tyngdlyftning är en kraftsport som uppstod i modern tävlingsform på 1870-80-t. Den blev populär främst i Tyskland, Österrike och Frankrike. 1860 grundades i Wien Erste Wiener Athleten Club, som blev en föregångsklubb inom sporten. I Sverige började man 1896 i samband med SM i friidrott också tävla om mästerskap i t. innan ett separat förbund bildades.
T. i Finland fick impulser från kringresande utländska cirkussällskap i slutet av 1800- o. början av 1900-t., då utländska artister utmanade någon från publiken att ställa upp i brottningskamper. Landets första förening för kraftsport med brottning och t. på programmet var Helsingfors atletklubb (HAK), grundad 1891 av bokbinderimästaren Emil Karlsson. Karlsson hade 1888-90 studerat i Tyskland och Danmark och därifrån importerat sporten till landet. HAK arrangerade 19/11 1892 de första tyngdlyftningstävlingarna på Brandkårshuset i Hfrs, där man bl.a. lyfte järnstänger och tävlade i gördel- och fribrottning. I publiken märktes Zacharias Topelius.
HAK hade främst brottning på programmet, och den sista större tävlingen med t. i föreningens regi arrangerades 1904. Sporten fick ett nytt uppsving några år före första världskriget, då HAK fick en lyftare av världsklass i Rudolf Ekström (1895-1971). Ekström var Finlands ende deltagare i grenen i klassen 82,5 kg vid OS i Antwerpen 1920, men hans lyft underkändes och han blev utan resultat. Detta år satte han världsrekord i vänster hand ryck med 82,5 kg och 1922 i höger hand ryck med 80,8 kg. Ekströms bästa resultat var 100,5 kg i höger hand stöt och 92,5 kg vänster hand, sammanlagt 107,5 kg i press. Han saknade motstånd i hemlandet och slutade tävla 1922 efter att ha blivit både baltisk och nordisk mästare.
Brottningen upplevde därefter sin storhetstid i Finland, och t. återkom först i mitten av 1930-t. genom Bruno Nyberg. Denne började som brottare och var även intresserad av boxning innan han övergick till t. På Nybergs initiativ arrangerade HAK tyngdlyftningstävlingar i slutet av 1933, och 22/11 1934 grundades i HAK:s lokal i Hfrs ett nationellt tyngdlyftningsförbund, Suomen painonnostoliitto (SPNL). Av de fyra föreningar som var representerade hade två svensktalande medlemmar, nämligen svenskspråkiga Hangö idrottsklubb (HIK) och tvåspråkiga Helsingfors atletklubb. Några dagar senare hölls de första finländska mästerskapen i grenen, och de svenskspråkiga lyftarna vann samtliga klasser med Nyberg som vinnare i tungviktsklassen. Intresset på finlandssvenskt håll för grenen var stort, och 1947 började kraftidrottsrådet i Svenska Finlands idrottsförbund (SFI) arrangera egna mästerskap. SFI hade flera finländska mästare i grenen, av vilka kunde nämnas Hans Forsström och Gösta Österlund från Hangö IK, Ekenäs IF:s, senare IK-32:s Åke Ek och olympiern Kai Outa (1930-2006), IK-32, i klassen 90 kg, som trots försträckning blev 10:e i lätt tungvikt vid OS 1952. Framgångsrik var även Raimo Tuononen, IK-32, 8:e i EM 1956 i mellantungvikt. I mitten av 1970-t. gjorde en ny idrottsgren sitt intåg, nämligen styrkelyft, och t. upphörde 1978 för SFI:s del.
På finskt håll har t. fortsatt med växlande framgångar, med några exceptionella toppar på internationell nivå. I olympiska spel har Finland vunnit ett guld och två bronsmedaljer. Framgångsrikaste finländske tyngdlyftare är Kaarlo Kangasniemi (f. 1941), som vann OS-guld i Mexico 1968 (90 kg) med 517,5 kg sammanlagt (172,5 + 157,5 [VR] + 187,5 kg). Kangasniemi deltog i OS 1964 i Tokyo i klassen 82,5 kg (7:e) och i München 1972 (6:e). I VM erövrade han 1969 guld i mellantungvikt (90 kg) sammanlagt med 515 kg (175 + 150 + 120), silver i klassen 82,54 kg 1971 och EM-guld (90 kg) 1969 och 1970. Under sin aktiva karriär satte han 17 världsrekord och 36 finländska rekord. OS-bronsmedaljörer i Los Angeles 1984 blev Jouni Grönman (f. 1962) i klassen 67,5 kg och Pekka Niemi (f. 1952) i klassen 100 kg. Av andra Europamästare kan nämnas Eino Mäkinen (ö. 90 kg) 1955; denne var dessutom 5:e i OS i Melbourne 1956 och i Rom 1960. Många finländare har också satt världsrekord i de olika lyftmomenten genom åren, den förste var Jaakko Kailajärvi i ryck i klassen 82,5 kg med 143,5 kg 1962. Fram till 1973 lyfte man tre moment, press, ryck och stöt; därefter enbart ryck och stöt.
