tornedalingarna

tornedalingarna, i Finland oftast kallade tornedalsfinnarna, fick genom beslut av Sveriges riksdag år 2000 ställning som en av fem nationella minoriteter i Sverige i enlighet med Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Samtidigt fick språket meän kieli, som tidigare ofta kallades tornedalsfinska, status som ett eget språk, skilt från standardfinskan, samt som ett av Sveriges fem minoritetsspråk enligt den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Språkstatusen gavs efter en utredning som beskrev avgränsningen mellan olika varieteter eller dialekter inom ett språk respektive mellan olika språk. Utredningen omfattade också olika språkliga, attitydmässiga och samhälleliga aspekter av meän kieli. T. har sedan beslutet kännetecknats av ökad mobilisering, standardisering av språket liksom en förstärkning av språkets och gruppens ställning. Meän kieli gavs status som landsdelsspråk i fem kommuner i Norrbotten; Gällivare, Kiruna, Pajala, Haparanda och Övertorneå.

Så länge Finland var en del av Sverige, var hela Tornedalen en både språkligt enhetlig och ekonomiskt sammanhängande region med finska som huvudspråk. Då Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska kejsardömet, delades regionen i två delar och den finskspråkiga befolkningen på svenska sidan om Torne älv blev plötsligt en språklig minoritet vid nationsgränsen. Trots gränsdragningen har de livliga kontakterna över Torne älv fortsatt och giftermål över gränsen har varit vanliga.

Från och med 1870-t. fram till 1920-t. utövade de svenska myndigheterna en medveten försvenskningspolitik, delvis på känslomässiga grunder, delvis av försvarspolitiska skäl. Fram till 1870-t. skedde folkundervisningen i det finskspråkiga Norrbotten främst på finska, men sedan gjordes svenskan, som till en början var ett frivilligt ämne, till undervisningsspråk. Tidvis förbjöds användningen av finska/meän kieli även på rasterna. På 1970-t. infördes hemspråksundervisning (senare modersmålsundervisning) i (standard) finska även i Tornedalen, men undervisningen anpassades senare till den egna språkvarieteten, vilket anses ha bidragit till att meän kieli allt mer kom att betraktas som ett eget språk.

Det är mycket svårt att bestämma t:s antal, då det inte finns någon enighet om vilka kriterier som skall användas, men även språkligt försvenskade personer med tornedalsk kulturbakgrund brukar inräknas. Många t. har flyttat till andra orter i Sverige. Graden av språkkunskap varierar. Svenska tornedalingars riksförbund - Tornionlaaksolaiset (gr. 1981) bedömde 1999 att det fanns 50 000-70 000 personer som behärskade meän kieli. Språksituationen har speciellt tidigare beskrivits som diglossisk, där meän kieli använts enbart inom vissa mera informella domäner (och svenska i mera officiella sammanhang), men minoritetsspråksbeslutet har utvidgat språkets användning.

Stockholms universitet har tidigt haft undervisning i språket. En s.k. fristående skola har meän kieli som obligatoriskt ämne. Meä n akateemi/Academia Tornedaliensis bildades 1988. En språknämnd (gr. 1994) ingår nu i den 2006 grundade statliga språkvårdsmyndigheten. Flera olika typer av böcker har getts ut på meän kieli, bl.a. en lärobok i språket, Meänkielen kramatiikki , evangelier, ordböcker men även barnböcker och romaner. Även romaner på svenska har varit viktiga i att sprida kunskap om t. Det finns en amatörteater, Tornedalsteatern, och kulturtidskrifter såsom Met-aviisi. Sveriges radio producerar även program på meän kieli. (K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 1-2, 1990-93; Finnarnas historia i Sverige 3: Tiden efter 1945, red. J. Lainio, 1996) (Barbro Allardt Ljunggren)