Tallinn (fram till 1918 Reval), huvudstad i republiken Estland. Det gynnsamma läget invid handelsrutten till n.ö. Europa, en av näs och öar skyddad havsvik samt en hög kulle invid kusten gjorde platsen för den kommande staden till ett viktigt politiskt och ekonomiskt centrum redan under förhistorisk tid. Den höga kullen (sedermera kallad Domberget) befästes redan ca 1000 och fungerade som ett skydd för befolkningen i landskapet Rävala och för den marknadsplats som antas ha funnits mellan kullen och havet. I ryska krönikor namngavs platsen som Kolyvan, medan Lindanise och Kesoniemi är andra förhistoriska namn förknippade med platsen.
Uppkomsten av den medeltida staden hörde ihop med den militära expansionspolitik som i början av 1200-t. riktades mot Baltikum. Området kristnades av den katolska kyrkan och erövrades militärt av Svärdsriddarorden (bytte senare namn till Livländska orden och var en underavdelning till Tyska orden). Ekonomiskt underkastades området de tyska köpmännen som behärskade handeln på Östersjön. Även den danske kungen Valdemar Sejr gjorde anspråk på Baltikum. I Henrik av Lettlands krönika finns beskrivet hur en stor dansk här 1219 landsteg vid Lindanise och slog rävalaborna. Enligt legenden ledde en från skyarna fallande röd flagga med vitt kors danskarna till seger. Flaggan blev sedan den danska riksflaggan Dannebrogen och gav även färgerna till Tallinns vapen. Efter att ha slagit rävalabornas här, förstörde danskarna fästningen på kullen och påbörjade bygget av en stenborg på samma plats. Den nyanlagda borgen samt bebyggelsen invid den började av lokalbefolkningen kallas för Taani linn, d.v.s. danskarnas stad (namnet antas senare ha förkortats till T.). De nya makthavarna i form av danska vasaller och tyska köpmän, gav platsen namnet Reval enligt det kringliggande landskapet. Reval förblev stadens officiella namn fram till 1918.
I takt med den snabbt växande handeln mellan v. Europa och Novgorod utvecklades Reval till en betydande handelsstad. Bebyggelsen invid borgen fick 1248 Lübecks stadsrättigheter, och drygt fyrtio år senare blev staden medlem av det mäktiga nordtyska Hansaförbundet. Stadens starka handelspolitiska ställning bidrog till dess rätt självständiga roll i förhållande till den politiska makten i Baltikum. Staden kom att såväl juridiskt som administrativt åtskiljas från Domberget, som beboddes av n. Baltikums politiska, militära och kyrkliga elit. Med Reval avsåg man i första hand handelsstaden, som även kallades för den "nedre staden". Medan Domberget styrdes av de olika makthavarnas ståthållare, låg makten i den nedre staden i köpmanna-aristokratins händer. Dessa valde ett 24-mannaråd som i sin tur valde fyra borgmästare. Uppdelningen av bebyggelsen i två städer bevarades fram till slutet av 1800-t. Mellan Domberget och den nedre staden fördes otaliga tvister om privilegier och skyldigheter.
Det danska väldet i Estland tog slut 1346, då danske kungen sålde sina besittningar i Baltikum till Tyska orden. Som ett resultat av den danska tiden förblev Revals biskopsstift under hela medeltiden underställd biskopen i Lund. I beskydd av den livländska ordensstaten och som en del av Hansaförbundet fortsatte den ekonomiska tillväxten. T:s betydelse låg i transithandeln: salt, tyger och säd byttes ut mot olika varor från n. och ö. Europa. Den ekonomiska glansperioden under andra hälften av 1300-t. fram till mitten av 1500-t. kan idag ses i stadens rika och väl bevarade medeltida arkitektur med kyrkor, kloster, gilleshus, rådhuset och privata handelshus. Bland de främsta byggnadsverken från denna tid var stadsmuren som hade en längd av totalt 2,35 km och 46 försvarstorn. Idag finns ca 1,8 km av muren bevarad. Trots återkommande pestepidemier växte stadens befolkning från ca 4 000 invånare i slutet av 1300-t. till ca 8 000 invånare i mitten av 1500-t. För nordeuropeiska förhållanden var det medeltida Reval en storstad med stort inflytande på närområdena.