På 1980-t. började kvinnorna komma med i t., och sedan 1987 tävlar man på VM- och FM-nivå, sedan 2000 i Sydney om olympiska medaljer. Finland har nått sina största framgångar genom Karoliina Lundahl.
Internationella tyngdlyftningsförbundet grundades 1920 under namnet Féderation internationale haltérophile et culturiste (FIHC), men ändrade senare namnet till det nuvarande International weightlifting federation (IWF). Förbundet med säte i Budapest har 176 medlemsländer. Socialrådet Bruno Nyberg, även kallad "den finländska tyngdlyftningens fader", var 1937-65 ordförande för det nationella tyngdlyftningsförbundet SPNL och 1952-60 för IWF, vice ordförande 1960-66. Tyngdlyftningsförbundet i Finland har idag (2006) 251 medlemsföreningar.
Styrkelyft är en modern kraftidrott som introducerades på allvar under 1970-t., då Internationella styrkelyftförbundet, International powerlifting Federation (IPF), grundades 1973. Några år tidigare, 1971, hade man i Finland grundat Suomen kehonrakennus- ja voimanostoliitto, som 1976 döptes om till Suomen voimanostoliitto (SVNL, Finlands styrkelyftförbund). Grenen består av tre lyft, knäböjning, bänkpress och marklyft. Särskilda tävlingar arrangeras också i bänkpress. Inom SFI har grenen varit en stor framgång sedan man 1974 började med egna mästerskap. Finlands och SFI:s förste världsmästare i grenen blev Reijo Kiviranta 1981 (110 kg), och han följdes i mitten av 1980-t. av IF Länkens Raimo Virtanen (f. 1963), som vann VM (82,5 kg) 1985-86, 1989-90, 1992-93 och 1995, i klassen 75 kg 1987-88, sammanlagt nio VM-titlar, en silver och en brons. EM-guld tog han (82,5) 1986, 1989-90 och 1992, i klassen 75 kg 1987-88. Virtanen satte flera världsrekord, och hans bästa resultat sammanlagt blev 870 kg, knäböjning 337,5 kg, bänkpress 200 kg och marklyft 340 kg. Virtanen erhöll 1985 Sport-Pressens guldmedalj. Av andra världsmästare kan nämnas Kullervo Lampela (f. 1944, segrade 1982 i viktklassen 60 kg), Hannu Saarelainen (f. 1944, 1982 110 kg), Kyösti Vilmi (f. 1960, 1988-90, 125 kg), Hannu Malinen (f. 1955, 1988 82,5 kg), Jukka Hyttinen (f. 1964, 1990 100 kg), Aarre Käpylä (f. 1964, 1990 110 kg) och Janne Toivanen (f. 1966, 1995 90 kg, 1996 100 kg). I bänkpress klassen över 125 kg segrade 2004 och 2005 ålänningen Kenneth Sandvik (f. 1975).
Kvinnorna började 1980 tävla på VM- och 1982 på FM-nivå. Bland damlyftarna märks främst Anna-Liisa Prinkkala (f. 1955) i klassen 44 kg, som erövrade världsmästerskapet 1987 och 1989-90 och 1994, VM-silver 1986, 1988, 1991, 1993, 1996, 1997, brons 1984, 1995, 1998; EM-guldmedaljör 1983, 1985-88, 1991. Prinkkala noterade flera världsrekord. Vuokko Viitasaari (f. 1954) i klassen 48 kg vann VM 1987, 1994, silver 1989 och 1991, EM 1989 (44 kg) och 1991 (48 kg). Raija Koskinen (f. 1963), vann VM (44 kg) 1995 och 2001-05, silver 1996-2000 och 2002 (44 o. 48 kg), brons 1994, EM 1994, 2000, 2002, 2004-05 (44 kg) och 1997 (48 kg). (A. Raevuori/C. Oesch, Raskasta rautaa, 1983; Svenska Finlands idrottsförbund 1912-1987, 1987, Suomen painonnostoliiton 60-vuotisjuhlajulkaisu, 1994, Mot nya segrar, 2002) (Ingmar Björkman).
