Tuominen, Arvo (Poika) (f. 5/9 1894 Tavastkyro, d. 27/5 1981 Tfrs), politiker och tidningsman, ursprungligen snickare. T. var under tiden mellan de båda världskrigen en av den finländska kommunismens mest framträdande gestalter, främst verksam inom fackföreningsrörelsen; FFC:s vice ordförande 1920-22 och dess generalsekreterare 1926-28. Han deltog 1920 i grundandet av Finlands socialistiska arbetarparti och var partisekreterare samt chefredaktör för partiorganet Suomen Työmies 1920-22. På grund av sin politiska verksamhet blev T. dömd till långvariga frihetsstraff: han satt i fängelse 1922-26 och 1928-33, varefter han fram till 1938 vistades i Sovjetunionen och från 1938 i Stockholm.
T. var 1935-40 generalsekreterare för Finlands kommunistiska parti, men avböjde vid vinterkrigets utbrott 1939 att bli statsminister i den marionettregering som Stalin tillsatte - uppdraget gick i stället till O.W. Kuusinen - och uppmanade de finländska arbetarna att gripa till vapen samt anslöt sig själv till socialdemokratin. Efter kriget var han Stockholmkorrespondent för den finska socialdemokratiska pressens nyhetsbyrå, men återvände till hemlandet 1955; var 1956-62 chefredaktör för tidningen Kansan Lehti och riksdagsman 1958-62. Efter hemkomsten utgav han en uppmärksammad memoarsvit, Sirpin ja vasaran tie (1956, sv. övers. Skärans och hammarens väg, 1957), Kremlin kellot (1956, sv. övers. Kremls klockor, 1958) och Maan alla ja päällä (1958, sv. övers. På jorden och under jorden, s.å.), som gav en starkt kritisk bild av förhållandena i Sovjetunionen under Stalins tid och en intressant redogörelse för den finländska kommunismens utveckling under den "underjordiska" tiden. T. publicerade även på 1970-t. några böcker, där han bl.a. skildrade åren i Stockholm. (R. Seppälä, Poika - mies ja myytti, 1979, Pelon vuodet, 1983; P. Rajala/H. Rautkallio, Petturin testamentti: A. Poika Tuomisen todellinen elämä, 1994)
T. var 1935-40 generalsekreterare för Finlands kommunistiska parti, men avböjde vid vinterkrigets utbrott 1939 att bli statsminister i den marionettregering som Stalin tillsatte - uppdraget gick i stället till O.W. Kuusinen - och uppmanade de finländska arbetarna att gripa till vapen samt anslöt sig själv till socialdemokratin. Efter kriget var han Stockholmkorrespondent för den finska socialdemokratiska pressens nyhetsbyrå, men återvände till hemlandet 1955; var 1956-62 chefredaktör för tidningen Kansan Lehti och riksdagsman 1958-62. Efter hemkomsten utgav han en uppmärksammad memoarsvit, Sirpin ja vasaran tie (1956, sv. övers. Skärans och hammarens väg, 1957), Kremlin kellot (1956, sv. övers. Kremls klockor, 1958) och Maan alla ja päällä (1958, sv. övers. På jorden och under jorden, s.å.), som gav en starkt kritisk bild av förhållandena i Sovjetunionen under Stalins tid och en intressant redogörelse för den finländska kommunismens utveckling under den "underjordiska" tiden. T. publicerade även på 1970-t. några böcker, där han bl.a. skildrade åren i Stockholm. (R. Seppälä, Poika - mies ja myytti, 1979, Pelon vuodet, 1983; P. Rajala/H. Rautkallio, Petturin testamentti: A. Poika Tuomisen todellinen elämä, 1994)
Tuominen, Poika. En något gåtfull gestalt om vilken allting eventuellt inte har blivit uppenbarat. Foto: Museiverket.