tjänstefolk

tjänstefolk. Till grund för förhållandet husbonde-tjänstefolk låg förr en särskild legohjonsstadga, som reglerade tjänstehjonens anställning i hushåll eller lantbruk. Legohjonsinstitutionen fyllde en social uppgift varvid vissa statsintressen gjorde sig gällande: den tjänade som ett medel att motverka uppkomsten av ett sysslolöst proletariat, samtidigt som den tillförde samhället arbetskraft. Legohjonsstadgor för svenska riket utfärdades 1664, 1686, 1723, 1739 och 1805, för enbart Finland (men efter svensk förebild) 1865. Denna lagstiftning krävde en mängd tvångsåtgärder mot de obemedlade, som t.ex. för att vinna s.k. laga försvar var skyldiga att skaffa sig en anställning. Detta allmänna tjänstetvång upphävdes först genom 1883 års lösdrivarförordning.

Det hårdaste trycket mot personer i sämre social ställning rådde under frihetstiden, då adeln, som gett upp hoppet om en stor framtid på slagfältet och alltmer börjat intressera sig för jordbruk, lierade sig med prästerskapet i syfte att genom en sträng reglering av t:s rörelsefrihet trygga tillgången på arbetskraft. Mot detta uppkom inom borgarståndet och den besuttna bondeklassen en opposition, som efter hand kunde notera betydande framgångar; den av Gustav IV Adolf 1805 utfärdade legohjonsstadgan upphävde flertalet av de restriktioner som tillkommit under frihetstiden. För tjänstehjonsfrågans lösning i liberal anda arbetade tidigt den österbottniske prästmannen Anders Chydenius. Halvtannat sekel senare gjorde Miina Sillanpää en viktig insats för att förbättra de i hemmen arbetande tjänarinnornas ställning. Hon grundade 1898 föreningen Helsingin taloustyöntekijäin yhdistys, vars verksamhet avstannade först i början av 1970-t. Samhällsutvecklingen hade gjort t. till en allt ovanligare företeelse. Legohjonsstadgan av 1865 upphävdes genom lagen om arbetsavtal, som stiftades 1922. En hembiträdeslag trädde i kraft 1949. Specialbestämmelser för jordbruksanställda ingår i lagen om arbetstiden inom lantbruket av 1970.

Andra världskriget bildar en skiljelinje beträffande t. såväl inom hemmen som i lantbruket. Till den kraftiga nedgången av antalet arbetstagare i dessa grupper har en mångfald faktorer bidragit, även mentalitetsmässiga, trots att Finland aldrig upplevt sådana "pigdebatter" som upprepade gånger blossat upp i Sverige, där tjänstefolksfrågan väckt heta känslor och oenigheten sedermera även för och emot en subventionering av hushållsnära tjänster varit stark. Hembiträdena minskade under hela 1950-t. och under förra delen av 1960-t. hade denna tjänstefolkskategori praktiskt taget upphört att existera. Däremot kunde man ha hushållspraktikanter i hemmen, och ännu 1970 arbetade ca 30 000 personer i olika "tjänstefolksuppgifter".

I slutet av 1900-t. hade behovet av tjänster i hemmen åter ökat i Finland, samtidigt som stor arbetslöshet rådde. 1997 stiftades en lag i försökssyfte, enligt vilken två system för att tillgodose hemservice togs i bruk, dels skattelättnader för dem som anställde personer för hushållsarbeten i hemmet (10 % av lönen), dels att hemserviceföretag uppmuntrades med motsvarande stöd (40 % av arvodet). Efter försöket beslöt man att ta i bruk skatteavdragsmodellen. Även s.k. servicekuponger för hemtjänster har återkommande diskuterats och tagits i bruk i vissa kommuner. Se även lantarbetare. (W. Chydenius, Om arbetskontrakt enligt finsk rätt, 1907; T. Kallio, Palvelijapolitiikasta Suomessa 18. vuosisadalla, 1913; M. Sillanpää, Palvelijain olosuhteet, 1911; Kotiorjat, red. M. Sillanpää, 1913; U-M. Kauppinen, Piiasta kotiapulaiseksi, kotiapulaisesta kotitaloustyöntekijäksi, 1986; T. Nygård, Suomen palvelusväki 1600-luvulla, 1989) (Anna-Maria Åström)