T. i Finland fick impulser från kringresande utländska cirkussällskap i slutet av 1800- o. början av 1900-t., då utländska artister utmanade någon från publiken att ställa upp i brottningskamper. Landets första förening för kraftsport med brottning och t. på programmet var Helsingfors atletklubb (HAK), grundad 1891 av bokbinderimästaren Emil Karlsson. Karlsson hade 1888-90 studerat i Tyskland och Danmark och därifrån importerat sporten till landet. HAK arrangerade 19/11 1892 de första tyngdlyftningstävlingarna på Brandkårshuset i Hfrs, där man bl.a. lyfte järnstänger och tävlade i gördel- och fribrottning. I publiken märktes Zacharias Topelius.
HAK hade främst brottning på programmet, och den sista större tävlingen med t. i föreningens regi arrangerades 1904. Sporten fick ett nytt uppsving några år före första världskriget, då HAK fick en lyftare av världsklass i Rudolf Ekström (1895-1971). Ekström var Finlands ende deltagare i grenen i klassen 82,5 kg vid OS i Antwerpen 1920, men hans lyft underkändes och han blev utan resultat. Detta år satte han världsrekord i vänster hand ryck med 82,5 kg och 1922 i höger hand ryck med 80,8 kg. Ekströms bästa resultat var 100,5 kg i höger hand stöt och 92,5 kg vänster hand, sammanlagt 107,5 kg i press. Han saknade motstånd i hemlandet och slutade tävla 1922 efter att ha blivit både baltisk och nordisk mästare.
Brottningen upplevde därefter sin storhetstid i Finland, och t. återkom först i mitten av 1930-t. genom Bruno Nyberg. Denne började som brottare och var även intresserad av boxning innan han övergick till t. På Nybergs initiativ arrangerade HAK tyngdlyftningstävlingar i slutet av 1933, och 22/11 1934 grundades i HAK:s lokal i Hfrs ett nationellt tyngdlyftningsförbund, Suomen painonnostoliitto (SPNL). Av de fyra föreningar som var representerade hade två svensktalande medlemmar, nämligen svenskspråkiga Hangö idrottsklubb (HIK) och tvåspråkiga Helsingfors atletklubb. Några dagar senare hölls de första finländska mästerskapen i grenen, och de svenskspråkiga lyftarna vann samtliga klasser med Nyberg som vinnare i tungviktsklassen. Intresset på finlandssvenskt håll för grenen var stort, och 1947 började kraftidrottsrådet i Svenska Finlands idrottsförbund (SFI) arrangera egna mästerskap. SFI hade flera finländska mästare i grenen, av vilka kunde nämnas Hans Forsström och Gösta Österlund från Hangö IK, Ekenäs IF:s, senare IK-32:s Åke Ek och olympiern Kai Outa (1930-2006), IK-32, i klassen 90 kg, som trots försträckning blev 10:e i lätt tungvikt vid OS 1952. Framgångsrik var även Raimo Tuononen, IK-32, 8:e i EM 1956 i mellantungvikt. I mitten av 1970-t. gjorde en ny idrottsgren sitt intåg, nämligen styrkelyft, och t. upphörde 1978 för SFI:s del.
På finskt håll har t. fortsatt med växlande framgångar, med några exceptionella toppar på internationell nivå. I olympiska spel har Finland vunnit ett guld och två bronsmedaljer. Framgångsrikaste finländske tyngdlyftare är Kaarlo Kangasniemi (f. 1941), som vann OS-guld i Mexico 1968 (90 kg) med 517,5 kg sammanlagt (172,5 + 157,5 [VR] + 187,5 kg). Kangasniemi deltog i OS 1964 i Tokyo i klassen 82,5 kg (7:e) och i München 1972 (6:e). I VM erövrade han 1969 guld i mellantungvikt (90 kg) sammanlagt med 515 kg (175 + 150 + 120), silver i klassen 82,54 kg 1971 och EM-guld (90 kg) 1969 och 1970. Under sin aktiva karriär satte han 17 världsrekord och 36 finländska rekord. OS-bronsmedaljörer i Los Angeles 1984 blev Jouni Grönman (f. 1962) i klassen 67,5 kg och Pekka Niemi (f. 1952) i klassen 100 kg. Av andra Europamästare kan nämnas Eino Mäkinen (ö. 90 kg) 1955; denne var dessutom 5:e i OS i Melbourne 1956 och i Rom 1960. Många finländare har också satt världsrekord i de olika lyftmomenten genom åren, den förste var Jaakko Kailajärvi i ryck i klassen 82,5 kg med 143,5 kg 1962. Fram till 1973 lyfte man tre moment, press, ryck och stöt; därefter enbart ryck och stöt.
