tandläkare

tandläkare, person som avlagt odontologie licentiatexamen och av Rättsskyddscentralen legitimerats för tandläkaryrket. Odontologiska studier kan bedrivas vid tre universitet i Finland (se odontologiska examina). Legitimerad tandläkare kan bedriva privatpraktik eller söka tjänst som tandläkare. Antalet tandläkare i Finland var 1950 1 300, medan det 2005 fanns ca 4 400 tandläkare, varav ca 1 900 arbetade inom den privata sektorn och ca 2 100 i den offentliga sektorn. Sammanslutningar för tandläkare är bl.a. Finska tandläkarsällskapet Apollonia, den Akava-anslutna fackorganisationen Finlands tandläkarförbund (Suomen hammaslääkäriliitto, Hfrs, gr. 1924) och Odontologiska samfundet i Finland (Hfrs, gr. 1936), som bl.a. har till uppgift att tillvarata svenskspråkiga tandläkares intressen.

Historia. Tandläkekonsten var i forna tider i likhet med övrig kirurgi föga ansedd; den utövades av fältskärer, klockare, barberare etc. De första utbildade tandläkare i Finland var utlänningar. Odontologisk undervisning påbörjades 1891 vid Helsingfors universitet (se Äyräpää, Matti), som följande år fick en tandklinik, vilken dock till en början gav endast teoretisk vägledning. Denna brist avhjälptes 1902, då läraren Gösta Hahl, med uppgift att handha den praktiska delen av undervisningen, anställdes.

Odontologie doktorsgraden vid Helsingfors universitet inrättades 1916 och utdelades följande år första gången. Utbildning av t. inleddes 1959 vid Åbo universitet och 1974 vid Uleåborgs universitet.