Thunberg, Arnold Clas (Classe) Robert (f. 5/4 1893 Hfrs, d. där 28/4 1973), skridskoåkare, byggnadsentreprenör. T. representerade 1911-1913 Helsingfors skridskoklubb (HSK) och grundade 1915 tillsammans med några andra en ny klubb, Idrottsföreningen Sparta, tävlade 1920-32 för Helsingin luistelijat (HL) samt från 1933 för Helsingin luistinkiitäjät (HLK), som han själv grundade. T. måste anses som en av världens mest framgångsrika vinterolympier. Han vann under sin tjugo år långa aktiva karriär 5 OS-guld, 1 silver och 1 bronsmedalj. Dessutom hemförde han 5 världsmästerskap och 4 europamästerskap.
T. började 1911 med tävlingsrodd som stroke i Frivilliga brandkårens internationella fyra och satte bl.a. finländskt rekord på en engelsk mil med 5.59.7. Han slutade 1914 med rodd och övergick helt till skridskoåkning, där han hade debuterat 1911 och blev 1913 finländsk mästare för juniorer. Sitt första nationella mästerskap i seniorklassen vann han 1920. T. hölls under den politiskt oroliga tiden kring årsskiftet 1918 (9/11 1917-18/1 1918) i fängsligt förvar hos det ryska gendarmeriet, av en anledning som han aldrig kom underfund med.
Skridskoåkning upptogs första gången som olympisk gren i Chamonix 1924. T. vann guld på 1 500 m (2.20,8), 5 000 m (8.39,0) och sammanlagt platssiffra 5,5, silver på 10 000 m (18.07,8), som han avsiktligt lät Julius Skutnabb vinna och brons på 500 m (44,8). Vid OS 1928 i S:t Moritz delade han segern på 500 m (43,4) med norrmannen Bernt Evensen och tog guldet på 1 500 m (2.21,1). T. vägrade 1932 att ställa upp i Lake Placid på grund av amerikanernas gemensamma start och på grund av att han blivit nekad understöd av skridskoförbundet för sin familjs uppehälle. Förbundet kvitterade med att diskvalificera honom för ett år framåt med motiveringen att han hade blivit professionell. T. hade likaså fått tävlingsförbud 1919, då han för att få pengar till mat åt familjen gett en prispokal som pant.
Världsmästerskapstiteln vann T. 1923, 1925, 1928, 1929 och 1931 samt noterade sammanlagt 14 etappsegrar. Europamästare blev han 1922, 1928, 1931 och 1933 med sammanlagt hela 17 etappsegrar. På hemmaplan vann T. FM-titeln 1920, 1922, 1924, 1927 och 1928, med 13 etappsegrar. Under sin karriär satte han sex världsrekord: på 500 m 42,8 (1929), 42,6 (1931), 1 000 m 1.28,4 (1930) och 1.27,4 (1931), 3 000 m 5.19,2 (1932) och 5.00,6 (1933).
T:s bästa resultat var 500 m 42,6, 1 000 m 1.27,4, 1 500 m 2.18,1, 5 000 m 8.32,6 och 10 000 m 17.34.8. Han avslutade sin sagolika karriär 1935 på Frogner stadion i Oslo och hyllades efter att ha hållit ett avskedstal ovationsartat av den norska publiken på över 30 000 personer med kung Haakon i spetsen. I januari 1935 ingick i den finska idrottstidningen Suomen Urheilulehti en notis som talade om att T:s prissamling uppgick till 127 kg silver och 3,5 kg guld. 1940 skänkte Thunberg sina fem världsmästerskapsmedaljer av rent guld till Finlands Bank. Dess chef Risto Ryti gav ett kvitto och meddelade senare att medaljerna inte skulle smältas ner utan förvaras för "senare behov", men T. återsåg aldrig sina medaljer.
På Finlands regerings begäran gjorde T. 1940 en resa till Norge för att utverka bistånd, vilket resulterade i ca 9 miljoner norska kronor och 50 000 ryggsäckar. 1947 gjorde han en ny resa, denna gång för att samla in kläder åt behövande i n. Finland, och detta gav 16,5 ton persedlar av olika slag.
En annan idrott som T. efter OS 1928 blev intresserad av var segling. Han ärvde intresset av sin far. T. kappseglade flitigt på 1930-t. i 5 m- och 6 m-klasserna och blev två gånger utsedd till landets bästa seglare i 6 m-klassen. Han vann likaså havskappseglingen Hfrs-Tallinn 1939.
T. var en av de färgstarkaste och mest temperamentsfyllda åkare som har setts på en skridskobana. Han var enormt populär i Norge och hans nära relationer med norska kungahuset gjorde också sitt till att förhöja hans anseende. Hans liv bestod inte enbart av höjdpunkter, utan kunde karakteriseras som en berg- och dalbana. Bl.a. blev hans ena ben amputerat på äldre dagar. Som byggnadsentreprenör uppförde han ett 80-tal hus i olika delar av landet. Han fick 1929 Suomen Urheilulehtis första guldmedalj för årets idrottsbragd och erhöll 1967 Finlands idrotts stora förtjänstkors. T. tilldelades statspension.
