Turtiainen, Arvo Albin (f. 16/9 1904 Hfrs, d. där 8/10 1980), författare, en av författargruppen Kiilas centrala gestalter (ordf. 1936-51 o. 1963-66). T. verkade på 1930-t. som journalist inom vänsterpressen och därefter som fri författare. Den politiskt vänsterradikale T. skrev en sensibel och patosfylld agitatorisk arbetardikt, men även frisk naturlyrik och finstämd kärlekslyrik. Bland hans övriga arbeten märks metallarbetarromanen Rautakourat (1938) och fängelsedagboken Ihminen n:o 503/42 (1946, T. satt i skyddshäkte under fortsättningskriget). Inom hans lyriska produktion märks samlingarna Tie pilven alta (1939), som innehåller några av hans bästa dikter, Minä paljasjalkainen (1962), Helsingforsdikter, och Leivän kotimaa (1974), jubileumsdikter skrivna för olika fackföreningar. I T:s samlade dikter, utgivna 1974, framträder som ett huvudmotiv industrialismens pionjärtider. Framför allt är han dock känd som hembygdslyriker med ett säreget och personligt färgat slangspråk. Han översatte även på ett mästerligt sätt till finska bl.a. Edgar Lee Masters och Majakovskij. Ett urval av T:s dikter utkom 1978 på svenska i översättning av N-B. Stormbom. Memoarverket Elämää ja ystäviä, redigerat av E. Savolainen, publicerades postumt 1980.
Turtiainen, Arvo. Som smeknamnet Stadin Arska antyder var han framför allt helsingforsare. I boken Puhetta Porthaninrinteellä uttryckte han sin besvikelse över händelserna under Pragvåren 1968. Foto: Lehtikuva Oy, M. Oksanen.