Svenska Finlands folkting

Svenska Finlands folkting, representation för Finlands svenskspråkiga befolkning, har till uppgift att bevaka den finlandssvenska befolkningens rättigheter och främja dess intressen. Folktinget består av 75 ledamöter, utsedda indirekt i samband med ordinarie kommunalval för fyra år i sänder. Folktinget samlas varje år till ordinarie sessioner, vid vilka behandlas propositioner som framlagts av folktingets styrelse, det organ som företräder tinget mellan sessionerna. De löpande angelägenheterna handhas av folktingskansliet i Hfrs, där bl.a. folktingssekreteraren, en utbildnings- och emigrationsombudsman, en språkskyddsombudsman och en utredningssekreterare arbetar. Den översättningsbyrå, som tidigare upprätthölls av folktinget, fungerar numera som ett separat aktiebolag. 1952 instiftades Svenska Finlands folktings förtjänstmedalj, som utdelas till personer som har gjort en betydande insats för den svenskspråkiga befolkningen och kulturen i Finland.

S. verkar som ett samarbets- och diskussionsorgan för politiska partier och andra grupperingar bland finlandssvenskarna. I folktingssamarbetet deltar numera landets samtliga svensk- och tvåspråkiga partier; Svenska folkpartiet intar härvid en dominerande ställning. Folktingets uppgift, som sedan 2004 är stadfäst i en särskild folktingslag, är att främja Finlands svenskspråkiga befolknings rättigheter och förhållanden i såväl språkliga, kulturella som samhälleliga avseenden. Särskild vikt sätter folktinget vid bevakningen av att de språkliga rättigheterna tillgodoses vid handläggningen av ärenden i domstolar o.a. myndigheter. För att fullfölja dessa uppdrag gör S. framstötar, ger utlåtanden samt bedriver information och upplysning. Folktinget upprätthåller kontakter med myndigheterna och fungerar som remissinstans i frågor, som rör den svenska befolkningen i Finland.

Historia. Ett finlandssvenskt folkting, bestående av representanter för Svenska folkpartiet, valdes 1919 i syfte att verka för tryggandet av svenskhetens framtid i landet. Betydelsefulla krav, som gällde bl.a. kyrklig och kulturell autonomi samt svensk militär, blev delvis uppfyllda, varför folktinget kunde upplösas 1920. Det återupplivades 1941 inför hotet att karelska flyktingar skulle tilldelas jord i de svenska bygderna och är sedan dess en permanent institution. Socialdemokraterna och ålänningarna anslöt sig till folktinget 1941 och folkdemokraterna 1946, medan de övriga tvåspråkiga partierna började delta i folktingssamarbetet på 1970-t. Folktinget valdes fram till 1970 genom allmänna val, ofta i samband med kommunalval, då personer som räknade sig till den svenskspråkiga befolkningen fick avge röster även för folktingskandidater. Efter en kris inom S. på 1970-t. ingick partierna 1977 en överenskommelse, enligt vilken folktingets verksamhet omorganiserades. Det "nya folktinget", som skapades genom detta tvärpolitiska avtal, har sedan 1979 uppburit statsunderstöd. Statsstödet är numera lagstadgat.

I mitten av 1990-t. gick folktinget in för en mer utåtriktad strategi. Man ville skapa ett gynnsammare språkklimat genom att starta en dialog med det finska Finland. Den spektakulära kampanjen som i förlängningen bidrog till en förnyelse av språklagen mötte emellertid även kritik. Många ansåg att folktinget därigenom försummade sin primära uppgift - bevakningen av finlandssvenskarnas intressen. Även om folktingssessionen 2005 inte instämde i denna kritik beaktades den då ramarna för verksamheten slogs fast. (K.R.V. Wikman/S. Lindman, S. 1919-20, 1941; Stolt som eken: en lägesbedömning av det svenska i Finland, 1994; A-E. Helsing, Folkting, partiting, oting, 2005)