1947 utkom boken Alene mot hele Norge, som översattes till norska av T:s gode vän Finn Amundsen. 1964 skrev tv-journalisten Poppe Berg boken Jää on sulanut, utgiven samma år på svenska med titeln Isen var mitt liv. Också dikter av Reino Hirviseppä behandlade T:s liv. Ett specialfrimärke utkom 27/1 1994 (Pirkko Juvonen-Valtonen), och detta år avtäcktes en minnesplakett över T. i aulan på Åggelby isstadion i Hfrs. (Ingmar Björkman)
T. började 1911 med tävlingsrodd som stroke i Frivilliga brandkårens internationella fyra och satte bl.a. finländskt rekord på en engelsk mil med 5.59.7. Han slutade 1914 med rodd och övergick helt till skridskoåkning, där han hade debuterat 1911 och blev 1913 finländsk mästare för juniorer. Sitt första nationella mästerskap i seniorklassen vann han 1920. T. hölls under den politiskt oroliga tiden kring årsskiftet 1918 (9/11 1917-18/1 1918) i fängsligt förvar hos det ryska gendarmeriet, av en anledning som han aldrig kom underfund med.
Skridskoåkning upptogs första gången som olympisk gren i Chamonix 1924. T. vann guld på 1 500 m (2.20,8), 5 000 m (8.39,0) och sammanlagt platssiffra 5,5, silver på 10 000 m (18.07,8), som han avsiktligt lät Julius Skutnabb vinna och brons på 500 m (44,8). Vid OS 1928 i S:t Moritz delade han segern på 500 m (43,4) med norrmannen Bernt Evensen och tog guldet på 1 500 m (2.21,1). T. vägrade 1932 att ställa upp i Lake Placid på grund av amerikanernas gemensamma start och på grund av att han blivit nekad understöd av skridskoförbundet för sin familjs uppehälle. Förbundet kvitterade med att diskvalificera honom för ett år framåt med motiveringen att han hade blivit professionell. T. hade likaså fått tävlingsförbud 1919, då han för att få pengar till mat åt familjen gett en prispokal som pant.
Världsmästerskapstiteln vann T. 1923, 1925, 1928, 1929 och 1931 samt noterade sammanlagt 14 etappsegrar. Europamästare blev han 1922, 1928, 1931 och 1933 med sammanlagt hela 17 etappsegrar. På hemmaplan vann T. FM-titeln 1920, 1922, 1924, 1927 och 1928, med 13 etappsegrar. Under sin karriär satte han sex världsrekord: på 500 m 42,8 (1929), 42,6 (1931), 1 000 m 1.28,4 (1930) och 1.27,4 (1931), 3 000 m 5.19,2 (1932) och 5.00,6 (1933).
T:s bästa resultat var 500 m 42,6, 1 000 m 1.27,4, 1 500 m 2.18,1, 5 000 m 8.32,6 och 10 000 m 17.34.8. Han avslutade sin sagolika karriär 1935 på Frogner stadion i Oslo och hyllades efter att ha hållit ett avskedstal ovationsartat av den norska publiken på över 30 000 personer med kung Haakon i spetsen. I januari 1935 ingick i den finska idrottstidningen Suomen Urheilulehti en notis som talade om att T:s prissamling uppgick till 127 kg silver och 3,5 kg guld. 1940 skänkte Thunberg sina fem världsmästerskapsmedaljer av rent guld till Finlands Bank. Dess chef Risto Ryti gav ett kvitto och meddelade senare att medaljerna inte skulle smältas ner utan förvaras för "senare behov", men T. återsåg aldrig sina medaljer.
På Finlands regerings begäran gjorde T. 1940 en resa till Norge för att utverka bistånd, vilket resulterade i ca 9 miljoner norska kronor och 50 000 ryggsäckar. 1947 gjorde han en ny resa, denna gång för att samla in kläder åt behövande i n. Finland, och detta gav 16,5 ton persedlar av olika slag.
En annan idrott som T. efter OS 1928 blev intresserad av var segling. Han ärvde intresset av sin far. T. kappseglade flitigt på 1930-t. i 5 m- och 6 m-klasserna och blev två gånger utsedd till landets bästa seglare i 6 m-klassen. Han vann likaså havskappseglingen Hfrs-Tallinn 1939.
T. var en av de färgstarkaste och mest temperamentsfyllda åkare som har setts på en skridskobana. Han var enormt populär i Norge och hans nära relationer med norska kungahuset gjorde också sitt till att förhöja hans anseende. Hans liv bestod inte enbart av höjdpunkter, utan kunde karakteriseras som en berg- och dalbana. Bl.a. blev hans ena ben amputerat på äldre dagar. Som byggnadsentreprenör uppförde han ett 80-tal hus i olika delar av landet. Han fick 1929 Suomen Urheilulehtis första guldmedalj för årets idrottsbragd och erhöll 1967 Finlands idrotts stora förtjänstkors. T. tilldelades statspension.
1947 utkom boken Alene mot hele Norge, som översattes till norska av T:s gode vän Finn Amundsen. 1964 skrev tv-journalisten Poppe Berg boken Jää on sulanut, utgiven samma år på svenska med titeln Isen var mitt liv. Också dikter av Reino Hirviseppä behandlade T:s liv. Ett specialfrimärke utkom 27/1 1994 (Pirkko Juvonen-Valtonen), och detta år avtäcktes en minnesplakett över T. i aulan på Åggelby isstadion i Hfrs. (Ingmar Björkman)
Thunberg, Clas. Efter sin aktiva karriär sändes han 1937 till Oslo för att försöka förmå Sonja Henie att komma till Hfrs för några uppvisningar. Uppdraget lyckades, och den norska världsstjärnan gav två bejublade uppvisningar på Bollplan med 25 000 åskådare på läktarna. Foto: Museiverket.