Stadens befolkning bestod av en mångfald nationaliteter med strikt social indelning. Det översta skiktet utgjordes uteslutande av tyska storköpmän och deras familjer. Tyskarnas dominans i stadens ekonomiska och politiska elit fortgick ända fram till början av 1900-t. Till mellanskiktet hörde mindre köpmän samt hantverkare, medan den återstående 2/3 av befolkningen bestod av ett stort antal yrken allt från ölbryggare till mindre hantverkare och hamnarbetare. Staden lockade till sig befolkning även från det svenska riket och speciellt från dess ö. rikshalva Finland. Svenskarna och finländarna i staden hörde i likhet med majoritetsbefolkningen esterna till det lägsta sociala skiktet. De livnärde sig vanligen som arbetare, fiskare eller hantverkare. Som mest utgjorde svenskarnas och finländarnas del ungefär en fjärdedel av stadens befolkning. Efter reformationen grundades i staden den finsk-svenska S:t Mikaelsförsamlingen.
Utöver att staden lockade till sig inflyttare, påverkade den även starkt förhållandena längs Finlands kuster. Den finländska bonde- och fiskarbefolkningen, speciellt i trakterna kring Raseborg, Helsinge och Borgå, föredrog Reval framom inhemska städer för sina produkter. Från Finland fördes främst fisk, pälsar, smör, tjära och ved till staden, där dessa produkter vanligen byttes till salt, spannmål och tyger. Revalensiska köpmän besökte även marknader i s. Finland. Revals starka position hindrade en lång tid utvecklingen av större handelscentra på den n. sidan av Finska viken. Viborg kunde aldrig tävla med Reval beträffande handeln, och Gustav Vasas försök att rubba Revals ställning genom att grunda Hfrs misslyckades. Reval, eller Rääveli som staden kallades på finska, var och förblev för finländarna fönstret till den stora världen för en lång tid framåt.
Den ekonomiska storhetsperioden för Reval tog slut i.o.m. de stora politiska omvälvningarna i området under andra hälften av 1500-t. Det s.k. livländska kriget bröt ut 1558 och de följande femtio åren fortgick en militär kamp över Baltikum mellan Sverige, Polen, Ryssland och Danmark. När Ordensstaten föll sönder i början av livländska kriget tvingades Revals borgare söka militärt skydd hos andra aktörer. I juni 1561 anhöll Revals borgare om beskydd av den svenska kronan, och staden blev en del av det svenska stormaktsväldet fram till 1710.
Den svenska tiden utgjorde ingen glansperiod för staden. Dess invånarantal hade minskat med ca hälften p.g.a. krig och svåra pestepidemier, och även om invånarantalet småningom repade sig hade staden förlorat sin internationella handelsposition. Orsaker till utvecklingen var krigens destruktiva effekt på handeln samt den svenska centralmaktens handelsrestriktioner. Stadens råd förde bittra tvister med svenska kronan beträffande stadens handelsprivilegier och dess skatteskyldigheter. Revals roll under den svenska tiden begränsade sig främst till närområdeshandeln (Finland inkluderat) samt till rollen som provinshuvudstad i Estland. Under svenska tiden förnyades stadens försvarsverk med nya tidsenliga fortifikationer, som uppfördes utanför den gamla stadsmuren. De nya bastionerna, som till en del finns bevarade än idag, omformade förstadsbebyggelsen avsevärt. I slutet av 1600-t. hade staden ett invånarantal på ca 10 000. Innanför murarna fanns 500 boningshus, medan förstäderna omfattade ca 250 boningshus. Ca 45 % av befolkningen var tysk, medan esterna utgjorde ca 40 %. Resten var främst svenskar och finländare. I förstaden Kalamaja bodde vid denna tid ca 300 finländska fiskare.
Stora nordiska kriget innebar ett slut på den svenska perioden och Reval blev en provinshuvudstad i det ryska riket (fr.o.m. 1710). Stadens militära betydelse som en flottbas ökade, medan dess handelsposition försämrades till följd av S:t Petersburgs snabba expansion. Invånarantalet ökade långsamt och var i mitten av 1800-t. ca 20 000.
En ny epok i stadens historia började 1870 när järnvägen mellan Reval och S:t Petersburg blev klar. De följande femtio åren var en stark tillväxtperiod, och staden blev en av de viktigaste hamnstäderna i det ryska riket. Reval förvandlades till en industristad med flera stora mekaniska verkstäder och skeppsvarv. Med industrins tillväxt strömmade nytt folk till staden både från Estland och från andra delar av det ryska riket. Invånarantalet överskred 100 000 i början av 1900-t. Den snabba expansionen ställde krav på nya förstäder samt offentliga byggnader. Finländska arkitekter deltog aktivt i de olika offentliga byggprojekten i början av 1900-t. Arkitekterna Wivi Lönn och Armas Lindgren planerade Estoniateatern, medan Eliel Saarinen ritade en stadsplan för det framtida Stor-Tallinn. Ångbåtstrafiken mellan Hfrs och T. påbörjades redan i slutet av den ryska perioden.
