TE-centraler, arbetskrafts- och näringscentraler, tidigare regionala myndigheter med uppgift att främja näringsverksamheten och sysselsättningen inom sitt område, bildade genom förordning av statsrådet 1997 och underlydde till en början handels- och industriministeriet, varefter de 2008 övergick till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Genom TE-centralernas tillkomst sammanfördes dåvarande handels- och industriministeriets, dito arbetsministeriets samt jord- och skogsbruksministeriets separata regionala myndigheter; detta i syfte att förenhetliga de regionala närings- och arbetskraftspolitiska strävandena. Till TE-centralernas uppgifter hörde bl.a. att förverkliga de regionala arbetskraftspolitiska riktlinjerna samt att planera och organisera den arbetskraftspolitiska vuxenutbildningen. Vidare främjade TE-centralerna genom rådgivning de små- och medelstora företagens teknologiska utveckling samt export- och internationaliseringssträvanden. För detta ändamål tillhandahöll teknologiska utvecklingscentralen Tekes samt Patent- och registerstyrelsen sina tjänster vid centralerna. TE-centalerna skötte även verkställandet av de regionala EU-utvecklingsprogrammen.
TE-centralerna var till antalet femton. Deras verksamhetsområden följde de lagstadgade landskapsförbundens gränser med undantag av de regioner där två landskapsförbund var verksamma: Nyland, Tavastland, Sydöstra Finland (landskapen Södra Karelen och Kymmenedalen) och Österbotten, där TE-områdena sammanföll med alla landskapsförbundens. Landskapet Åland inkluderades i Egentliga Finland. Områdena och centralernas hemort var följande: Lappland (Rovaniemi), Kajanaland (Kajana), Norra Österbotten (Uleåborg), Österbotten (Vasa), Södra Österbotten (Seinäjoki), Mellersta Finland (Jyväskylä), Norra Karelen (Joensuu), Norra Savolax (Kuopio), Södra Savolax (S:t Michel), Sydöstra Finland (Kouvola), Birkaland (Tfrs), Tavastland (Lahtis), Satakunta (Björneborg), Egentliga Finland (Åbo) och Nyland (Hfrs).
TE-centralernas uppgifter överfördes vid ingången av 2010 på ELY-centralerna.
TE-centralerna var till antalet femton. Deras verksamhetsområden följde de lagstadgade landskapsförbundens gränser med undantag av de regioner där två landskapsförbund var verksamma: Nyland, Tavastland, Sydöstra Finland (landskapen Södra Karelen och Kymmenedalen) och Österbotten, där TE-områdena sammanföll med alla landskapsförbundens. Landskapet Åland inkluderades i Egentliga Finland. Områdena och centralernas hemort var följande: Lappland (Rovaniemi), Kajanaland (Kajana), Norra Österbotten (Uleåborg), Österbotten (Vasa), Södra Österbotten (Seinäjoki), Mellersta Finland (Jyväskylä), Norra Karelen (Joensuu), Norra Savolax (Kuopio), Södra Savolax (S:t Michel), Sydöstra Finland (Kouvola), Birkaland (Tfrs), Tavastland (Lahtis), Satakunta (Björneborg), Egentliga Finland (Åbo) och Nyland (Hfrs).
TE-centralernas uppgifter överfördes vid ingången av 2010 på ELY-centralerna.