tjänstemannakåren

tjänstemannakåren. Enligt grundlagen av år 2000 är de allmänna utnämningsgrunderna för offentliga tjänster skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd. Offentliga tjänstemäns anställningsvillkor m.m. regleras genom 1994 års statstjänstemannalag och lagen om kommunala tjänsteinnehavare av 2003. Rätten att kvarstå i tjänst är noggrant stipulerad i dessa lagar. För brott begånget i tjänsten kan tjänsteman enligt strafflagen dömas till avsättning. Bestämmelser om bl.a. tjänstemannajäv ingår i 2003 års förvaltningslag.

Enligt statstjänstemannalagen är den allmänna avgångsåldern för tjänstemän (sedan 2004) 68 år. I ett tvåspråkigt land som Finland hör språkkunskaperna till de viktigaste kriterierna, när det gäller att fastställa tjänstemännens kompetens (jfr språkexamina, språklagstiftning). Antalet heltidsanställda statstjänstemän var 2004 124 800, antalet kommunaltjänstemän 431 000.

Historia. Rätten till högre ämbeten förbehölls enligt förenings- och säkerhetsakten av 1789 alltjämt adeln, men i praktiken skedde på 1800-t. en betydande uppluckring av detta privilegium, både i Sverige och i Finland. Ofrälse erhöll tillträde såväl till senaten som till övriga statstjänster, av vilka adeln dock fram till mitten av seklet innehade inemot hälften (1850 ca 46 %). Ämbetsmännen var förr indelade i klasser genom rangtabeller. En tjänstemannalagstiftning tillkom i mitten av 1920-t., sedan frågan om tjänstemännens förmåner och t:s storlek debatterats en längre tid. För inskränkningar talade främst agrarförbundet, som hade haft detta som en punkt på sitt program sedan partiet grundades i början av seklet. Tjänstemannakulturen var länge rätt sluten, och medborgarna betraktades som undersåtar vilkas skyldigheter framhölls mer än deras rättigheter.

Förhandlingsrätt för tjänstemän infördes under andra världskriget. Innan tjänstemännen tillerkändes strejkrätt, var massuppsägning det viktigaste arbetsmarknadsvapnet. Trots förbudet mot tjänstemannastrejker inträffade sådana flera gånger under åren efter andra världskriget, bl.a. hösten 1947, då ca 50 000 statstjänstemän som hörde till Tjänstemannaförbundet lade ned arbetet för tre dagar (26-28/11). Denna strejk innebar en vändpunkt i uppfattningen om arbetstagarens roll inom t., där man dittills överlag hade förhållit sig lojal mot arbetsgivaren.

Den fackliga anslutningen ökade starkt inom t. under förra hälften av 1970-t. Lagarna om statliga och kommunala tjänstekollektivavtal av 1970 innebar en avsevärd förändring i tjänstemännens ställning. Enligt denna lag kunde tjänstemännens organisationer förhandla med staten och ingå avtal om villkoren i anställningsförhållandet. En tjänsteman kunde hädanefter gå i strejk, sedan beslut om saken fattats av respektive fackorganisation. (V. Luoma, Valtion virkamiesten järjestäytyminen Suomessa, 2 bd, 1962, J. Laine, Kyky, taito vaiko poliittinen kunto: poliittiset virkanimitykset maan tapana, 1993; Hallintohistorian tilastoja 1: tietoja virkakunnasta 1809-1984, 1995; J. Stenvall, Käskyläisestä toimijaksi, 2000)