tilltal. Bruket av tilltalsord, ord för att påkalla uppmärksamhet eller omnämna den man talar med, har varierat från tid till tid, från trakt till trakt samt efter ålder, kön och social tillhörighet hos den tilltalade. Ordet du är gammalt i språket som t. till en person, men redan under medeltiden togs det plurala I i bruk som uttryck för hövlighet. Mönstret kom från främmande språk, främst tyskan. Från mitten av 1600-t. ersattes I av Ni, som uppkom genom att verbändelsen - n fördes över till I ( ären I blev äre ni). På 1500- o. 1600-t. kom han och hon i bruk i t., på 1600-t. titlarna som ursprungligen varit förbehållna furstliga personer.
Du hade tidigare prägeln av nära bekantskap eller förtrolighet. Det var ett ord som användes inom familjen samt mellan jämnåriga vänner och kamrater. I Österbotten och på Åland var du det allmänna tilltalsordet till jämnåriga, i Åboland och Nyland bara till jämnåriga som man kände. Från olika håll i Finland finns uppgifter om att han och hon har använts i t. till ståndspersoner (präst, länsman, läkare etc.), en sed som numera är övergiven. Personer i högre ställning kunde i sin tur tilltala titellösa med för- eller efternamn.
I dialektal språkmiljö förekom ni i äldre tid i dubbel betydelse. Det användes som hövlighetsord, när vuxna barn tilltalade sina föräldrar eller äldre personer. I t. till föräldrar och äldre personer levde niandet kvar långt in på 1900-t. Samtidigt finns uttalanden som vittnar om att ni varit mindre omtyckt och uppfattats som uttryck för ringaktning. Den som niade kunde bemötas med den så kallade lusramsan, som är belagd också i Finland (t.ex. "Ni sitter i helvetet och tuggar kli", Föglö). Den negativa reaktionen kan ha berott på att den tilltalade uppfattade ni som olämpligt: Man ville inte bli förklarad gammal i förtid.
I icke-dialektal språkmiljö var ni fram till slutet av 1700-t. nästan likställt med I i t. till personer som stod högre i rang, men under 1800-t. sjönk det i värde och användes vid mitten av århundradet bara i t. från överordnade till underordnade eller från socialt högre till socialt lägre ställda. Den tilltalade förväntades svara med titel, om den överordnade inte hade tagit initiativ till att lägga bort titlarna. Ni började därmed uppfattas som ett socialt skiljemärke, som stämplade den tilltalade som tillhörande gruppen obetitlade.
Titelbruket blev under 1800-t. allt mer komplicerat: lärarn, magistern, fru Jansson, häradshövding Jansson etc. Det började kännas betungande, och det kunde råda tveksamhet om rätt titel. Runt sekelskiftet 1900 började många därför arbeta för en ni -reform som skulle ersätta titelbruket. Det bildades ni-föreningar, på 1890-t. också i Finland av med.o.kir.dr Kristian von Alfthan, men niandet slog inte igenom på allvar. Den nedlåtenhet som kommit att förknippas med det nedåtriktade bruket av ni blev i synnerhet i Sverige ett hinder för ni som allmänt tilltalsord svarande mot tyskans Sie eller franskans vous.
Under 1960-t. etablerades i stället ett ömsesidigt duande inom institutioner och organisationer. Initiativet kom från Bror Rexed (1914-2002), som 1967 införde du- reformen på Medicinalstyrelsen i Sverige den första dagen han var generaldirektör där. Någon du -reform var det egentligen inte fråga om; du som gängse form för t. vann under efterkrigstiden insteg i det tysta, inte som resultat av medvetna språkpolitiska åtgärder.
