teaterskolor. Under senare hälften av 1800-t. uppstod den ena t. efter den andra. Samtliga blev kortvariga. Fredrik Cygnaeus och Zachris Topelius yrkade på en elevskola, som skulle utbilda inhemska artister. Studenternas dramatiska förening hade genom amatörspektakel och andra program hopbragt en grundplåt för en blivande t. Nya teatern återuppbyggdes efter branden 1866, men de rikssvenska artisterna dominerade på scenen. Oscar Toppelius, en kusin till skalden, tog hösten 1866 initiativ till en elevskola med teaterdirektören Wilhelm Åhman som lärare. Dramatiska elevskolan var tvåspråkig, men det var få elever som kunde finska. Man övade sig mest i välläsning, ända tills skådespelerskan Charlotte Raa 1868 tog hand om undervisningen. Skolan måste dock nedläggas redan följande år.
Nya elevteatern grundades 1870 av August F. Westermark för att inöva både finsk och svensk dramatik. En del av den blivande finska teaterns artister fick där sin första utbildning. August Arppes teaterelevskola upprätthölls 1885-87; Arppe anordnade regelbundet offentliga uppvisningar på Nya teatern. Oscar Malmgren och Robert Salzenstein bildade 1886 Svenska praktiska teaterskolan, men trots att sextio elever anmält sig måste skolan läggas ned efter elva månader, eftersom ansökan om statsunderstöd avslogs. Bättre utföll försöket med Dramatiska föreningens teaterskola, som arbetade 1892-94 med Adolf Lindfors som föreståndare. Lindfors blivande hustru Aina Bergroth hörde till eleverna jämte flera andra, som senare gjorde sig ett känt namn, bl.a. Agnes Gerasimovitsch, sedermera Lindh, en tid även skolflickan Mia Backman.
I början av 1900-t. arbetade två teatrar med finlandssvenska artister (Svenska inhemska teatern och Folkteatern); behovet av en elevskola var uppenbart. 1908 grundades Svenska teaterns elevskola. Till föreståndare utsågs den rikssvenske skådespelaren Hjalmar Peters, medan recitatören Nicken Rönngren blev lärare i talteknik och diktion. Rönngren studerade teaterundervisning bl.a. vid Max Reinhardts teaterskola i Berlin och kunde lägga grunden för skolan, sedan han 1910 blivit dess föreståndare. Det gällde bl.a. att skapa ett normerat finlandssvenskt scenspråk. Kursen var tvåårig, och redan i andra årskursen kom en del begåvningar i dagen, vilket gav hopp om att man skulle kunna få till stånd en nationell finlandssvensk teater, något som slutligen också skedde 1916. Vid sin sida hade Rönngren en erfaren lärare, f.d. skådespelerskan Mina Cygnaeus.
Rönngren efterträddes 1931 av Gerda Wrede, som dessutom verkade som regissör och en tid som biträdande teaterchef. Kristin Olsoni blev rektor 1966, då skolans namn ändrades till Svenska teaterskolan. Kursen blev treårig 1960 och senare fyraårig. 1974 utsågs dramaturgen Marianne Korhonen till rektor.
Den första finska elevskolan grundades först efter Kaarlo Bergboms död. Kansallisteatterin oppikoulu arbetade 1906-20 och efterträddes av Suomen näyttämöopisto 1920-39, som i sin tur följdes av Suomen teatterikoulu; denna existerade 1943-79. Teaterrådet Wilho Ilmari gjorde en betydande insats som skolans rektor och lärare 1943-63. Bland hans efterträdare märks Jouko Paavola (1963-68) och Kalle Holmberg (1968-71). Den ursprungligen tvååriga kursen blev treårig 1947 och senare fyraårig. Skolan började även utbilda regissörer och inledde i samarbete med Centralskolan för konstflit utbildning av scenografer och dräktskapare. Dramaundervisningen utvidgades och skolans tredje årskurs fick en skolningsscen för praktiskt övningsarbete, som eleverna döpte till Tikapuuteatteri och där även offentliga föreställningar ägde rum (man spelade de första åren på stadsteaterns f.d. scen i Vallgård). 1962 fick teaterskolan en högskoleavdelning, som verkade i samarbete med Helsingfors universitet, och 1967 inleddes skådespelarutbildning även vid Tammerfors universitet.