Ett nytt skede inleddes i stadens historia när Estland 1918 som resultat av första världskrigets omvälvningar utropades till en självständig republik. Staden blev republikens huvudstad och dess officiella namn byttes till det estniska T. Tyskarnas influens minskade drastiskt och staden fick en allt mer estnisk prägel. Under 1920- o. 30-t. var speciellt de kulturella kontakterna mellan T. och Finland livliga.
Under andra världskriget förstördes en stor del av T. av ryska bombplan. Under den sovjetiska ockupationen av Estland åren 1944-91 var T. huvudstad i sovjetrepubliken Estland. Denna period kännetecknades av en kraftig inflyttning av ryskspråkig befolkning och skapandet av stora förstadsområden bl.a. i Lasnamäe och i Mustamäe. T:s invånarantal i slutet av sovjetperioden närmade sig en halv miljon, av vilka en majoritet var ryskspråkiga. Efter Sovjetunionens sammanbrott och Estlands nyinförda självständighet 1991 minskade befolkningen och var 2006 ca 400 000. Nationalitetsmässigt bestod T:s befolkning detta år av ester (54,8 %), ryssar (36,6 %), ukrainare (3,6 %), vitryssar (1,9 %) samt övriga (3,1 %).
1965 återupprättades passagerartrafiken mellan Hfrs och Tallinn under strikt sovjetisk kontroll. Efter Sovjetunionens sammanbrott och den återvunna självständigheten började T. allt mer intressera finländare. Turismen till T. ökade snabbt. Den s.k. spritturismen har med tiden fått ge vika för en allt mer kultur- och affärsinriktad växelverkan. (P. Johansen, Nordische Mission, Revals Gründung und die Schwedensiedlung in Estland, 1951; D. Bruns, Tallinna: arkkitehtuuri ja muistomerkit, 1980; G. Kerkkonen, Borgare och bondeseglare. Handelssjöfart på Reval genom och i SV-Finlands skärgård under tidigt 1500-tal. Kring tvenne skuldböckers notismaterial, detaljutredningar och reflexioner, 1977; Reval und die baltischen Länder, 1980; C.J. Gardberg/T. Edgren, Borgå stads historia 1, 1996; R. Pullat, Vanha Tallinna, 1999; J. Kreem, The town and its lord: Reval and the Teutonic Order, 2002) (Aapo Roselius)
Uppkomsten av den medeltida staden hörde ihop med den militära expansionspolitik som i början av 1200-t. riktades mot Baltikum. Området kristnades av den katolska kyrkan och erövrades militärt av Svärdsriddarorden (bytte senare namn till Livländska orden och var en underavdelning till Tyska orden). Ekonomiskt underkastades området de tyska köpmännen som behärskade handeln på Östersjön. Även den danske kungen Valdemar Sejr gjorde anspråk på Baltikum. I Henrik av Lettlands krönika finns beskrivet hur en stor dansk här 1219 landsteg vid Lindanise och slog rävalaborna. Enligt legenden ledde en från skyarna fallande röd flagga med vitt kors danskarna till seger. Flaggan blev sedan den danska riksflaggan Dannebrogen och gav även färgerna till Tallinns vapen. Efter att ha slagit rävalabornas här, förstörde danskarna fästningen på kullen och påbörjade bygget av en stenborg på samma plats. Den nyanlagda borgen samt bebyggelsen invid den började av lokalbefolkningen kallas för Taani linn, d.v.s. danskarnas stad (namnet antas senare ha förkortats till T.). De nya makthavarna i form av danska vasaller och tyska köpmän, gav platsen namnet Reval enligt det kringliggande landskapet. Reval förblev stadens officiella namn fram till 1918.
I takt med den snabbt växande handeln mellan v. Europa och Novgorod utvecklades Reval till en betydande handelsstad. Bebyggelsen invid borgen fick 1248 Lübecks stadsrättigheter, och drygt fyrtio år senare blev staden medlem av det mäktiga nordtyska Hansaförbundet. Stadens starka handelspolitiska ställning bidrog till dess rätt självständiga roll i förhållande till den politiska makten i Baltikum. Staden kom att såväl juridiskt som administrativt åtskiljas från Domberget, som beboddes av n. Baltikums politiska, militära och kyrkliga elit. Med Reval avsåg man i första hand handelsstaden, som även kallades för den "nedre staden". Medan Domberget styrdes av de olika makthavarnas ståthållare, låg makten i den nedre staden i köpmanna-aristokratins händer. Dessa valde ett 24-mannaråd som i sin tur valde fyra borgmästare. Uppdelningen av bebyggelsen i två städer bevarades fram till slutet av 1800-t. Mellan Domberget och den nedre staden fördes otaliga tvister om privilegier och skyldigheter.
