Ulvsby, fi. Ulvila, stad i Satakunta närmast s.o. om Björneborg, Sydvästra Finlands region. Areal 401 km2, invånare 13 554 (2011).
U. omfattar en del av den bördiga dalgången kring Kumo älvs nedre lopp. Det s. om älven belägna området uppfylls av en uttorkad havsvik, Lattomeri, som ännu kring 1460 var farbar för segelfartyg och senare blev ett kärr samt torrlades ca 1760-82 (Kraftman, Johan). Stadens centrum utbreder sig på båda sidor om älven. Ortens förnämliga läderindustritraditioner upprätthålls av konfektionsföretaget Friitala fashion Oy (gr. 1892, 15 anst. 2006), som en gång var Nordens största i branschen. Idag arbetar även flera högteknologiföretag i U., bland dem Utu Elec Oy (gr. 1919, 85 anst. 2003), som tillverkar eldistributionsapparatur; bland övriga företag märks bageriet Fazer Leipomot Oy (110 anst. 2003) och en plaströrsfabrik (gr. 1957, 70 anst. 2003), som 1968 övertogs av Oy Wiik & Höglund Ab och idag ägs av KWH Pipe.
U. befolkades på 1000-t. av invandrare från Sverige, vilket avsatte tydliga spår i ortnamnsskicket. Området hörde ursprungligen till Kumo, men avskildes redan 1310 till en självständig församling från vilken senare en lång rad socknar utbröts (Björneborg, Björneborgs socken, Kullaa, Nakkila, Norrmark, Påmark, Räfsö, Sastmola, Sideby, Siikainen och Vittisbofjärd). U. ingick 1651-80 i Björneborgs grevskap. Tuorsniemi glasbruk, som arbetade 1781-1868, utmärkte sig för en konstnärligt värdefull produktion. Staden U. (städer) fick sina privilegier 1365, men existerade troligtvis redan i början av 1300-t. Den drabbades av fattigdom, sedan den 1492 fråntagits rätten att bedriva handel med utlandet (förbudet upprepades 1527). Invånarna (ca 350) ålades 1550 att flytta till det nygrundade Hfrs, varifrån de erhöll tillstånd att återvända 1557. Slutligen förföll staden, sedan dess borgare 1558 tvingats slå sig ned i Björneborg, som detta år grundats längre nedåt älven. Ruinerna, som var synliga in på 1700-t., utplånades sedermera helt, när området utjämnades till odlingsmark. Stadens läge lokaliserades 1971 genom fosforanalys, enligt vilken den sträckte sig som en smal remsa utmed ett mindre vattendrag på älvens n. strand fram till den av sandsten uppförda kyrkan, som byggdes ca 1490-1520. Utgrävningar företogs på området på 1970-t., och 2004 påträffades det största medeltida myntfyndet som gjorts i landet. U. återfick sin status som stad 2000, och 2005 inkorporerades Kullaa kommun. (K. Virkkala/A. Kopisto/E. Lehtinen, Suur-Ulvilan historia 1, 1967; Ulvila maisemassa, S. Viertiö m.fl., 2000)
U. omfattar en del av den bördiga dalgången kring Kumo älvs nedre lopp. Det s. om älven belägna området uppfylls av en uttorkad havsvik, Lattomeri, som ännu kring 1460 var farbar för segelfartyg och senare blev ett kärr samt torrlades ca 1760-82 (Kraftman, Johan). Stadens centrum utbreder sig på båda sidor om älven. Ortens förnämliga läderindustritraditioner upprätthålls av konfektionsföretaget Friitala fashion Oy (gr. 1892, 15 anst. 2006), som en gång var Nordens största i branschen. Idag arbetar även flera högteknologiföretag i U., bland dem Utu Elec Oy (gr. 1919, 85 anst. 2003), som tillverkar eldistributionsapparatur; bland övriga företag märks bageriet Fazer Leipomot Oy (110 anst. 2003) och en plaströrsfabrik (gr. 1957, 70 anst. 2003), som 1968 övertogs av Oy Wiik & Höglund Ab och idag ägs av KWH Pipe.
U. befolkades på 1000-t. av invandrare från Sverige, vilket avsatte tydliga spår i ortnamnsskicket. Området hörde ursprungligen till Kumo, men avskildes redan 1310 till en självständig församling från vilken senare en lång rad socknar utbröts (Björneborg, Björneborgs socken, Kullaa, Nakkila, Norrmark, Påmark, Räfsö, Sastmola, Sideby, Siikainen och Vittisbofjärd). U. ingick 1651-80 i Björneborgs grevskap. Tuorsniemi glasbruk, som arbetade 1781-1868, utmärkte sig för en konstnärligt värdefull produktion. Staden U. (städer) fick sina privilegier 1365, men existerade troligtvis redan i början av 1300-t. Den drabbades av fattigdom, sedan den 1492 fråntagits rätten att bedriva handel med utlandet (förbudet upprepades 1527). Invånarna (ca 350) ålades 1550 att flytta till det nygrundade Hfrs, varifrån de erhöll tillstånd att återvända 1557. Slutligen förföll staden, sedan dess borgare 1558 tvingats slå sig ned i Björneborg, som detta år grundats längre nedåt älven. Ruinerna, som var synliga in på 1700-t., utplånades sedermera helt, när området utjämnades till odlingsmark. Stadens läge lokaliserades 1971 genom fosforanalys, enligt vilken den sträckte sig som en smal remsa utmed ett mindre vattendrag på älvens n. strand fram till den av sandsten uppförda kyrkan, som byggdes ca 1490-1520. Utgrävningar företogs på området på 1970-t., och 2004 påträffades det största medeltida myntfyndet som gjorts i landet. U. återfick sin status som stad 2000, och 2005 inkorporerades Kullaa kommun. (K. Virkkala/A. Kopisto/E. Lehtinen, Suur-Ulvilan historia 1, 1967; Ulvila maisemassa, S. Viertiö m.fl., 2000)
Ulvsby. Den numera landfasta ön Liikistö är idag ett fredat fornlämnings- och naturskyddsområde. Vid utgrävningar på 1930-t. påträffades ruinerna av en stenkyrka som började byggas 1311; senare har flera kapell funnits på platsen. Myntfynd antyder att den har tjänstgjort som stödjepunkt för gotländska köpmän fr.o.m. tidigt 1200-t. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.