Den statliga, tvåspråkiga Teaterhögskolan bildades 1979 genom sammanslagning av Suomen teatterikoulu och Svenska teaterskolan.
Nya elevteatern grundades 1870 av August F. Westermark för att inöva både finsk och svensk dramatik. En del av den blivande finska teaterns artister fick där sin första utbildning. August Arppes teaterelevskola upprätthölls 1885-87; Arppe anordnade regelbundet offentliga uppvisningar på Nya teatern. Oscar Malmgren och Robert Salzenstein bildade 1886 Svenska praktiska teaterskolan, men trots att sextio elever anmält sig måste skolan läggas ned efter elva månader, eftersom ansökan om statsunderstöd avslogs. Bättre utföll försöket med Dramatiska föreningens teaterskola, som arbetade 1892-94 med Adolf Lindfors som föreståndare. Lindfors blivande hustru Aina Bergroth hörde till eleverna jämte flera andra, som senare gjorde sig ett känt namn, bl.a. Agnes Gerasimovitsch, sedermera Lindh, en tid även skolflickan Mia Backman.
I början av 1900-t. arbetade två teatrar med finlandssvenska artister (Svenska inhemska teatern och Folkteatern); behovet av en elevskola var uppenbart. 1908 grundades Svenska teaterns elevskola. Till föreståndare utsågs den rikssvenske skådespelaren Hjalmar Peters, medan recitatören Nicken Rönngren blev lärare i talteknik och diktion. Rönngren studerade teaterundervisning bl.a. vid Max Reinhardts teaterskola i Berlin och kunde lägga grunden för skolan, sedan han 1910 blivit dess föreståndare. Det gällde bl.a. att skapa ett normerat finlandssvenskt scenspråk. Kursen var tvåårig, och redan i andra årskursen kom en del begåvningar i dagen, vilket gav hopp om att man skulle kunna få till stånd en nationell finlandssvensk teater, något som slutligen också skedde 1916. Vid sin sida hade Rönngren en erfaren lärare, f.d. skådespelerskan Mina Cygnaeus.
Rönngren efterträddes 1931 av Gerda Wrede, som dessutom verkade som regissör och en tid som biträdande teaterchef. Kristin Olsoni blev rektor 1966, då skolans namn ändrades till Svenska teaterskolan. Kursen blev treårig 1960 och senare fyraårig. 1974 utsågs dramaturgen Marianne Korhonen till rektor.
Den första finska elevskolan grundades först efter Kaarlo Bergboms död. Kansallisteatterin oppikoulu arbetade 1906-20 och efterträddes av Suomen näyttämöopisto 1920-39, som i sin tur följdes av Suomen teatterikoulu; denna existerade 1943-79. Teaterrådet Wilho Ilmari gjorde en betydande insats som skolans rektor och lärare 1943-63. Bland hans efterträdare märks Jouko Paavola (1963-68) och Kalle Holmberg (1968-71). Den ursprungligen tvååriga kursen blev treårig 1947 och senare fyraårig. Skolan började även utbilda regissörer och inledde i samarbete med Centralskolan för konstflit utbildning av scenografer och dräktskapare. Dramaundervisningen utvidgades och skolans tredje årskurs fick en skolningsscen för praktiskt övningsarbete, som eleverna döpte till Tikapuuteatteri och där även offentliga föreställningar ägde rum (man spelade de första åren på stadsteaterns f.d. scen i Vallgård). 1962 fick teaterskolan en högskoleavdelning, som verkade i samarbete med Helsingfors universitet, och 1967 inleddes skådespelarutbildning även vid Tammerfors universitet.
Den statliga, tvåspråkiga Teaterhögskolan bildades 1979 genom sammanslagning av Suomen teatterikoulu och Svenska teaterskolan.