Det danska väldet i Estland tog slut 1346, då danske kungen sålde sina besittningar i Baltikum till Tyska orden. Som ett resultat av den danska tiden förblev Revals biskopsstift under hela medeltiden underställd biskopen i Lund. I beskydd av den livländska ordensstaten och som en del av Hansaförbundet fortsatte den ekonomiska tillväxten. T:s betydelse låg i transithandeln: salt, tyger och säd byttes ut mot olika varor från n. och ö. Europa. Den ekonomiska glansperioden under andra hälften av 1300-t. fram till mitten av 1500-t. kan idag ses i stadens rika och väl bevarade medeltida arkitektur med kyrkor, kloster, gilleshus, rådhuset och privata handelshus. Bland de främsta byggnadsverken från denna tid var stadsmuren som hade en längd av totalt 2,35 km och 46 försvarstorn. Idag finns ca 1,8 km av muren bevarad. Trots återkommande pestepidemier växte stadens befolkning från ca 4 000 invånare i slutet av 1300-t. till ca 8 000 invånare i mitten av 1500-t. För nordeuropeiska förhållanden var det medeltida Reval en storstad med stort inflytande på närområdena.
Stadens befolkning bestod av en mångfald nationaliteter med strikt social indelning. Det översta skiktet utgjordes uteslutande av tyska storköpmän och deras familjer. Tyskarnas dominans i stadens ekonomiska och politiska elit fortgick ända fram till början av 1900-t. Till mellanskiktet hörde mindre köpmän samt hantverkare, medan den återstående 2/3 av befolkningen bestod av ett stort antal yrken allt från ölbryggare till mindre hantverkare och hamnarbetare. Staden lockade till sig befolkning även från det svenska riket och speciellt från dess ö. rikshalva Finland. Svenskarna och finländarna i staden hörde i likhet med majoritetsbefolkningen esterna till det lägsta sociala skiktet. De livnärde sig vanligen som arbetare, fiskare eller hantverkare. Som mest utgjorde svenskarnas och finländarnas del ungefär en fjärdedel av stadens befolkning. Efter reformationen grundades i staden den finsk-svenska S:t Mikaelsförsamlingen.
Utöver att staden lockade till sig inflyttare, påverkade den även starkt förhållandena längs Finlands kuster. Den finländska bonde- och fiskarbefolkningen, speciellt i trakterna kring Raseborg, Helsinge och Borgå, föredrog Reval framom inhemska städer för sina produkter. Från Finland fördes främst fisk, pälsar, smör, tjära och ved till staden, där dessa produkter vanligen byttes till salt, spannmål och tyger. Revalensiska köpmän besökte även marknader i s. Finland. Revals starka position hindrade en lång tid utvecklingen av större handelscentra på den n. sidan av Finska viken. Viborg kunde aldrig tävla med Reval beträffande handeln, och Gustav Vasas försök att rubba Revals ställning genom att grunda Hfrs misslyckades. Reval, eller Rääveli som staden kallades på finska, var och förblev för finländarna fönstret till den stora världen för en lång tid framåt.
Den ekonomiska storhetsperioden för Reval tog slut i.o.m. de stora politiska omvälvningarna i området under andra hälften av 1500-t. Det s.k. livländska kriget bröt ut 1558 och de följande femtio åren fortgick en militär kamp över Baltikum mellan Sverige, Polen, Ryssland och Danmark. När Ordensstaten föll sönder i början av livländska kriget tvingades Revals borgare söka militärt skydd hos andra aktörer. I juni 1561 anhöll Revals borgare om beskydd av den svenska kronan, och staden blev en del av det svenska stormaktsväldet fram till 1710.
Den svenska tiden utgjorde ingen glansperiod för staden. Dess invånarantal hade minskat med ca hälften p.g.a. krig och svåra pestepidemier, och även om invånarantalet småningom repade sig hade staden förlorat sin internationella handelsposition. Orsaker till utvecklingen var krigens destruktiva effekt på handeln samt den svenska centralmaktens handelsrestriktioner. Stadens råd förde bittra tvister med svenska kronan beträffande stadens handelsprivilegier och dess skatteskyldigheter. Revals roll under den svenska tiden begränsade sig främst till närområdeshandeln (Finland inkluderat) samt till rollen som provinshuvudstad i Estland. Under svenska tiden förnyades stadens försvarsverk med nya tidsenliga fortifikationer, som uppfördes utanför den gamla stadsmuren. De nya bastionerna, som till en del finns bevarade än idag, omformade förstadsbebyggelsen avsevärt. I slutet av 1600-t. hade staden ett invånarantal på ca 10 000. Innanför murarna fanns 500 boningshus, medan förstäderna omfattade ca 250 boningshus. Ca 45 % av befolkningen var tysk, medan esterna utgjorde ca 40 %. Resten var främst svenskar och finländare. I förstaden Kalamaja bodde vid denna tid ca 300 finländska fiskare.
