konsten att segra ( Nauka Pobezhadt, 1796). (Joachim Mickwitz)
Suvorov, Alexander Vasiljevitj. Fältmarskalk Suvorov planerade mot slutet av 1700-t. befästningar längs den ryska gränsen mot Sverige. Saimen blev en viktig förbindelselänk mellan försvarsverken, vartill transportmöjligheterna förbättrades genom ett kanalsystem. Villmanstrands fästning - här på en perspektivplan i Mordvinovs atlas från 1780 utförd i akvarellteknik - hörde till det som den berömde marskalken åstadkom. Foto: Etelä-Karjalan museo, Mihail Mordovinovs atlas, Ryska marinens centralarkiv, S:t Petersburg.