Också i Finland förändrades umgängesvanorna under senare delen av 1900-t. i en mer informell riktning, så att du (fi. sinä) även här har erövrat föreningar och arbetsplatser som tilltalsord medlemmar och anställda emellan. I offentliga sammanhang har t. med ni (fi. te) och titel ( herrn, frun) ändå en stark ställning, eftersom många ogärna vill tilltalas med du av personer de inte känner. Bruket har stöd i finskan, där te- och titeltilltal ( rouva eller rouva + efternamn, herra eller herra + efternamn) alltjämt är levande tradition. Se även titlar. (Svenska Akademiens ordbok ( du, ni); P. Ahlgren, Tilltalsordet ni, 1978; Ordbok över Finlands svenska folkmål I-II, 1982, 1992; J. Mara/L. Huldén, Hälsningsvanor, tilltal och omtal i Svenskfinland under 1900-talet, i Källan 2/2000) (Carl-Eric Thors / Ann-Marie Ivars)
Du hade tidigare prägeln av nära bekantskap eller förtrolighet. Det var ett ord som användes inom familjen samt mellan jämnåriga vänner och kamrater. I Österbotten och på Åland var du det allmänna tilltalsordet till jämnåriga, i Åboland och Nyland bara till jämnåriga som man kände. Från olika håll i Finland finns uppgifter om att han och hon har använts i t. till ståndspersoner (präst, länsman, läkare etc.), en sed som numera är övergiven. Personer i högre ställning kunde i sin tur tilltala titellösa med för- eller efternamn.
I dialektal språkmiljö förekom ni i äldre tid i dubbel betydelse. Det användes som hövlighetsord, när vuxna barn tilltalade sina föräldrar eller äldre personer. I t. till föräldrar och äldre personer levde niandet kvar långt in på 1900-t. Samtidigt finns uttalanden som vittnar om att ni varit mindre omtyckt och uppfattats som uttryck för ringaktning. Den som niade kunde bemötas med den så kallade lusramsan, som är belagd också i Finland (t.ex. "Ni sitter i helvetet och tuggar kli", Föglö). Den negativa reaktionen kan ha berott på att den tilltalade uppfattade ni som olämpligt: Man ville inte bli förklarad gammal i förtid.
I icke-dialektal språkmiljö var ni fram till slutet av 1700-t. nästan likställt med I i t. till personer som stod högre i rang, men under 1800-t. sjönk det i värde och användes vid mitten av århundradet bara i t. från överordnade till underordnade eller från socialt högre till socialt lägre ställda. Den tilltalade förväntades svara med titel, om den överordnade inte hade tagit initiativ till att lägga bort titlarna. Ni började därmed uppfattas som ett socialt skiljemärke, som stämplade den tilltalade som tillhörande gruppen obetitlade.
Titelbruket blev under 1800-t. allt mer komplicerat: lärarn, magistern, fru Jansson, häradshövding Jansson etc. Det började kännas betungande, och det kunde råda tveksamhet om rätt titel. Runt sekelskiftet 1900 började många därför arbeta för en ni -reform som skulle ersätta titelbruket. Det bildades ni-föreningar, på 1890-t. också i Finland av med.o.kir.dr Kristian von Alfthan, men niandet slog inte igenom på allvar. Den nedlåtenhet som kommit att förknippas med det nedåtriktade bruket av ni blev i synnerhet i Sverige ett hinder för ni som allmänt tilltalsord svarande mot tyskans Sie eller franskans vous.
Under 1960-t. etablerades i stället ett ömsesidigt duande inom institutioner och organisationer. Initiativet kom från Bror Rexed (1914-2002), som 1967 införde du- reformen på Medicinalstyrelsen i Sverige den första dagen han var generaldirektör där. Någon du -reform var det egentligen inte fråga om; du som gängse form för t. vann under efterkrigstiden insteg i det tysta, inte som resultat av medvetna språkpolitiska åtgärder.
Också i Finland förändrades umgängesvanorna under senare delen av 1900-t. i en mer informell riktning, så att du (fi. sinä) även här har erövrat föreningar och arbetsplatser som tilltalsord medlemmar och anställda emellan. I offentliga sammanhang har t. med ni (fi. te) och titel ( herrn, frun) ändå en stark ställning, eftersom många ogärna vill tilltalas med du av personer de inte känner. Bruket har stöd i finskan, där te- och titeltilltal ( rouva eller rouva + efternamn, herra eller herra + efternamn) alltjämt är levande tradition. Se även titlar. (Svenska Akademiens ordbok ( du, ni); P. Ahlgren, Tilltalsordet ni, 1978; Ordbok över Finlands svenska folkmål I-II, 1982, 1992; J. Mara/L. Huldén, Hälsningsvanor, tilltal och omtal i Svenskfinland under 1900-talet, i Källan 2/2000) (Carl-Eric Thors / Ann-Marie Ivars)