Stora nordiska kriget innebar ett slut på den svenska perioden och Reval blev en provinshuvudstad i det ryska riket (fr.o.m. 1710). Stadens militära betydelse som en flottbas ökade, medan dess handelsposition försämrades till följd av S:t Petersburgs snabba expansion. Invånarantalet ökade långsamt och var i mitten av 1800-t. ca 20 000.
En ny epok i stadens historia började 1870 när järnvägen mellan Reval och S:t Petersburg blev klar. De följande femtio åren var en stark tillväxtperiod, och staden blev en av de viktigaste hamnstäderna i det ryska riket. Reval förvandlades till en industristad med flera stora mekaniska verkstäder och skeppsvarv. Med industrins tillväxt strömmade nytt folk till staden både från Estland och från andra delar av det ryska riket. Invånarantalet överskred 100 000 i början av 1900-t. Den snabba expansionen ställde krav på nya förstäder samt offentliga byggnader. Finländska arkitekter deltog aktivt i de olika offentliga byggprojekten i början av 1900-t. Arkitekterna Wivi Lönn och Armas Lindgren planerade Estoniateatern, medan Eliel Saarinen ritade en stadsplan för det framtida Stor-Tallinn. Ångbåtstrafiken mellan Hfrs och T. påbörjades redan i slutet av den ryska perioden.
Ett nytt skede inleddes i stadens historia när Estland 1918 som resultat av första världskrigets omvälvningar utropades till en självständig republik. Staden blev republikens huvudstad och dess officiella namn byttes till det estniska T. Tyskarnas influens minskade drastiskt och staden fick en allt mer estnisk prägel. Under 1920- o. 30-t. var speciellt de kulturella kontakterna mellan T. och Finland livliga.
Under andra världskriget förstördes en stor del av T. av ryska bombplan. Under den sovjetiska ockupationen av Estland åren 1944-91 var T. huvudstad i sovjetrepubliken Estland. Denna period kännetecknades av en kraftig inflyttning av ryskspråkig befolkning och skapandet av stora förstadsområden bl.a. i Lasnamäe och i Mustamäe. T:s invånarantal i slutet av sovjetperioden närmade sig en halv miljon, av vilka en majoritet var ryskspråkiga. Efter Sovjetunionens sammanbrott och Estlands nyinförda självständighet 1991 minskade befolkningen och var 2006 ca 400 000. Nationalitetsmässigt bestod T:s befolkning detta år av ester (54,8 %), ryssar (36,6 %), ukrainare (3,6 %), vitryssar (1,9 %) samt övriga (3,1 %).
1965 återupprättades passagerartrafiken mellan Hfrs och Tallinn under strikt sovjetisk kontroll. Efter Sovjetunionens sammanbrott och den återvunna självständigheten började T. allt mer intressera finländare. Turismen till T. ökade snabbt. Den s.k. spritturismen har med tiden fått ge vika för en allt mer kultur- och affärsinriktad växelverkan. (P. Johansen, Nordische Mission, Revals Gründung und die Schwedensiedlung in Estland, 1951; D. Bruns, Tallinna: arkkitehtuuri ja muistomerkit, 1980; G. Kerkkonen, Borgare och bondeseglare. Handelssjöfart på Reval genom och i SV-Finlands skärgård under tidigt 1500-tal. Kring tvenne skuldböckers notismaterial, detaljutredningar och reflexioner, 1977; Reval und die baltischen Länder, 1980; C.J. Gardberg/T. Edgren, Borgå stads historia 1, 1996; R. Pullat, Vanha Tallinna, 1999; J. Kreem, The town and its lord: Reval and the Teutonic Order, 2002) (Aapo Roselius)
Tallinn var i århundraden staden framom andra för dem som bodde vid Finska vikens norra kust. Sekler dröjde det även innan det av Gustav Vasa grundade Hfrs förmådde passera rivalen i söder i fråga om inflytande och välstånd. På bilden en vy från rådhustorget i början av 1900-t. Foto: Schildts bildarkiv.