Turkka, Jouko Veli (f. 17/4 1942 Birkala), teaterchef och regissör. T. avslutade sina registudier vid Suomen teatterikoulu 1966. Han har verkat som chef för stadsteatrarna i Seinäjoki (1967-68), Joensuu (1968-72) och Kotka (1973-75); biträdande chef för Helsingfors stadsteater 1975-82. T. var därefter professor i scenframställning vid Teaterhögskolan 1981-84, dess rektor 1982-85 och professor i regi 1985-90.
T:s guldålder som regissör var 1970-t. Då följde starka, suggestiva uppsättningar som medverkade till att han geniförklarades: Daniel Hjort på Åbo svenska teater (1973) och Jussi Kylätaskus Runar och Kyllikki på Kotka stadsteater (1974). Uppsättningar av honom på Helsingfors stadsteater var Hannu Salamas Siinä näkijä missä tekijä (1976), Unga värdinnan på Niskavuori (1977), Joel Lehtonens Putkinotko (1978), Strindbergs Spöksonaten (s.å.) och Maiju Lassilas Viisas neitsyt (1979).
T. ansåg att bara genom att trotsa tabun kan teatern vara kreativ. Hans urvals- och arbetsmetoder i Teaterhögskolan väckte småningom häftig kritik. Många skyggade för hans till sin spets drivna naturalism, protesterade mot att utbildningen i så hög grad betonade det fysiska, och mot att de unga skådespelarna lärdes att darra, drägla, urinera och snora på scenen. Men det fanns också försvarare. En teaterpolitisk skandal och häftig debatt utbröt 1987 då Jumalan teatteri, fyra Turkka-elever, i en anarkistisk attack mot det i deras ögon ruttna samhället skyfflade in avföring på en teaterscen i Uleåborg där det som bäst hölls teaterdagar. Kalabaliken blev inte mindre av att T. försvarade och berömde sina elever. Den dåvarande undervisningsministern Gustav Björkstrand och en överväldigande opinion krävde T:s huvud på ett fat, hans avgång. Men skolan stödde honom och han stannade ytterligare några år som professor i regi, varefter han 1990 tilldelades ett statligt 15-årigt konstnärsstipendium.
T. har uttryckt sina anarkistiska idéer, sin lust att provocera, chockera och förlöjliga i hans ögon misshagliga samhällsfenomen via kända och mindre kända personer med namns nämnande bl.a. i de kaotiska böckerna Selvitys oikeuskanslerille (1984) och Häpeä (1994) samt i pjäsen Presidentin dementia 1994 på Kansallisteatteri (med Urho Kekkonen som en fiktiv men fullt igenkännbar lyteskomisk person) och i Connecting people, köp en liten människa, år 2000, med Nokiachefen Jorma Ollila som suspekt huvudperson. Den sistnämnda pjäsen bojkottades av skådespelarna på Turun kaupunginteatteri. De fruktade knappast Nokias reaktion, men fick måhända nog sedan det uppdagats att T. själv är Nokiamiljonär. Pjäsen sattes därefter upp i Tallinn av Erik Söderblom, i tiden en av T:s adepter. De av honom själv skrivna och regisserade karnevalistiska pjäserna på 1990-t. med ett myller av tankenystan har inte hållit samma kvalitet som hans ungdomsregier. Den humoristiska komedin om kärlek, Rakkaita pettymyksiä rakkaudessa (1996), hör till dem som togs positivt emot av publik och recensenter. (Margita Andergård)
T:s guldålder som regissör var 1970-t. Då följde starka, suggestiva uppsättningar som medverkade till att han geniförklarades: Daniel Hjort på Åbo svenska teater (1973) och Jussi Kylätaskus Runar och Kyllikki på Kotka stadsteater (1974). Uppsättningar av honom på Helsingfors stadsteater var Hannu Salamas Siinä näkijä missä tekijä (1976), Unga värdinnan på Niskavuori (1977), Joel Lehtonens Putkinotko (1978), Strindbergs Spöksonaten (s.å.) och Maiju Lassilas Viisas neitsyt (1979).
T. ansåg att bara genom att trotsa tabun kan teatern vara kreativ. Hans urvals- och arbetsmetoder i Teaterhögskolan väckte småningom häftig kritik. Många skyggade för hans till sin spets drivna naturalism, protesterade mot att utbildningen i så hög grad betonade det fysiska, och mot att de unga skådespelarna lärdes att darra, drägla, urinera och snora på scenen. Men det fanns också försvarare. En teaterpolitisk skandal och häftig debatt utbröt 1987 då Jumalan teatteri, fyra Turkka-elever, i en anarkistisk attack mot det i deras ögon ruttna samhället skyfflade in avföring på en teaterscen i Uleåborg där det som bäst hölls teaterdagar. Kalabaliken blev inte mindre av att T. försvarade och berömde sina elever. Den dåvarande undervisningsministern Gustav Björkstrand och en överväldigande opinion krävde T:s huvud på ett fat, hans avgång. Men skolan stödde honom och han stannade ytterligare några år som professor i regi, varefter han 1990 tilldelades ett statligt 15-årigt konstnärsstipendium.
T. har uttryckt sina anarkistiska idéer, sin lust att provocera, chockera och förlöjliga i hans ögon misshagliga samhällsfenomen via kända och mindre kända personer med namns nämnande bl.a. i de kaotiska böckerna Selvitys oikeuskanslerille (1984) och Häpeä (1994) samt i pjäsen Presidentin dementia 1994 på Kansallisteatteri (med Urho Kekkonen som en fiktiv men fullt igenkännbar lyteskomisk person) och i Connecting people, köp en liten människa, år 2000, med Nokiachefen Jorma Ollila som suspekt huvudperson. Den sistnämnda pjäsen bojkottades av skådespelarna på Turun kaupunginteatteri. De fruktade knappast Nokias reaktion, men fick måhända nog sedan det uppdagats att T. själv är Nokiamiljonär. Pjäsen sattes därefter upp i Tallinn av Erik Söderblom, i tiden en av T:s adepter. De av honom själv skrivna och regisserade karnevalistiska pjäserna på 1990-t. med ett myller av tankenystan har inte hållit samma kvalitet som hans ungdomsregier. Den humoristiska komedin om kärlek, Rakkaita pettymyksiä rakkaudessa (1996), hör till dem som togs positivt emot av publik och recensenter. (Margita Andergård)
Turkka, Jouko. En av de mest omstridda gestalterna inom finländsk teater. Hans uppsättningar, hans böcker, hans kontroversiella person och inte minst hans period som professor och rektor vid Teaterhögskolan har väckt passioner både för och emot samt skapat stora rubriker. Foto: Lehtikuva Oy, T. Wennström.