På 1980-t. började kvinnorna komma med i t., och sedan 1987 tävlar man på VM- och FM-nivå, sedan 2000 i Sydney om olympiska medaljer. Finland har nått sina största framgångar genom Karoliina Lundahl.
Internationella tyngdlyftningsförbundet grundades 1920 under namnet Féderation internationale haltérophile et culturiste (FIHC), men ändrade senare namnet till det nuvarande International weightlifting federation (IWF). Förbundet med säte i Budapest har 176 medlemsländer. Socialrådet Bruno Nyberg, även kallad "den finländska tyngdlyftningens fader", var 1937-65 ordförande för det nationella tyngdlyftningsförbundet SPNL och 1952-60 för IWF, vice ordförande 1960-66. Tyngdlyftningsförbundet i Finland har idag (2006) 251 medlemsföreningar.
Styrkelyft är en modern kraftidrott som introducerades på allvar under 1970-t., då Internationella styrkelyftförbundet, International powerlifting Federation (IPF), grundades 1973. Några år tidigare, 1971, hade man i Finland grundat Suomen kehonrakennus- ja voimanostoliitto, som 1976 döptes om till Suomen voimanostoliitto (SVNL, Finlands styrkelyftförbund). Grenen består av tre lyft, knäböjning, bänkpress och marklyft. Särskilda tävlingar arrangeras också i bänkpress. Inom SFI har grenen varit en stor framgång sedan man 1974 började med egna mästerskap. Finlands och SFI:s förste världsmästare i grenen blev Reijo Kiviranta 1981 (110 kg), och han följdes i mitten av 1980-t. av IF Länkens Raimo Virtanen (f. 1963), som vann VM (82,5 kg) 1985-86, 1989-90, 1992-93 och 1995, i klassen 75 kg 1987-88, sammanlagt nio VM-titlar, en silver och en brons. EM-guld tog han (82,5) 1986, 1989-90 och 1992, i klassen 75 kg 1987-88. Virtanen satte flera världsrekord, och hans bästa resultat sammanlagt blev 870 kg, knäböjning 337,5 kg, bänkpress 200 kg och marklyft 340 kg. Virtanen erhöll 1985 Sport-Pressens guldmedalj. Av andra världsmästare kan nämnas Kullervo Lampela (f. 1944, segrade 1982 i viktklassen 60 kg), Hannu Saarelainen (f. 1944, 1982 110 kg), Kyösti Vilmi (f. 1960, 1988-90, 125 kg), Hannu Malinen (f. 1955, 1988 82,5 kg), Jukka Hyttinen (f. 1964, 1990 100 kg), Aarre Käpylä (f. 1964, 1990 110 kg) och Janne Toivanen (f. 1966, 1995 90 kg, 1996 100 kg). I bänkpress klassen över 125 kg segrade 2004 och 2005 ålänningen Kenneth Sandvik (f. 1975).
Kvinnorna började 1980 tävla på VM- och 1982 på FM-nivå. Bland damlyftarna märks främst Anna-Liisa Prinkkala (f. 1955) i klassen 44 kg, som erövrade världsmästerskapet 1987 och 1989-90 och 1994, VM-silver 1986, 1988, 1991, 1993, 1996, 1997, brons 1984, 1995, 1998; EM-guldmedaljör 1983, 1985-88, 1991. Prinkkala noterade flera världsrekord. Vuokko Viitasaari (f. 1954) i klassen 48 kg vann VM 1987, 1994, silver 1989 och 1991, EM 1989 (44 kg) och 1991 (48 kg). Raija Koskinen (f. 1963), vann VM (44 kg) 1995 och 2001-05, silver 1996-2000 och 2002 (44 o. 48 kg), brons 1994, EM 1994, 2000, 2002, 2004-05 (44 kg) och 1997 (48 kg). (A. Raevuori/C. Oesch, Raskasta rautaa, 1983; Svenska Finlands idrottsförbund 1912-1987, 1987, Suomen painonnostoliiton 60-vuotisjuhlajulkaisu, 1994, Mot nya segrar, 2002) (Ingmar Björkman).